onsdag 30 mars 2016

Let it go


Ibland får man för sig saker. Och med "man" menar jag "jag". Och med "får för sig saker" menar jag "är ganska korkad". 

Till exempel när man står framför spegeln en morgon och bara liksom tröttnar på det man ser, och så ligger det en sax där och hoppsan, så såg man visst helt annorlunda ut.

När man ser kvinnor på film som lackar ur och tar en sax och klipper av sig håret (ganska vanligt sätt att visa att en brutta har fått nog, nu när jag tänker efter) så ser hon alltid väldigt ärtig och fräsch och Peter Pan-aktig ut i nästa scen. GÅ INTE PÅ DEN LÖGNEN! I konsumentvägledningssyfte kan jag informera om att det är en konspiration mellan Hollywood och världens saxtillverkare. Eller eventuellt perukmakarna. Men en konspiration är det, hur som helst. 

Andra dumma saker man kan göra är att titta på sin KDP Dashboard och notera att man publicerade julnovellen i januari (för att ingen skulle lägga märke till det) och Valentine-novellen i februari (för det var ju då). Och nu går mars mot sitt slut minsann, och vore det inte kul om man hade en utgiven novell eller bok i månaden?!? För symmetrins skull, typ.

Det hinner jag ju aldrig, tänker det sunda förnuftet och så är det bra så, inbillar man sig. 

Men sedan känns det ändå rätt viktigt, av ingen som helst anledning, och så hetsar man hela helgen och är uppe om nätterna och korrar och fixar och ändrar och pillar och omslaget är ju klart sedan innan, så då var det bara lite metadata som skulle pillas ihop och rätt vad det är så ...


Och nu står jag här och bara, eh ... Vad gjorde jag nu? Var jag egentligen klar att släppa den där novellen? Var den verkligen färdig? 

Jag har ingen aning. 

Men nu är det gjort, och det är inte så mycket att göra åt gjorda saker, vilket lustigt nog är litegrann temat för novellen. Ibland måste man bara släppa taget. Om hår och om noveller. Same difference. Det växer ut igen. Eller, nej?



söndag 27 mars 2016

Påsklov är för losers

Ordet "långhelg" har inte samma vackra klang längre, nu när man är frilansare och jobbar på ackord. Hela våren är späckad med dessa 4-dagars arbetsveckor då man ska hinna med precis lika mycket jobb som en vanlig vecka men på 20 % mindre tid. Inte så konstigt då att jag har en tendens att springa in i väggar så här års.

Samtidigt har det där med jobb och fritid börjat flyta ihop nu när jag bestämt mig för att satsa seriöst på författandet. Mitt nöjesskriv är ju menat att så småningom ge avkastning, och då måste det ju också få ta tid, men eftersom jag inte tjänar några pengar på mitt eget skriv än så länge blir det till att skriva på fritiden. Som då alltså egentligen också blir någon sorts arbetstid. Suck.

Igår blev en konstig dag då jag egentligen borde ha gjort en himla massa men eftersom jag varit vaken fyra timmar mitt i natten orkade jag inget vettigt. Istället hamnade jag framför datorn och bara skrev och skrev. Maken var sjuk, förstföddingen var bortrest och minstingen hade hittat en ny tv-serie på Netflix så det var liksom ingen som saknade mig. På hela dagen.


Och när det (äntligen!) blev läggdags igen visade det sig att jag hade skrivit över 10 000 ord. På en dag. Nytt personbästa och ett rekord jag inte lär slå i första taget.

Nu hade jag som sagt varit vaken halva natten, så när jag vaknade på morgonen hade jag redan skrivit över 3 000 ord, men ändå. På det stora hela är jag rätt så nöjd.

Vad ska det bli av det här då? Jo, det skulle bli en påsknovell, men sedan kom jag inte på någon kul påskidé. Istället tänkte jag skriva en 1 april-novell, om aprilskämt som slog slint, och jag kom på en bra titel, men när jag började outline:a blev det mycket grövre lögner än så. Så istället blir det bara en helt vanlig novell om människor som ljuger och har sig. Men den får ett vackert grönskande och vårigt omslag. Det hade varit kul om jag hunnit få klar den i tid att köra en gratis-promo på 1 april men det är tveksamt om det går. 

För övrigt tycker jag att förkylningsviruset borde utplånas. Nu har någon i familjen varit sjuk varenda dag i över en månad och det har verkligen förlorat sin charm.

onsdag 23 mars 2016

En otymplig, oformlig massa

Nej, jag tänker inte börja gnälla över hur oförberedd jag är inför Beach 2016. Rubriken syftar istället på mitt romancemanus som jag äntligen har satt punkt för. Första utkastet, vill säga. Det landade på precis under 70 000 ord och det är en hisnande mängd ord känner jag och de spretar åt precis alla håll och jag vet inte hur jag ska få ihop det till något sammanhängande, något enhetligt, hur jag ska kunna forma den här degiga, formlösa geggan till något som känns som en bok.

Men helt oävet är det inte, om jag får säga det själv. Och de får varann på slutet, precis som det ska vara.

70 000 är en himla massa ord, ändå. Jag får för mig att jag aldrig har skrivit något så långt, men inser att jag inte minns hur lång den var, den där första romanen som jag skrev när jag läste på Fridhem för ett par tusen år sedan i ett tidigare liv. Jag har inte öppnat det dokumentet sedan sista refuseringen året efter jag slutade i Svalöv men nu kunde jag inte låta bli att öppna det, bara för att kolla hur lång den boken var.

128 789 ord!!!

Ok, det blev ingen bestseller av alla de orden heller, men jag lyckades i alla fall få ihop dem till en bok och då ska jag väl kunna handskas med de här ynka 70K också.

Efter att ha harvat med tre olika manus i vad som känns som flera år utan något mål i sikte är det himla skönt att ha Konrad 2.0 ute hos diverse betaläsare och kunna påbörja sista finslipningen på Until We Lay.

Nej, jag är inte i mål än. Kanske behöver jag ta ännu ett par varv runt banan, innan det blir helt klart. Men jag kan känna att det börjar närma sig. Det börjar dra ihop sig.

Pirrigt!!!

(Men kul!)


söndag 20 mars 2016

Bon voyage, Konrad och Bienvenue, våren!

Nu har jag skickat iväg Konrad ut i vida världen för att bli betaläst och bedömd och det är pirrigt förstås men också skönt på många sätt. Nu behöver jag inte stressa över honom på ett tag!

Men det är klart att det finns ju annat att stressa över.

Att det verkar bli vår till exempel. Det har jag alls inte tid med just nu. Och så lagom till påsk också. Suck. Då blir jag ju tvungen att gå ut. (Usch!) Släpa mig upp till odlingslotten och sätta igång med vårbruket. (Dubbelusch!!!) 

Ack, vad glad jag skulle bli om snön kunde lägga sig tjock några veckor till. Den kan man liksom inte styra över och vilken bra ursäkt den är sen. Näe, jag har inte sått något än, men du vet ... Snön ligger djup.

Nu ligger tomatfröna och gnäller i sin låda. Jag tror att jag har ett femtiotal sorter (ganska oroväckande, ärligt talat) och i år kommer jag att ha plats med ungefär två plantor. Så jag ska inte bara orka så fröer, jag ska orka bestämma mig för vilken sorts tomater jag kommer att vilja ha i augusti. Hur i hundan ska jag kunna veta det i mars!?!?! Jag vet ju inte ens vilka tomater jag vill ha idag. Jag kanske inte ens vill ha några tomater idag. Nä, idag blir det inga tomater. 

Grönsaker är ändå grovt överskattat. Tacka vet jag chips.

Om jag har sovit gott på sistone? Nej, inte speciellt. Märks det?


onsdag 16 mars 2016

Författaren till det här inlägget är 78 % förkyld och 114 % gnällig

EnDumEn tror att hon en vacker dag ska komma till den punkten att hon inte längre tvivlar på precis allting hon gör. Då ska hon kunna bedömma sitt arbete med opartisk och klarsynt blick och direkt se om det är något att ha eller inte. Eventuella brister kommer hon genast kunna avgöra hur hon ska rätta till.

Den vackra dagen kan inte komma snart nog.

I brist på vackra dagar och klarsynthet gör jag så gott jag kan och laddar inför en ny omgång betaläsare. Men inte ens det beslutet känner jag mig särskilt säker på. Min erfarenhet av betaläsare är att de säger att boken är bra. Kanske någon liten invändning om en eller annan detalj, men på det stora hela flyter det på och är roligt att läsa. Och så tror man att man är klar tills en lektör påpekar att precis alltihop är fel, fel, fel.

Nu har jag "rättat" mycket av det som lektören sa var fel, fel, fel. Tänk om betaläsarna nu säger Njäe ... Den var ärligt talat inget vidare. Seg och förutsägbar och karaktärerna var ... nej. 

Det är sådana dagar då man önskar att man gett sig in i kemin eller matematikens värld, där saker går att mäta och väga och man kan fastställa med hjälp av lackmuspapper eller färgen på lågan om något är eller om något inte är

När kommer något geni att uppfinna en litterär kromatograf? En mackapär som man kan mata in sitt manus i och få svart på vitt att den här boken innehåller 7 % humor, 3 % barndomsminnen, 34 % gestaltning, 28 % dialog och är 64,37 %  läsvärd.

Tillsätt endast 1,2 % backstory och 3,75 % action för att höja betyget till ett Väl Godkänt.



söndag 13 mars 2016

Inga fler bra idéer, tack! Jag orkar inte mer ...

Bra idéer är det värsta jag vet. Bra idéer och legobitar i hålfoten klockan två på morgonen när man vinglar in i en mörklagd barnkammare för att undsätta barnet som skrikit hysteriskt att hen kräkts.

Den nivån av hat är det vi talar om. Hard core stuff.

Bra idéer är i själva verket det som utgör vägbeläggningen på vägen till helvetet, tvärt emot vad folk brukar säga. De goda avsikterna som brukar få skulden är helt ofarliga. De gör inget ont. De är klena och ger genast vika inför minsta motstånd eller minsta chokladbit eller till exempel om en god idé dyker upp.

Och de gör de, de jävlarna.

Bra idéer dyker upp som cancerceller där man minst vill ha dem, t ex i yrvaket tillstånd en söndagsmorgon, och sprider sig tills de har utplånat hela den där lediga, disponibla, användbara söndagen som man hade så mycket användning för. Som man skulle göra så mycket med.

Till skillnad från den där bra idén som jag faktiskt inte hade någon som helst nytta av.


onsdag 9 mars 2016

Den yttersta dagen (för den här gången)

Och på den här dagen, min sista dag som 44-åring, går den mesta orken åt bara till att hålla mig på benen och INTE BLI SJUK. Jag har en dryg halv översättning kvar att korrläsa till på fredag och korrläsning kräver en snorfri hjärna, om det ska vara någon mening med den. 

Fördelen med den här sjuk-precis-innan-deadline-stressen är att jag inte orkar vara bitter över allt jag inte har hunnit åstadkomma innan morgondagen. Tack för det, Televerket!

Men som jag numera alltid påminner mig själv om när jag får åldersnoja: Det är inte alla förunnnat att få fylla 45. Jag ska vara tacksam för den lyxen. Det privilegiet. Och det är jag. Innerst inne. Innanför rynkorna och nedanför de grå håren ...

Jag är också enormt tacksam för mitt nya höj- och sänkbara skrivbord. 2016 kommer att bli året då ergonomin tar över min vardag, känner jag. Det började med ett krokigt och tokigt tangentbord och nu står jag här och skriver! Var ska detta sluta? Med att jag inte har ont i ryggen jämt? Vilken hisnande tanke!

Nu har jag under några intensiva kvällar i tv-soffan (utan tv!) skrivit om hela Konrad-boken, utom sista kapitlet som jag tror kommer att utgå helt och ersättas med ett eller två nya. Slutet blev aldrig bra, så jag börjar om från början där. Jag behöver ladda lite innan jag skriver det nya slutet, så jag tänker skriva ut den nya omskrivna versionen och läsa genom den på papper. Med rödpenna i högsta hugg! Det är svårt att bortse från allt som har skrivits genom åren men som inte längre är med, känner jag, och vissa delar av det jag har strukit kanske måste kanske läggas in igen någonstans. Eller också inte. 

Det kanske är dags att bita i några sura äpplen och börja ragga betaläsare? Sådana som inte har läst boken innan och kan se den bara precis som den är just nu?

Ack, den som ändå hade en redaktör som man kunde skicka sin text till i det här läget ... Men nej. En bra egenutgivare reder sig själv, som man brukar säga. 

Vi får fixa det här, bara du och jag, Konrad. 

Tror jag det.


söndag 6 mars 2016

Redan 26 år senare är inget sig likt

Så var det söndag igen efter en alldeles för kort vecka. Jag kan se på de slokande krukväxterna att läget inte riktigt är under kontroll men låtsas inte om det. Ok, det finns en vägg någonstans där framför mig som bara väntar på att jag ska gå in i den, som jag brukar göra så här års, men jag har lite kvar att ge innan det smäller. Bara att köra på, så gott det går. Så länge det går.

Det är oerhört frustrerande att inte komma i mål med något alls, trots månader och år av slit. I nästa vecka passerar jag den deadline jag hade satt upp för när jag skulle ha gett ut en bok, men jag kommer att göra det utan publicering. Romance-novellerna räknas INTE! (Trots att folk fortfarande läser Valentine-novellen!?!) Jag vägrar kalla mig författare förrän jag har gett ut en hel bok, en riktig bok. Allting tar så mycket längre tid än jag hade velat, och jag är så mycket sämre på alla aspekter av det här än jag hade velat, men snart är det dags att sluta vela och börja göra. 

Jag har fyra kapitel kvar av Konrad att jobba om. Det kommer att bli ganska massiva omstuvningar och omskrivningar här på slutet, och jag vet inte riktigt hur det ska bli, men hoppas att de förändringar jag har gjort hittills kommer att leda fram till ett bra slut som avrundar första boken på ett bra sätt utan att stänga dörren i nyllet på bok två. 

Jag är rädd att den nya versionen blir bättre på min bekostnad, på något sätt. Det jag hela tiden har gillat med Konrad-boken är att den ligger så långt ifrån mig, men nu blir det sida upp och sida ner skrivet i rent hjärteblod och det känns jobbigt. Jag kanske blir tvungen att vrida och vända och förvränga lite för att inte se mig själv i varje karaktär. Blir boken bättre eller sämre av att jag blir mer personlig? Och hur personlig kan jag stå ut med att boken är? I synnerhet om den inte kommer att släppas på svenska och inte kommer att läsas av mina nära och kära? Tål att tänkas på.

På tal om nära och kära är mars månad födelsedagsmånaden framför alla andra här i familjen och idag firades den första. Ikväll är det exakt 26 år sedan jag låg på Växjö lasarett med värkstimulerande dropp i armen och lyssnade med fasa på de nästan omänskliga vrålen av smärta och förtvivlan från de intilliggande salarna, ganska övertygad om att min sista stund var kommen. Jag hade förstås fel, som så många andra gånger i mitt liv. Grattis till min förstfödde på födelsedagen i morgon!


onsdag 2 mars 2016

Bäst att passa på att ta ut glädjen i förskott ...

Immunförsvaret håller, än så länge, ta i trä och kors i taket och allt sådant där. Minstingen är fortfarande väldigt sjuk och vi andra går omkring och småhostar lite smått, men än håller jag mig på benen. 

Jag tragglar vidare med Konrad 2.0 och det funkar rätt bra än så länge (ta i trä och kors i tak och allt sådant där ...). För att det inte ska ta tusen år försöker jag jobba upp min förmåga att sitta och skriva i soffan med laptoppen i knäet när de andra kollar på film t ex. Egentligen är jag en sådan som inte kan skriva om någon annan ens är i samma rum, helst ska jag vara ensam hemma och ha flera timmars ostörd skrivtid för att jag ska tycka att det är lönt att bege mig in i textvärlden, men så blir det ju exakt aldrig så jag behöver härda mig. Hittills funkar det förvånansvärt bra och jag lyckades klämma ur mig över tvåtusen ord igår kväll samtidigt som det regnade köttbullar eller något på tv.

Romance-manuset är en katastrof som jag helst bara vill kapsla in i betong som den mentala härdsmälta det är, men samtidigt så vill jag verkligen få ihop det. Efter att ha lagt ner så mycket tid och ork på de här karaktärerna vore det väldigt snopet om de inte kunde få sitt HEA. Jag var så nära målsnöret att jag kunde ana det precis framför näsan och nu är det ända borta vid horisonten igen. Om jag hade skissat upp berättelsen och gjort en ordentlig tidslinje från början hade jag sluppit skriva 70 000 mer eller mindre oanvändbara ord, så den punkten tänker jag verkligen bättra mig på inför bok 2.

Nackdelen med att skissa upp en hel berättelse innan man börjar skriva är att det kan bli som med den där novellen som drabbade mig i går morse, som jag skrev ihop en i det närmaste komplett outline till vid frukosten och sedan pillade ihop ett omslag till på pauserna i jobbet under dagen. I morse var jag på väg in för att kolla på min KDP-dashboard om någon hade läst den än. 

Men, nej, visst nej.

Jag hade ju inte skrivit den än.