onsdag 17 februari 2016

Positiv refus och nya tag (en annan dag)

Mycket jobb och inget skriv gör Sandra till en inte särskilt kul person att ha att göra med. Hjärnan går på alla cylindrar och bombarderar mig med idéer som jag knappt hinner klottra ner på en lapp någonstans, än mindre förverkliga. Och när det kan bli aktuellt med lite quality-skrivtid nästa gång vet jag ärligt talat inte. Suck.

Jag fick en positiv refus häromdagen, så positiv att jag blev alldeles rörd. Det var förstås nästan helt oförtjänt, men jag tänker ändå vältra mig i de vänliga orden ett tag. Det knasiga är att det var för samma manus som lektören jag anlitade inte kunde hitta något positivt att säga om. Kanske är det viktigt att komma ihåg att ett manus som har avsevärda strukturella brister ändå kan lyckas beröra på något plan. Som ett vackert gammalt hus som man drömmer om att få bo i, trots att det har radon och termiter och hussvamp och mögel och ruttna bjälkar som kommer braka ihop så fort någon fyller badkaret på andra våningen. Typ så. För det ligger ju så vackert där vid sjön ...

Nu har jag fått en idé om hur jag skulle kunna strukturera upp hela serien om Konrad, men det känns ju som att ta sig vatten över huvudet, hinkvis med vatten. Är det hybrisen som slår till, när jag inbillar mig att jag skulle kunna skriva flera böcker om honom, när jag inte ens har lyckats få till den första ordentligt?!? Eller är det så här de gör, författarna? När de planerar och tänker ut i förväg och bestämmer sig för vad de ska skriva och sedan bara gör det, istället för att sitta och vänta på någon inspiraton eller musa som kanske eventuellt har vägarna förbi en kvart nästa tisdag om man har tur?

Och om det är så de gör, innebär det att jag kanske skulle kunna? Inte på första försöket, kanske, men med åren? Om jag bara jobbar vidare på mina böcker, istället för att sitta här och gnälla över att jag aldrig hinner skriva?

Jag hittade det här blogginlägget om Idea Debt häromveckan och det träffade så mitt i prick. Precis så här känns det, som att jag tänker sönder mina idéer och aldrig därför fullföljer det jag har tänkt.

Jag har tidigare delat det här "pratet" och det är väl lite samma mekanismer, misstänker jag. Att man tar ut glädjen i förskott om man tänker för mycket på hur bra det kommer att bli, och sedan kommer man aldrig i mål, för det finns inte längre något att sträva mot. Och så bra som det blir i ens dagdrömmar kommer det ju aldrig att bli i verkligheten, så det är lika bra att ge upp med en gång.





Därför tänker jag inte blogga om mina planer för Konrad, och inte heller dagdrömma om hur fantastiskt det kommer att kännas när Ms Rowling ber om signerade exemplar av förstautgåvorna. Men jag tänker ge mitt undermedvetna i uppdrag att jobba vidare med den idén jag fick. För de där helt vansinniga/genialiska idéerna som slår en klockan fyra på morgonen, någonstans mellan sömn och vakenhet, de ska man vara rädd om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar