söndag 21 februari 2016

Det som gör andra lyckliga

Jag har en karaktärsbrist, en av många, som bland annat innebär att jag söker lyckan utanför mig själv. Om jag ser andra människor som verkar lyckliga, och de gör något speciellt, så drar jag snabbt slutsatsen att de måste vara lyckliga på grund av det de gör, och då vill jag genast göra samma sak. För då blir jag ju också lycklig, resonerar idiothjärnan.

Den här dumheten har gjort att jag hamnat i många underliga situationer genom åren, och dessutom har jag garderober fulla av alla pinaler och manicker som man behöver för att utöva diverse hobbies och fritidssysselsättningar.

Och inte har jag blivit lyckligare för det. 

Världen är full av människor som vet hur andra ska bli lyckliga, och inte sällan handlar deras råd om att man ska göra en massa saker som jag vet att jag skulle bli hemskt olycklig av. Det gör inte att lyckan blir mycket lättare att hitta, kan jag meddela. På senare år har jag efter att ha läst vissa böcker och vissa bloggar blivit lite klokare på varför deras metoder inte funkar för mig, men jag har inte kunnat vänja mig av med det här härmandet. Kanske är det någon defekt i spegelneuronerna eller något, det får väl obduktionen utvisa.


Men nu tror jag minsann att jag har börjat bättra mig på mitt yttersta, för igår befann jag mig omgiven av människor som var så lyckliga så, att det var nästan ingen måtta på lyckan för vissa av dem. Och jag blev inte smittad.



En makalös manick



Tidigare i livet kunde en sådan här display ha fått mig att springa hem och genast ägna 200 000 timmar eller mer åt att bygga något liknande (skojar bara, det hade jag aldrig klarat av) men igår kunde jag nöja mig med att bara njuta av spektaklet. 

Det var alldeles för mycket folk och alldeles för lite sittplatser för att jag skulle trivas, men framför allt fanns det ingen som helst ro att ägna mig åt det som gör mig lycklig. Nämligen att skriva på mina böcker. Igår morse kom jag nämligen på hur jag ska knyta ihop den andra och tredje romanceboken och lösningen var så självklar att jag inte begriper hur jag inte kunnat se det tidigare, men bättre sent än aldrig.

Så det gick jag och tänkte på medan man och barn stirrade på allt Lego. Inte vad som gör andra lyckliga, utan på det som funkar för mig. Legot berörde mig inte, överhuvudtaget.

Eller, det vill säga ... Lite kanske jag sveptes med, trots allt. 

ipt>




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar