söndag 28 februari 2016

Dags att uppdatera virusskyddet!

Jag har börjat med Den Stora Omskrivningen av Första Konrad-boken, och so far so good. Storasystern är introducerad off-camera, men den stora förändringen hittills är att jag har lagt fokus mer på Konrad (logiskt, eftersom det ändå ska handla om honom) och sidekicken som gått under många olika namn under resans gång har blivit en före detta bästis för att få lite mer friktion. Det har blivit ca 3 000 nya ord av bara farten, trots att det inte var meningen att skriva nytt, utan bara skriva om. Så kan det gå, om man inte ser sig för.

Faktum är att jag haft ganska bra flyt med både jobb, liv och skriv den här veckan och så kan vi ju inte ha det. 

Dags att introducera en ny motgång! Lite mer friktion i berättelsen för att öka spänningsnivån ... Låt mig presentera veckans gästartist: Influensan 2016. 

Hen anlände i förrgår kväll och än så länge är det bara minstingen som blivit golvad men jag förväntar mig att hela gänget kommer att ligga utslagna inom 1-3 dagar från smittotillfället som kan ha ägt rum när som helst sedan dess. 

Eftersom jag är en mamma av det nojiga slaget blir det inte mycket sömn när minstingen har 39,5 i feber. Men jag har å andra sidan fått se nästan varenda filmsnutt som producerats med Pingvinerna från Madagaskar och det är ju inte fy skam. Och så har jag fått utlopp för min kreativitet genom att konstruera en isblåsa av två ziplock-påsar, is, en handduk och två hårsnoddar.

Allt det där som jag bara hade måstat göra den här helgen med plugg och städ och tråk, det får klara sig själv så bäst det går. Själv är jag upptagen med att kolla på animerad film och försöka stärka mitt immunförsvar med visualisering och intensivt önsketänkande.

onsdag 24 februari 2016

En onsdag i februari

Februari, alltså? Jag kan inte påstå att jag är heltsåld på konceptet, men tack och lov är det snart över. I Malmö är det typisk skånevinter, dvs grått, grått, grått och så regnar det ibland som omväxling. Jag följer Jonna Jinton på Instagram för att få lite rimfrost i tillvaron och det är bitterljuvt på gränsen till smärtsamt. Fast mest smärtsamt. 

Första romance-boken (SW#1) som jag nu (förgäves?) försöker styra upp utspelar sig i Danmark i februari och är en studie i grått och regn och så blåsigt att man knappt står ut (eller ens kan stå upprätt). SW#2 ska utspela sig i Sverige och då ska de älskande banne mig upp i fjällen och det ska vara snöigt och kallt så termometrarna kvider. Mera rimfrost åt folket! SW#3 som ska utspela sig i Norge kommer också att bli en ren njutning (oh, renar måste jag ha med!) med drivor av snö och kallt som attan. Men först ska jag få de här eländiga människorna att bli förälskade trots att det är kallt och regnigt. Det är inte lätt, ärligt talat. Min leading lady står i valet och kvalet mellan att stanna i gråkulna Danmark med sin nya bekantskap eller bara skita i alltihop och dra till en hängmatta i tropikerna där en paraplydrink väntar i skuggan av en palm.

Jag skulle ärligt talat inte klandra henne om hon drog ...

På barnboksfronten överväger jag att ge Konrad en storasyster, men just storasystrar är lite av en öm tå som jag kanske inte borde stampa för hårt på. Jag vill inte dra in mer av skräpet i mitt undermedvetna i mitt skrivande än absolut nödvändigt. Men det skulle ge en snygg symmetri och hon kan komma till användning i senare böcker. Om det ska bli 7 böcker istället för tre kommer jag behöva ett större persongalleri.

Och på tal om ingenting alls har jag med många månaders marginal hittat årets optimala bokmässefrissa! Nu är jag lite för gammal för att ha idoler, men om jag skulle råka döpa Konrads storasyster till Sia kanske ni kan förstå lite av hur jag känner inför den här artisten.


söndag 21 februari 2016

Det som gör andra lyckliga

Jag har en karaktärsbrist, en av många, som bland annat innebär att jag söker lyckan utanför mig själv. Om jag ser andra människor som verkar lyckliga, och de gör något speciellt, så drar jag snabbt slutsatsen att de måste vara lyckliga på grund av det de gör, och då vill jag genast göra samma sak. För då blir jag ju också lycklig, resonerar idiothjärnan.

Den här dumheten har gjort att jag hamnat i många underliga situationer genom åren, och dessutom har jag garderober fulla av alla pinaler och manicker som man behöver för att utöva diverse hobbies och fritidssysselsättningar.

Och inte har jag blivit lyckligare för det. 

Världen är full av människor som vet hur andra ska bli lyckliga, och inte sällan handlar deras råd om att man ska göra en massa saker som jag vet att jag skulle bli hemskt olycklig av. Det gör inte att lyckan blir mycket lättare att hitta, kan jag meddela. På senare år har jag efter att ha läst vissa böcker och vissa bloggar blivit lite klokare på varför deras metoder inte funkar för mig, men jag har inte kunnat vänja mig av med det här härmandet. Kanske är det någon defekt i spegelneuronerna eller något, det får väl obduktionen utvisa.


Men nu tror jag minsann att jag har börjat bättra mig på mitt yttersta, för igår befann jag mig omgiven av människor som var så lyckliga så, att det var nästan ingen måtta på lyckan för vissa av dem. Och jag blev inte smittad.



En makalös manick



Tidigare i livet kunde en sådan här display ha fått mig att springa hem och genast ägna 200 000 timmar eller mer åt att bygga något liknande (skojar bara, det hade jag aldrig klarat av) men igår kunde jag nöja mig med att bara njuta av spektaklet. 

Det var alldeles för mycket folk och alldeles för lite sittplatser för att jag skulle trivas, men framför allt fanns det ingen som helst ro att ägna mig åt det som gör mig lycklig. Nämligen att skriva på mina böcker. Igår morse kom jag nämligen på hur jag ska knyta ihop den andra och tredje romanceboken och lösningen var så självklar att jag inte begriper hur jag inte kunnat se det tidigare, men bättre sent än aldrig.

Så det gick jag och tänkte på medan man och barn stirrade på allt Lego. Inte vad som gör andra lyckliga, utan på det som funkar för mig. Legot berörde mig inte, överhuvudtaget.

Eller, det vill säga ... Lite kanske jag sveptes med, trots allt. 

ipt>




onsdag 17 februari 2016

Positiv refus och nya tag (en annan dag)

Mycket jobb och inget skriv gör Sandra till en inte särskilt kul person att ha att göra med. Hjärnan går på alla cylindrar och bombarderar mig med idéer som jag knappt hinner klottra ner på en lapp någonstans, än mindre förverkliga. Och när det kan bli aktuellt med lite quality-skrivtid nästa gång vet jag ärligt talat inte. Suck.

Jag fick en positiv refus häromdagen, så positiv att jag blev alldeles rörd. Det var förstås nästan helt oförtjänt, men jag tänker ändå vältra mig i de vänliga orden ett tag. Det knasiga är att det var för samma manus som lektören jag anlitade inte kunde hitta något positivt att säga om. Kanske är det viktigt att komma ihåg att ett manus som har avsevärda strukturella brister ändå kan lyckas beröra på något plan. Som ett vackert gammalt hus som man drömmer om att få bo i, trots att det har radon och termiter och hussvamp och mögel och ruttna bjälkar som kommer braka ihop så fort någon fyller badkaret på andra våningen. Typ så. För det ligger ju så vackert där vid sjön ...

Nu har jag fått en idé om hur jag skulle kunna strukturera upp hela serien om Konrad, men det känns ju som att ta sig vatten över huvudet, hinkvis med vatten. Är det hybrisen som slår till, när jag inbillar mig att jag skulle kunna skriva flera böcker om honom, när jag inte ens har lyckats få till den första ordentligt?!? Eller är det så här de gör, författarna? När de planerar och tänker ut i förväg och bestämmer sig för vad de ska skriva och sedan bara gör det, istället för att sitta och vänta på någon inspiraton eller musa som kanske eventuellt har vägarna förbi en kvart nästa tisdag om man har tur?

Och om det är så de gör, innebär det att jag kanske skulle kunna? Inte på första försöket, kanske, men med åren? Om jag bara jobbar vidare på mina böcker, istället för att sitta här och gnälla över att jag aldrig hinner skriva?

Jag hittade det här blogginlägget om Idea Debt häromveckan och det träffade så mitt i prick. Precis så här känns det, som att jag tänker sönder mina idéer och aldrig därför fullföljer det jag har tänkt.

Jag har tidigare delat det här "pratet" och det är väl lite samma mekanismer, misstänker jag. Att man tar ut glädjen i förskott om man tänker för mycket på hur bra det kommer att bli, och sedan kommer man aldrig i mål, för det finns inte längre något att sträva mot. Och så bra som det blir i ens dagdrömmar kommer det ju aldrig att bli i verkligheten, så det är lika bra att ge upp med en gång.





Därför tänker jag inte blogga om mina planer för Konrad, och inte heller dagdrömma om hur fantastiskt det kommer att kännas när Ms Rowling ber om signerade exemplar av förstautgåvorna. Men jag tänker ge mitt undermedvetna i uppdrag att jobba vidare med den idén jag fick. För de där helt vansinniga/genialiska idéerna som slår en klockan fyra på morgonen, någonstans mellan sömn och vakenhet, de ska man vara rädd om.

söndag 14 februari 2016

Be still my rapidly beating cronically stressed heart


Vilken vecka det blev ändå. Jösses. 

Och ännu är den inte helt över. Men nu tänker jag glömma alla ogjorda måsten på Att göra-listan (byta batteri i brandvarnaren och annat onödigt strunt) och försöka klämma in några veckors semester innan läggdags ikväll. 

Återhämtningen, den helt och hållet oumbärliga, varför hamnar den alltid sist bland måstena? Är det något med densitet eller molekylärvikt som jag missade när jag satt och tänkte på annat under kemilektionerna på högstadiet?

Synd om mig, i så fall.

Idag är sista dagen på min gratis-promo och hittills har mer än 700 exemplar av min Valentine's-novell laddats ner. Det innebär att jag dels är jätteglad (tänk att så många människor har velat läsa något som jag har skrivit!) och dels är absolut livrädd (700 nedladdningar = 700 potentiella en- och tvåstjärniga hatdrypande recensioner). Tack och lov är Amazon tjockt med gratisböcker som människor laddar ner bara för att gratis är gott och sedan inte orkar läsa. Jag håller ena tummen för att min lilla novell ska hamna i den högen, och den andra för att någon enstaka kanske dels ska orka läsa hela eländet och sedan orka skriva en snäll recension efteråt.

En vacker dag långt in i framtiden hoppas jag att jag ska ha skrivit tillräckligt många böcker och ha blivit läst så mycket att en enstaka recension inte längre ska spela någon större roll. Men just idag spelar det så himla mycket roll att jag knappt vågar öppna internet, utan loggar ut och istället försöker läsa ikapp de fyra böcker jag ligger efter i min Goodreads-challenge.

Av alla måsten är väl det ett av de mest angenäma? 


Spread Love! by VinothChandar, on Flickr
"Spread Love!" (CC BY 2.0) by  VinothChandar 

onsdag 10 februari 2016

Mitt uppe i alltihop

Mitt uppe i en kaotisk och överlastad vecka och jag har inte tid att blogga och inget speciellt att blogga om men låter inte det hindra mig. Det känns ändå förvånansvärt viktigt att få de här små stunderna för reflektion. Var befinner jag mig? Hur går det? Vad har hänt sedan sist? När alla vardagarna bara flyter ihop i ett grått februarigytter kan det vara bra med lite tidsmarkörer i ögonvrån.

För någon som är så dålig på att vara i nuet som jag är bloggandet ett fantastiskt användbart verktyg. Jag bloggar bara två gånger i veckan här nu, eftersom jag har startat två andra bloggar som också tar tid, men det blir fyra tillfällen i veckan då jag tvingas/får fokusera på olika aspekter av mitt liv.  Både nyttigt och roligt.

Vad har då hänt sedan sist? Inte så mycket, kändes det som, men vid närmare eftertanke har jag faktiskt vågat x2 den här veckan. Inte illa för en gammal fegis.

Dels har jag vågat delta i en liten skrivtävling inför Valentine's Day på söndag. Det var pirrigt, men jag blev rätt nöjd med resultatet i förhållande till den tid jag lagt ner. Och så roligt att få skriva lite på vers. Det var alldeles för länge sedan.

Och dels har jag vågat släppa min Valentine's Day-novell på Amazon. Bara några dagar innan Alla hjärtans dag! Tala om modigt! Inte som med julnovellen som jag feg-släppte i smyg i januari för att ingen skulle märka något.  Be still my beating heart vad spännande/otäckt/hisnande/jagtrorjagdör, allt på en och samma gång.

Idag börjar en femdagars gratis promo med annonser på tre olika ställen. Jag vet inte hur många nedladdningar det kan bli, men jag hoppas på fler än de trehundrafemtio som julnovellen lyckades locka (i januari!). Det är bra träning det här inför framtida "riktiga" böcker, och jag hoppas på lite romance-specifik respons som jag kan använda mig av för att slutföra min eländiga Köpenhamns-romance. 

Men idag har jag inte tid med någon kärlek. Jobbet väntar!

söndag 7 februari 2016

En klassisk succé

Jag var på konsert med symfoniorkestern i veckan som gick. Det var inget planerat, jag blev medbjuden helt utan förvarning samma dag och sa ja mest för att sällskapet skulle vara trevligt, inte för att jag är särskilt förtjust i Mahler (eller ens kan skilja på en Mahler och en Mozart).

Musiken gick mig väl rakt över huvudet, men jag blev ganska betagen av dirigenten som utförde ett fantastiskt jobb, både under konserten inne i den stora salen och under efterkonserten ute i konserthusets café. Som en modern dansföreställning om en marionettmästare, otroligt uttrycksfullt och elegant.

Jag var tvungen att gå hem och googla honom och då hittade jag det här. Också väldigt häftigt.





Sedan var jag tvungen att leta rätt på den enda skiva med klassisk musik jag någonsin ägt. Jag hittade den inte i röran, men som tur väl var fanns den på Spotify. Italienska oboe-konserter. Perfekt skrivmusik! 




Jag slog på den och vips var min Valentine's Day-novell klar (bara några korta timmar senare). Den blev förvånansvärt ... bra? Tror jag. Nu är jag tydligen inte rätt person att avgöra det, men ändå.

Vissa texter dyker verkligen upp från ingenstans och känns så främmande att det är som om man slangat dem direkt från någon annans medvetande och ner i tangentbordet. Andra texter kan man känna igen sig själv i, eller så vet man var idén kom ifrån, men den här novellen är verkligen sin egen. Skumt. Men kul. 


onsdag 3 februari 2016

What a difference a night makes

Om man tillbringar den med att sova, vill säga. 

Efter alltför många sömnlösa (eller förvirrade stressdrömfyllda) nätter har jag i natt sovit som en stock i tio timmar. Det enda jag minns att jag drömde var att jag kokade ris. Helt utan drama.

Plötsligt känner man sig nästan som en människa igen. Det är en i allra högsta grad ovan känsla, ärligt talat. Lugn och sansad och vet vad jag ska göra, vet var min handduk är.

En bra dag att försöka ta igen två veckors missade studier!

Jag tänker nämligen försöka plugga lite den här terminen, eftersom jag ju ändå inte har tid att varken andas eller blinka om dagarna. Jag vill lära mig mer om typografi och olika fonter för att kunna göra snyggare bokomslag och så vill jag lära mig InDesign, så att jag kan göra snyggare inlagor.

Men jag har inte hunnit mer än ögna genom kursen än så länge, och om jag inte gör första inlämningsuppgiften senast idag så slänger de ut mig. 

Tur att jag jobbar som bäst mot en tight deadline ... (skojar bara, det gör jag inte alls!)

Typografi är jätteroligt. Jag älskar att leka med olika fonter och se vilken skillnad det gör på en hemsida eller ett bokomslag t ex.

Men nu är det slut på det roliga.

Nu ska två olika sorters text vox-klassificeras och antikvor och linjärer ska jämföras. (Nej, jag har inte heller någon aning om vad det betyder. Men förhoppningsvis vet jag det innan slutet av dagen.)