fredag 15 januari 2016

Vem är det som skriver och skriver och aldrig kommer till punkt ...

Lektörens dom över stackars Liva blev hård men rättvis. Man får ta den sortens kritik som man äter en elefant. En liten bit i taget. Till sommaren har jag säkert tagit till mig alltihop.

Det är inte utan att man kan känna sig lite förvirrad när man får helt olika kritik från olika läsare. Det en person har stört sig på har en annan inga som helst problem med, och tvärtom. Skrivcirkeln tyckte att det var klart att skicka in till förlag. Lektören tyckte att det var ett någorlunda dugligt första utkast. Inte ens i närheten, alltså. Hur ska man tolka det, egentligen? Vem ska man tro på?

Jag väljer att suga åt mig allt negativt som ett wettex-trasa. Sådan är jag.

Men sedan kommer jag ändå att ta mig i kragen och skriva om och skriva klart eländet. För jag är inte bara dum. Jag är envis också.

Jag aktar mig för att börja ändra och pilla medan det fortfarande svider i ärren. Det måste få sjunka in och smältas innan jag vet vad jag ska göra åt alla brister. Affekten måste lägga sig. För det gör den ju. Det vet jag.

Under tiden jag väntar på att kunna se klart igen jobbar jag vidare på den eländiga romance-boken. Det behövs verkligen, fast ändå inte på något vis. För ju mer jag skriver, desto sämre blir det. 

Jag hoppas verkligen att boken tar slut snart.

Det känns som att jag kommer att behöva slänga massor av det jag har skrivit och det är så onödigt när jag har så begränsat med skrivtid, att bara skriva för papperskorgen.

Nu hatar jag att skriva efter synopsis, för hur kul är det egentligen att skriva en bok när man redan vet hur den kommer att sluta, men jag blir helt enkelt tvungen att lära mig. För det här meningslösa irrandet är inte heller särskilt kul. 

Det är resan som är mödan värd, yeah, right!

Nu vill jag komma fram till målet!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar