söndag 31 januari 2016

Hattlös och hopplös

Lektören rekommenderade att jag skulle hålla i hatten innan jag började läsa hennes utlåtande över Konrad.

Men jag har ju ingen hatt. Så därför gick det som det gjorde.

Aj.

Men visst.

Hon har helt rätt. Det är ingen bok. Ett hyfsat första utkast, kanske. Med lite god vilja.

Och nu känner jag mig rätt så mör efter att ha marinerats i skam och tårar i ett par dagar (hur kunde jag vara så dum, tänk att jag skickat det här till all världens förlag, jag har ju känt mig nöjd med det här, så himla pinsamt, jag har ju bara inbillat mig att jag kunde skriva, hur korkad får man egentligen vara osv).

Insikten att man är den där personen som kliver upp på scenen i So You Think You Can Dance med ett brett leende, 'oh jag älskar att dansa, dansen är mitt liv', och sedan gör en fumlig version av macarena helt i otakt med musiken ...

Aj var ordet, sa Bull.

Och så tänker man att jaha, då skiter jag väl i det här nu då, det var roligt så länge det varade och nu får jag mer tid över till min frimärkssamling och vad fin odlingslotten kan bli i år om jag inte måste skriva varenda helg och det blir ju bra för hela familjen för jag kommer att ha mer ork och uppmärksamhet att ägna dem när jag inte måste tänka på mina hittepågubbar hela tiden och vad mycket pengar jag sparar på att inte åka till bokmässan ...

Men sedan sätter hjärnan igång (den korkade, odugliga): Men om jag gör så här istället? Om jag ändrar berättarperspektiv? Plockar bort den där karaktären? Ändrar relationen mellan de här två? Vad är egentligen den här personens backstory? Ska något av allt det där jag strök kanske vara med, trots allt?

Vissa människor vet helt enkelt inte när det är dags att ge sig.

Jag, till exempel.

Suck. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar