söndag 24 januari 2016

Att duga eller inte duga, det är kanske frågan

Vad är bäst? Om man har en bok som enligt en handfull målgruppsrepresentanter är "rätt så bra", ska man då nöja sig med det och släppa den, eller ska man harva vidare och skriva om och bearbeta i ett, två, tio år till i hopp om att manuset kanske en vacker dag kan bli något alldeles speciellt?

Hur mycket tålamod, envishet osv ska man ha? Hur mycket hybris? Och hur är det med självinsikten egentligen? (Svar: Noll!).

Tänk om det aldrig blir bättre än så här? Jag kanske inte kan bättre än så här? Manuset kanske till och med blir sämre om jag fortsätter att jobba på det, om jag överarbetar varenda rad, kör fast och pillar sönder något i ren desperation.

Om den första boken i en serie inte blir så bra, kan de påföljande böckerna bli hur bra som helst. Det spelar inte roll, för ingen kommer någonsin att läsa dem. 

Men om den första boken i en serie aldrig blir klar, så blir det inga påföljande böcker, någonsin. Och ingen första bok heller.

Lektören som plockade sönder Liva ska få sätta tänderna i Konrad också. Det är lika bra. I brist på självinsikt blir man beroende av vilt främmande människor som talar om för en att man inte duger.

Men en del av mig är lite sugen på att strunta i vad hon säger.  Att bara blunda och hoppa. Ge ut skiten bara.

Och sedan gå vidare med livet, med eller utan läsare.








2 kommentarer:

  1. Det är klart att du inte bara ska låta en lektör plocka sönder ditt manus. Lektören har ett ansvar att ge dig verktyg. Vad ska du jobba vidare på? Håller historien? Håller karaktärerna? Jag har använt två lektörer och de har båda två föreslagit ändringar.
    Jag har arbetat på mitt manus som ska bli bok i typ sex år. Jag har gjort uppehåll under den tiden och även gett upp emellanåt. Men jag kände hela tiden att det var en bra historia som ville bli skriven.
    Det som är svårt att veta är om manuset är värt att fortsätta att jobba med. Det kan nog en lektör också tipsa om.
    Men det viktiga är nog att se det som ett arbete. Det kräver sina timmar framför datorn. Och för varje bok lär vi oss väl förhoppningsvis något.
    Så fortsätt att skriva. Till slut har du din bok. Men jag tror att du behöver hjälp att se sin text utifrån. Bra att du skickade Konrad till lektören.

    SvaraRadera
  2. Nej, visst. Lektören gjorde ett jättebra jobb och var väldigt tydlig med vad som funkar (för henne) och vad som inte gör det. Jag skulle ha anlitat henne för länge sedan, bara. Nu blir jag tvungen att börja om från början och skriva boken på nytt, när jag trodde att jag var på upploppet. Och jag är rädd att det kommer att bli likadant med Konrad, som jag trodde var klar. Att jag får börja om från början igen. Så sitter jag här utan någon bok alls, när jag trodde att jag hade nästan tre.

    Förhoppningsvis blir böckerna bättre i nästa version. Men det finns ju inga garantier för att det blir så. Jag tror snarare att världen är full av överbearbetade manus som författaren har stirrat sig blind på eller ändrat sönder och samman för att blidka alla testläsare och lektörer tills inget av magin i det första utkastet finns kvar.

    Jag tror inte att läsarna har samma höga krav på en bok som författaren eller en lektör har. De läser inte med samma blick, de letar inte efter hål och brister. De vill tro på berättelsen, vill känna med karaktärerna och har överseende med ganska mycket om de sveps med av en story.

    Någonstans måste det finnas en punkt där ett manus är bra nog. Hade det kunnat bli bättre? Visst. Jag har synpunkter på nästan alla böcker jag läser. Men när man inte ser ribban är det väldigt svårt att veta hur mycket man ska ta i, hur högt man ska försöka hoppa. Om jag gav ut böckerna som de ser ut nu, skulle jag ångra det om ett år då? Eller kommer jag att sitta här nästa vår och ångra att jag inte gav ut dem när jag hade ett fungerande manus, när jag inte får ihop fjärde eller sjuttonde utkastet? Det är ju omöjligt att veta. Så därför velar jag istället! ;-)

    SvaraRadera