söndag 31 januari 2016

Hattlös och hopplös

Lektören rekommenderade att jag skulle hålla i hatten innan jag började läsa hennes utlåtande över Konrad.

Men jag har ju ingen hatt. Så därför gick det som det gjorde.

Aj.

Men visst.

Hon har helt rätt. Det är ingen bok. Ett hyfsat första utkast, kanske. Med lite god vilja.

Och nu känner jag mig rätt så mör efter att ha marinerats i skam och tårar i ett par dagar (hur kunde jag vara så dum, tänk att jag skickat det här till all världens förlag, jag har ju känt mig nöjd med det här, så himla pinsamt, jag har ju bara inbillat mig att jag kunde skriva, hur korkad får man egentligen vara osv).

Insikten att man är den där personen som kliver upp på scenen i So You Think You Can Dance med ett brett leende, 'oh jag älskar att dansa, dansen är mitt liv', och sedan gör en fumlig version av macarena helt i otakt med musiken ...

Aj var ordet, sa Bull.

Och så tänker man att jaha, då skiter jag väl i det här nu då, det var roligt så länge det varade och nu får jag mer tid över till min frimärkssamling och vad fin odlingslotten kan bli i år om jag inte måste skriva varenda helg och det blir ju bra för hela familjen för jag kommer att ha mer ork och uppmärksamhet att ägna dem när jag inte måste tänka på mina hittepågubbar hela tiden och vad mycket pengar jag sparar på att inte åka till bokmässan ...

Men sedan sätter hjärnan igång (den korkade, odugliga): Men om jag gör så här istället? Om jag ändrar berättarperspektiv? Plockar bort den där karaktären? Ändrar relationen mellan de här två? Vad är egentligen den här personens backstory? Ska något av allt det där jag strök kanske vara med, trots allt?

Vissa människor vet helt enkelt inte när det är dags att ge sig.

Jag, till exempel.

Suck. 


onsdag 27 januari 2016

Skulle ha startat enfaldig firma istället







Taschenrechner / pocket calculator by anka.albrecht, on Flickr

"Taschenrechner / pocket calculator" (CC BY 2.0) by  anka.albrecht 


Att starta egen firma var kanske inte det smartaste jag någonsin gjort. Det har jag nog konstaterat förut. Men jag kommer att konstatera det igen. Många gånger. Särskilt nu när deklarationssäsongen drar igång.

Tydligen innebär det faktum att jag använder mig av ett bokföringsprogram från ett annat EU-land att jag idkar EU-handel och då måste jag göra min momsdeklaration redan i februari. Inte i maj, som jag hade trott. Det innebär att jag inte har tre-fyra månader på mig att försöka förstå vad fiktiv moms är. Och varför jag behöver bry mig om det. Utan snarare tre veckor.

Kul för mig.

Man kan tycka, om man är av den sorten som vill tycka något, att jag som har många års universitetsstudier i bagaget (har tappat räkningen, men det är minst 7 varav 4 år pinsamt nog är juridik) borde vara kapabel att läsa innantill och sätta mig in i de bestämmelser och förordningar och principer och sedvänjor som gäller för bokföring och momsredovisning och deklaration.

Man kan tycka det. Men då har man fel. 

Jag fattar ABSOLUT INGENTING!!!

Du kanske had me at hello, men du fucking lost me at omvänd skatteskyldighet.

söndag 24 januari 2016

Att duga eller inte duga, det är kanske frågan

Vad är bäst? Om man har en bok som enligt en handfull målgruppsrepresentanter är "rätt så bra", ska man då nöja sig med det och släppa den, eller ska man harva vidare och skriva om och bearbeta i ett, två, tio år till i hopp om att manuset kanske en vacker dag kan bli något alldeles speciellt?

Hur mycket tålamod, envishet osv ska man ha? Hur mycket hybris? Och hur är det med självinsikten egentligen? (Svar: Noll!).

Tänk om det aldrig blir bättre än så här? Jag kanske inte kan bättre än så här? Manuset kanske till och med blir sämre om jag fortsätter att jobba på det, om jag överarbetar varenda rad, kör fast och pillar sönder något i ren desperation.

Om den första boken i en serie inte blir så bra, kan de påföljande böckerna bli hur bra som helst. Det spelar inte roll, för ingen kommer någonsin att läsa dem. 

Men om den första boken i en serie aldrig blir klar, så blir det inga påföljande böcker, någonsin. Och ingen första bok heller.

Lektören som plockade sönder Liva ska få sätta tänderna i Konrad också. Det är lika bra. I brist på självinsikt blir man beroende av vilt främmande människor som talar om för en att man inte duger.

Men en del av mig är lite sugen på att strunta i vad hon säger.  Att bara blunda och hoppa. Ge ut skiten bara.

Och sedan gå vidare med livet, med eller utan läsare.








fredag 22 januari 2016

Oops, jag gjorde det visst igen

Och så var det fredag, igen, och det känns som tredje gången den här veckan. Ska tiden bara gå snabbare och snabbare nu, för varje år som går? Då kommer jag att behöva skyddsglasögon och super-G-dräkt innan jag fyller femtio.

Jag jobbar och skriver och stressar och inget blir gjort och inget blir bra för det mesta och det är ganska trist.

Men så ibland får jag en glimt av målstolpen långt där framme (oj så långt bort den kom efter lektörens kommentarer!) och då kan jag inte låta bli att känna mig alldeles pirrig och förväntansfull och kanske inte alldeles hopplös.


Den gamla novellen som jag översatte häromnatten har fått ett hemmasnickrat omslag och skickats ut i cyberrymden under en ny pseudonym. De gamla texterna från Fridhemstiden är alldeles för feelbad och ångesttyngda för att kunna ges ut under mitt romancenamn, och de funkar inte ihop med mina barnböcker heller, så nu är jag tre blivande författare istället för en.

Då behöver jag i alla fall inte sitta här hemma ensam och skriva längre!

Och nej, jag kommer aldrig att tjäna några pengar på mina gamla ångestnoveller, men de gör ingen som helst nytta i min Dropbox. Det är meningen att de ska läsas, men jag har aldrig hittat rätt plats för dem. Skulle jag skriva något hellångt inom samma feelbad-genre någon gång i framtiden, så kan de här novellerna funka som marknadsföringshjälpmedel, kanske. 

Men just nu är de träningsmaterial i min "göra bokomslag och skriva baksidestext och våga klicka på Publish-knappen"-skola.

När mina böcker väl blir klara kommer jag att kunna ge ut dem med förbundna ögon. :-)

tisdag 19 januari 2016

Tisdagar borde förbjudas

Jag sover inte något vidare om nätterna. Det är för mycket som stör, innanför pannbenet. Historier som vill få utspela sig, karaktärer som vill få mer kött på benen. Och den förbannade verkligheten ska vi inte tala om!

Men det är inte som att jag kan gå upp och skriva och bli klar med något, använda den här tiden effektivt. Nej, så bra är det inte. Även om jag är vaken är jag hjärndöd av trötthet och skulle jag försöka skriva något skulle det förmodligen vara obegripligt när det blev morgon.

Men i natt satt jag och översatte en gammal novell från stenåldern. Resultatet blev inte så pjåkigt, men den är alldeles för kort. Jag tror inte att den går att tänja, den känns komplett och färdig som den är, men under 2500 ord är inte mycket att hålla i handen när det åskar.

Dessutom är den alldeles för feelbad för att jag ska kunna publicera den under min glättiga pseudonym. Och orka skapa en till persona, till alla feelbad-texter! Jag känner mig mer än tillräckligt kluven som det är, tack så himla mycket.

Så det var några timmars nattarbete helt i onödan. Och nu ska jag jobba hela långa dagen, trots att hjärnan är full av tröttma. Kul.

Veckans goda nyhet: jag har fått min första KENP-read. Någon har alltså läst en sida av min julnovell genom prenumerationstjänsten Kindle Unlimited. Det får jag noll komma fyra cent för, ungefär. Och nej, det var inte därför jag satt och googlade lyxyachter häromdagen. Det var faktiskt research.


söndag 17 januari 2016

Mina femton minuter är över (oj, vad fort det gick!)

Min första gratis-promo på Amazon blev en rungande succé om jag får säga det själv. Jag hade faktiskt inte trott att man ens skulle kunna ge bort en julnovell i januari, men det kunde man. Flera hundra, till och med.

Som bäst kom jag upp på tredjeplatsen i underkategorin "gratis skönlitterära noveller som kan läsas på tre kvart". Och nej, det är ingen prestation, alls. Det är inte så jag menar. Jag var bara där uppe och vände som hastigast och nu när promon är över ligger jag på ungefär sexhundratusende plats i "paid". (Och rasar med hundratusen om dagen eller så.)




Prestationen ligger snarare i att jag vågade. För det gör jag nästan aldrig. Och om jag gör det så ångrar jag mig nästan jämt, får panikångest och gör aldrig om det igen. Nu känner jag mig rätt så lugn. Men så har jag inte fått någon feedback än, förstås.

Jag vet inte om det räcker med några hundra bortskänkta exemplar för att få en recension eller två, förmodligen inte. Enligt de som vet brukar snittet ligga på en per tusen gratisböcker.

Men om jag inte blir bombarderad av enstjärniga hat-recensioner de närmsta dagarna har det här experimentet varit enbart bekräftande och uppmuntrande. Det bara kliar i fingrarna efter att få göra om det, med en riktig bok, något som jag verkligen tror på. 

Kanske till och med något med mitt eget namn på?

fredag 15 januari 2016

Vem är det som skriver och skriver och aldrig kommer till punkt ...

Lektörens dom över stackars Liva blev hård men rättvis. Man får ta den sortens kritik som man äter en elefant. En liten bit i taget. Till sommaren har jag säkert tagit till mig alltihop.

Det är inte utan att man kan känna sig lite förvirrad när man får helt olika kritik från olika läsare. Det en person har stört sig på har en annan inga som helst problem med, och tvärtom. Skrivcirkeln tyckte att det var klart att skicka in till förlag. Lektören tyckte att det var ett någorlunda dugligt första utkast. Inte ens i närheten, alltså. Hur ska man tolka det, egentligen? Vem ska man tro på?

Jag väljer att suga åt mig allt negativt som ett wettex-trasa. Sådan är jag.

Men sedan kommer jag ändå att ta mig i kragen och skriva om och skriva klart eländet. För jag är inte bara dum. Jag är envis också.

Jag aktar mig för att börja ändra och pilla medan det fortfarande svider i ärren. Det måste få sjunka in och smältas innan jag vet vad jag ska göra åt alla brister. Affekten måste lägga sig. För det gör den ju. Det vet jag.

Under tiden jag väntar på att kunna se klart igen jobbar jag vidare på den eländiga romance-boken. Det behövs verkligen, fast ändå inte på något vis. För ju mer jag skriver, desto sämre blir det. 

Jag hoppas verkligen att boken tar slut snart.

Det känns som att jag kommer att behöva slänga massor av det jag har skrivit och det är så onödigt när jag har så begränsat med skrivtid, att bara skriva för papperskorgen.

Nu hatar jag att skriva efter synopsis, för hur kul är det egentligen att skriva en bok när man redan vet hur den kommer att sluta, men jag blir helt enkelt tvungen att lära mig. För det här meningslösa irrandet är inte heller särskilt kul. 

Det är resan som är mödan värd, yeah, right!

Nu vill jag komma fram till målet!


tisdag 12 januari 2016

Lita på mig, jag fabulerar vilt

En av mina betaläsare hade lite problem med när och var min Liva-bok utspelar sig och ville att jag skulle vara tydligare. Problemet är att den inte utspelar sig på någon speciell plats eller i någon speciell tid.

Kanske behöver jag vara lite mindre tydlig?

Jag hoppas att mina läsare så småningsom ska kunna lita på de världar och karaktärer som jag har tänkt ut. Att de ska bli så uppslukade av berättelsen att de inte ska undra över var eller när. Men jag är inte där än. Även om jag ser Liva och platsen där hon bor klart och tydligt så betyder inte det att läsarna kommer att göra det.

Så jag har skickat iväg Liva till en lektör. Förhoppningsvis kommer hennes feedback att göra att jag kan utveckla manuset vidare. Det ska bli bra, om det så tar tio år. (Men jag hoppas att det inte ska dröja så länge. Jag vill bli FÄRDIG!!!)

Medan jag väntar på lektörens utlåtande förkovrar jag mig i diverse kurser, videor och blogginlägg i konsten att skapa en fiktiv värld med levande karaktärer. Den här var bra:



söndag 10 januari 2016

Generalrepetition

Om man vet med sig att det där med att göra nya saker är svårt, och att man har en tendens att stressa upp sig när man ska göra något för första gången, då kan det vara bra att ta till lite självbedrägeri.

Till exempel om man inte lyckas skriva klar någon bok för att man är för rädd för vad som ska hända sedan, om man ger ut den själv och ingen vill läsa eller något går fel och allt blir stressigt och rörigt och man tvingas gömma sig under sängen och aldrig gå in på Amazon.com igen.

Då kan det vara bra att köra ett genrep. Gå igenom hela processen med någon liten oviktig novell som inte betyder något i det stora hela, bara för att få provsitta Kdp:s dashboard och testköra ett varv.

Jag kan verkligen rekommendera det, för det blev bara lite lagom nervöst här i går kväll, trots att det inte var skarpt läge och trots att ingen ser vad man gör eller bryr sig det minsta om vad jag håller på med. Men nu har jag gjort det, och visst blev det fel, gång på gång, men de felen fixade jag och världen gick inte under. Kanske testar jag med något litet igen, kanske släpper lite av oron så att jag kan bli klar med någon av böckerna och ha premiär på riktigt, inför publik och allt. 

Men jag är övertygad om att det kommer att kännas mindre dramatiskt att gå igenom processen för andra eller tredje gången. 

Känslan när jag såg det här kan jag nämligen lätt vänja mig vid:


fredag 8 januari 2016

Hej, mitt vinterland!

Vintern har kommit även till Skåne och den var välkommen, i alla fall av mig. Efter mer än tjugo år i Malmö skulle jag väl frysa ihjäl första natten om vi flyttade norröver som jag drömmer om, men ändå. 

Snö = fint



Jag tror mig ha hittat lösningen på mina tidslinje-problem med den första romance-boken och det är en enorm lättnad. Jag trodde verkligen att jag hade kört hela projektet i diket där ett tag. Men det här kan funka, även om det kräver en del jobb. Och det ser ut att de faktiskt kan få varandra på slutet, trots allt. De stackarna.

Jag roade mig även med att skriva baksidestexten till andra romance-boken härom natten när jag inte kunde sova och den visade sig sitta ganska så klockrent trots att jag inte har skrivit en rad. 

När jag ska få tid att skriva alla de här böckerna begriper jag inte, men det är ändå skönt att de finns. 

Veckans "åh, vad skönt att äntligen kunna bocka av från Att göra-listan" = beställa ISBN. 

tisdag 5 januari 2016

Är det för sent att skola om sig till rörmokare? För det här författeriet håller på att ta knäcken på mig ...

Dags för skrivcirkel igen och jag, min dumbom väljer den här stressiga tidpunkten att öppna mitt nästan bortglömda Konrad-manus och börja läsa. Kanske kunde några sidor Konrad vara en bra text att lämna in för respons?

Nej, visar det sig.

Jag som har varit så duktig och inte öppnat manuset på över sju månader, och så är belöningen att eländet är HUR DÅLIGT SOM HELST!

Så var det inte meningen att det skulle vara. Ärligt talat, universum. Inte ens i närheten.

Mitt undermedvetna överkompenserar för nederlaget genom att väcka mig klockan MITTINATTEN med en annan historia som jag gått och fnulat på ett tag men som nu bara MÅSTE SKRIVAS NER.




Första scenen bara vällde ut och sedan plottade jag ut resten av boken av bara farten. Det är en särskild slags mani som drabbar en vid halvtretiden på natten, antar jag. När man VERKLIGEN HADE BEHÖVT SOVA.

Synd bara att den aldrig håller i sig tills bokhelvetet är klart. Nu har jag ännu ett WIP att stressa över och misslyckas med. Jippi.

Det måste vara tisdag. Jag har aldrig fått någon rätsida på tisdagar.

söndag 3 januari 2016

Nytt år, nya söndagsrutiner



Soundtrack Sunday utgår tills vidare till förmån för den norska bokbloggen Flukten fra virkelighetens inslag En smakebit på søndag, där bloggare i hela skandinavien delar med sig av ett kort utdrag ur boken som de läser just nu. Jag följer många av bloggarna som brukar delta i den här link-up:en, men det här är första gången jag själv lägger upp ett inlägg.



Jag har precis börjat läsa The Great Symmetry av James R Wells. Det är klassisk science fiction, något som jag inte brukar läsa, men det kan vara nyttigt att testa något annorlunda ibland. Författaren hänger på ett forum för egenutgivare där jag brukar smygläsa och om boken är hälften så rolig som hans inlägg så kommer det här att bli en storslagen läsupplevelse.



fredag 1 januari 2016

2016, alltså? Allvarligt?!?

Så, nu bränner vi alla tappade sugar och börjar på ny kula. Idag är den första dagen på slutet av den första delen av resten av mitt liv eller hur man nu brukar säga. 

Hela dagen har jag tampats med alla nyårslöften som försökt snärja mig. Som sluga huldror bakom varenda trädstam har de viskat lockande efter mig där jag gått. Skriv varje dag, viskar någon. Tänk vad många böcker det skulle bli på ett år. Hitta en bra fotoutmaning så att du kommer ut och fotar minst en gång i veckan, viskar en annan. Tänk vad många spännande bilder det skulle kunna bli. Rita ett par gånger i veckan, hörs från en tredje. Du vet att du vill lära dig det. Det gör man bara genom att öva regelbundet. Skicka mera vykort. Det har du knappt gjort alls under hösten. Börja träna. Kommentar överflödig. Ge ut minst sex böcker. Hoppa jämfota över låga hus varje tisdag.

Och så vidare, tills man blir alldeles tårögd.

Det är något med symmetrin som lockar så hemskt. Med att göra något 365 (366 i år!) dagar eller 52 veckor på raken. Och om man ska lyckas med det måste man ju börja just i dag.

Den allra första dagen.

Men jag har förra årets alla fiaskon färska i minnet (tack för det, bloggen!) och beslutar mig till sist för endast ett nyårslöfte. Inte för att jag tror att jag har en bättre chans att hålla det än något av alla de andra, utan för att det är det enda jag orkar försöka lova just nu.

2016 lovar jag och svär att jag ska försöka ta dagen som den kommer. Anpassa hastigheten efter dagsformen. Inte hetsa och stressa för att hinna med en massa inbillade måsten.

Jag lovar att göra så gott jag kan, varje dag. Hela året.

Visst hade det varit skönt om det hade inneburit tusentals skrivna ord, drivor av snygga foton, massor av kvalitetstid med familjen och brevlådan full av vykort varje dag men jag vet att det kommer dagar då det är alldeles för mycket begärt. Då jag ska vara glad om jobbet blir gjort och barnen får mat och dagen tar slut innan jag gör det.

Av hänsyn till mig själv, de där dagarna, lägger jag ribban direkt på golvet redan från början. 

Gott nytt år på er!