söndag 25 december 2016

Rätt vad det är säger det klick! Vilket år som helst nu ...

Så det är så här det känns att vara ledig? Weird!

Trots att det känns ovant gör jag mitt bästa, hasar omkring i pyjamas, sover mitt på dagen och hetsar inte mot några deadlines, spelar brädspel, läser böcker och äter julmat trots att jag inte tål den. Magontet till trots har det varit en hyfsad jul, ändå.

Även en trist jul med sjuka barn och skav i familjebanden är ju ändå bättre än vilken tisdag som helst.

Jag försöker att köra lite soc.med-avgiftning, har slutat följa ett par grupper på FB som bara ger mig stresspåslag och öppnar överhuvudtaget inte Twitter, men samtidigt har jag dragit igång varsitt nytt Instagram-konto åt mina två pseudonymer i nätverks- och marknadsföringssyfte och kanske är det helt meningslöst och jag kommer inte att orka men det har gett mig anledning att söka rätt på nya konton att följa och på romance-kontot blev det en massa foto-konton med vackra bilder, främst från Skandinavien men även resten av världen av bara farten. Sååååå sugen på att börja fota igen, men vet att jag måste hålla mig till bokskrivarlästen om det ska bli något alls gjort. 

Men drömma kan man ju alltid.

Jag har faktiskt haft ett par tidiga morgnar den här veckan, när jag vaknat långt innan resten av familjen och det har totalt blivit fyra kapitel på romance no.2, så även om jag är sömnbristsur och julgrinig känner jag ändå den där inre tillfredsställelsen som kommer sig av att ha gjort framsteg i sitt bokskrivande. Jag menar, fyra kapitel här och fyra kapitel där, rätt vad det är så blir det en bok.

Vilket år som helst.

Och när jag har skrivit alla böcker färdigt som jag har påbörjat, då minsann, då ska jag få lov att ta lite tid och bege mig ut med kameran en sväng och se om jag kommer ihåg vilken knapp som gör vad.

Det blir inte så här snyggt, men kan vara kul ändå.    

Ett foto publicerat av Scandinavian Mystics (@life.by.linus)

söndag 18 december 2016

Helg? Vad är det för spännande koncept? Berätta mer!

Nej, nu är det söndag kväll och jag har jobbat hela dagen igår och hela dagen idag och något säger mig att det inte är riktigt så man ska göra när det är helg. Jag kan knappt skymta "trött" i backspegeln längre, men nu är det bara tre dagar kvar till deadline och sedan blir det JULLOV på riktigt för hela familjen, till och med mig. Jag minns inte när jag var ledig mer än bara precis på julafton och juldagen senast. Men det var år sedan. Undrar om jag minns hur man gör.

Förmodligen inte. Dessutom har jag ju en massa pseudo-jobb med skriveriet och bloggarna och promos och den dumma nya tidstjuvs-hemsidan som med all sannolikhet inte kommer att ha varit värd all tid jag har lagt ner på den. Men, men, det kan man inte veta om man inte har försökt. Så länge det går kör jag vidare men det är ju ingen som skulle sakna sajten om jag släckte ner den, tyvärr. En vacker dag kommer e-boksläsandet till Sverige också, sanna mina ord. Och då kommer den här sidan kanske att bli intressant. Och så länge jag håller på kommer jag aldrig att sakna böcker i min TBR-mastodonthög.

Skriveriet kanske aldrig blir intressant för någon annan än mig men det kvittar. Jag har försonats med att det här är den sortens författare jag vill vara. En som skriver det hon vill, ger ut det när och hur hon vill och sedan går vidare med livet. Det blir man kanske inte rik på, men det blir å andra sidan inte särskilt många av de som släpar runt med sina böcker från signering till skolbesök till biblioteksframträdande heller och de får dras med en massa refuseringar och elände, dessutom. 

Nej, jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan sitta och lukta på pepparkakorna. (Inga blommor i december, ju!) Och kanske har jag inte skrivit så mycket på sistone, bara lite drygt 300 ord den här veckan, YNKLIGT, men snart, snart, snart är det jullov och då kommer jag att både orka och hinna. Jag vet knappt vad jag ska skriva på först, men det blir väl lite av varje som vanligt, för att försäkra mig om att inget blir klart ...

Det blir inte tid till så mycket annat än jobb och julklappsstress osv just nu, men jag har däckat framför NRK-appen på min platta varje kväll och kollat på så många avsnitt av SKAM som möjligt innan batteriet eller hjärnan slocknar. Nu börjar det dra ihop sig till slutet av andra säsongen och usch, alltså. Om inte annat har den här serien effektivt botat min åldersnoja. Jag har aldrig varit så glad över att vara en tråkig gammal gift tant utan ett stort socialt umgänge både IRL och på nätet som när jag har pinat mig genom de här korta avsnitten. Nu lyckades vi åstadkomma rätt mycket drama i min ungdom också, trots att ingen ens kunde föreställa sig vad en facebook eller ett sms var, men ujujuj vad mycket värre det är nu för tiden, när allt dumt man gör dokumenteras och sprids viralt och bevaras för evigt på ens fienders mobiltelefoner och hårddiskar.

Serien har blivit en megasuccé världen över, trots att den officiellt inte har spridits till så många länder än, med hängivna fans på gränsen till Beatles-mania. Jag studerar fenomenet och dissekerar hantverket så gott jag kan, när jag inte måste hålla för ögonen, och tänker försöka sno så mycket som möjligt om jag någonsin försöker skriva något för ungdomar.  

Ja, precis vad jag behöver. Fler bokidéer. Tack för den, hjärnan. Men mig lurar du inte. Nu ska jag nämligen sova!



söndag 11 december 2016

Äntligen ...



Äntligen, äntligen, äntligen så vänder det. Det är alltid lika skönt, när man efter en lång, lång uppförsbacke med snubbel över motgång efter motgång känner hur man passerar något slags mentalt backkrön och sedan bara susar utför i en rasande fart. 

Oiiiiiii!!!!

Först lyckas jag reda ut fnurran på Elib-tråden och fick mitt eboksavtal. Det har tagit ca 3 månader, men i själva verket gick det på en kvart. Plätt-lätt, även om det förmodligen kommer att ta 10 år innan jag lär mig att hitta i deras menyer. Nu finns i alla fall Konrad på bibblan, både här i stan och lite överallt. Någon i Vara lånade honom raskt. Så coolt, ändå. Sedan rasslade han upp på både Bokus och Adlibris och nu känns det ändå som att boken finns på riktigt. Om någon skulle vara intresserad av att läsa, så finns boken att få tag på. Coolt var ordet, sa Bull.

Sedan fick jag klart Outside-pocketen och av bara farten gjorde jag en pocketutgåva av min kortroman också (inte helt säker på hur det gick till). Plötsligt känns det som att jag fick två nya böcker, utan att jag hunnit skriva klart något mer. Det känns bra när jag har så mycket jobb och inte hinner med det egna skrivet.

Jag har även hittat en lösning för mitt tidiga morgon-skriv som har legat på undantag sedan min soffdator gick hädan. Nämligen en iPad med Scrivener! Än så länge har jag bara fnulat lite med det, men det verkar funka och så himla käckt att jag kan jobba med texter i Scrivener när jag är borta från datorn. Bara det att kunna läsa genom det jag skrivit, göra anteckningar och planera lite när jag sitter i soffan och slappar med resten av familjen är guld värt. Det känns så kymigt att gå och stänga in sig, även om det förstås hade inneburit en helt annan koncentration och produktivitetsnivå. Man ska vara tacksam för det lilla!

Första recensionen för Outside kom även den här veckan, en typisk utförsbacke-grej. Jag hade verkligen gått och hållit andan, rätt så säker på att jag missat målet totalt. Och så blev den första recensionen positiv. Lyckan var rätt så total. Sedan fick jag en rating till, som också var lysande, så det var inte bara en ensam dåre. Det känns skönt, men samtidigt innebär det att jag har två serier jag måste hinna med nu. Och så har jag förstås ett författarnamn till att producera texter till. Och dygnet verkar få endast 24 timmar hela nästa år också, har jag förstått. Det är väl någon EU-förordning, förmodar jag. Hrrm.

Nej, allt är förstås inte guld och gröna skogar och danser på röda rosor. Till exempel kunde vi inte gå på den magiska julmarknaden här i staden idag, p g a att tusentals personer dök upp till ett evenemang i en lokal avsedd för ca 50. Vi köade en halvtimme eller så, men insåg sedan att det skulle ta minst 2 timmar till innan vi kom in och det hade vi helt enkelt inte tid med. Man har kanske lite annat att stå i, så här mindre än två veckor innan jul ... Så det var bara att åka hem, utan trolldrycker eller minsta lilla magiska julklapp. Trist var ordet, sa Bull. Och inte vågade jag fota de coola lajvarna som kom förbi kön då och då, sabla fegis.

Nu ska jag skriva ett dussin julkort som måste postas senast i morgon om de ska komma fram i tid. Jag har knappt skickat några vykort alls i år, p g a tidsbrist, men när jag insåg att jag inte skulle få några julkort var jag tvungen att göra ett snabbt ryck och ordna en Postcrossing-Round Robin. Lite drygt 20 deltagare blev det och alla kort hinner kanske inte fram innan jul men några gör det säkert. Det blir inte jul utan julkort. Och det blir inte kul utan jul.

Oavsett hur mycket utförsbacke det är just nu.


söndag 4 december 2016

Sjöhästar och urblekta skogar

Min dator är hemma igen, efter en utdragen vistelse på en verkstad någonstans i Tyskland. Det skulle ha blivit ett kärt återseende men som ett stackars traumaoffer i akut chocktillstånd stirrade den bara tomt på mig när jag startade upp den häromdagen och bara, öh, vem är du och vad vill du mig? Jag vill inte veta vad de har gjort med den lilla stackaren. Suck. Jag testade ju att fabriksåterställa eländet innan jag lämnade in den, så jag har redan kört min beskärda andel av programinstallationer och uppdateringar i år, ärligt talat. Men då gör jag väl det en gång till då. 

Nu när jag har en vettig dator att jobba på kavar jag febrilt i kvicksanden som är min tid för att försöka få lite gjort av allt det jag är efter med och började med pocketutgåvan av min lilla sci-fi. Den befinner sig just nu i "review" på Createspace och med lite tur kan jag beställa ett korr-ex sent i kväll eller i morgon bitti. Bra blir det inte, men det blir förhoppningsvis och efter hela höstens improduktivitet vore det himla skönt att kunna bocka av något. 

Jag blev så löjligt nöjd med omslaget men insåg alltför sent att jag hade gjort det i sRGB istället för i CMYK och eftersom det mestadels är grönt betyder det att det blir fult och urblekt och trist i verkligheten. Om jag kunnat göra en emoji som clowngråter så att det stänker hade jag infogat en sådan här nu. Lärde jag mig inte ett skvatt av min gröna Konrad-bok? Hädanefter ska alla mina bokomslag vara svart-vita. Så det så.


Min fina lummiga skog i skärm-varianten och den urblekta trista i bok-varianten. Suck var ordet, sa Bull.

Övriga nyheter: Det sägs att julen närmar sig. Inte för att det känns något vidare juligt här nere i söder, flera plusgrader och bara grått, grått, grått. Idag släpade jag mig in till staden för att köpa en julklapp, men inte ens det kunde få mig i julstämning. Jag hittade ingenting som jag ville ge bort till någon, förutom en galen sjöhäst för 760 spänn som jag grämer ihjäl mig över att jag inte fotade när jag hade chansen. Jag vet inte ens vem jag hade velat ge bort den till, men det var knappt att jag lyckades ta mig ur butiken med kontosaldot intakt.

Själv önskar jag mig inget i jul, förutom ledigt, och den önskan verkar bli uppfylld. Det ser ut som att jag kommer att få vara ledig över både jul och nyår för första gången i mannaminne. *håller för öronen och låtsas inte om den som påpekar att jag inte heller kommer att tjäna några pengar under de där veckorna* 2016 har varit ett tufft år, både globalt och lokalt, men kanske kan det få ett gott slut?




söndag 27 november 2016

Utan dator i tre veckor ...

... försmäktar jag vid detta skrivbord. Kära nån vad mycket jag behöver den där förbenade dumburken till. Nästa vecka ska t ex stackars lilla Lee vara med i Patty Jansens megapromo och innan dess hade jag verkligen behövt en pocketutgåva, men hur ska jag kunna göra den utan min dator med alla de viktiga programvarorna?!?

Dessutom tror jag att jag måste göra ett nytt omslag till min danska romance, för det verkar inte locka något vidare även om de modiga stackare som läst boken verkar ha tyckt om den. Men utan Photoshop = inget nytt omslag! Stackars mig.

På tal om omslag stötte jag på de här snyggingarna idag. Kära nån! I mitt nästa liv ska jag bli grafisk formgivare. Tala om mäktigt jobb, ärligt talat. Om man med hjälp av lite sönderrivet tidningspapper kan få mig att vilja mass-shoppa norska e-böcker (och man ser ju ändå inte omslaget på e-böckerna, knappt ...) tänk då vad man skulle kunna göra. Fixa världsfreden. Bota cancer och förkylning. Reda ut det där jobbiga med klimatet. MAKT. Vi människor (läs: jag) är så himla lättmanipulerade.

I övriga nyheter har jag på sistone verkligen varit nära att lägga ner hela författeriet på grund av bristande feedback och framgångar. Men i går upptäckte jag en sprillans ny recension där läsaren använde ett av mina absoluta favoritord på engelska. Unputdownable. Jag föll pladask för det ordet när jag såg det för första gången någon gång förra århundradet på baksidan av en av mina favoritböcker, Decider av Dick Francis. Det ligger så skönt i munnen och även om jag aldrig hade stött på det förut så visste jag genast precis vad som menades med det. Det är inte alla ord man kan säga det om. Så nu blir jag ju tvungen att skriva en bok till. Eller sju.

Så fort jag får tillbaka min dator!!! (Dvs vilket år som helst.)



söndag 20 november 2016

Tralala, nu får det vara slutgnällt!

Fortfarande uppförsbacke men nu har jag gnällt så länge att det inte är roligt längre. Istället försöker jag se livet från den ljusa sidan (ha! as if!) och glädjas över de små ljuspunkterna i tillvaron, som till exempel att jag har lite mindre ont i ryggen idag än jag hade igår och att någon i Japan har köpt en av mina böcker. 

Den engelska utgåvan av Konrad-boken var oväntat populär i Japan förra månaden men det här var den svenska utgåvan (e-boken)! Den har även sålt lite här hemma (pappersboken), tydligen, trots att jag fortfarande går och väntar på BTJ:s dom/avvisande. (Jag vet inte vilket som är bäst, ingen BTJ-recension eller en dålig?) 

Jag försökte ge ett ex av Konrad till mitt lokala bibliotek häromdagen men de reagerade som om jag lagt upp en påse med hundbajs på disken. Man hade kunnat tro att människor som jobbar på bibliotek annars var lite förtjusta i böcker, men nej. De frågade inte ens vad det var för bok utan hänvisade mig till Emmaus eller Myrorna ... 

Eftersom jag inte bara var ute efter att röja i bokhyllan här hemma utan även ville hitta lite nya läsare ordnade jag istället en giveaway med tre ex av den svenska Konrad-boken på Goodreads, enbart öppen för svenska medlemmar. Det ska bli spännande att se om någon anmäler sig till den. Det finns kanske bara tre medlemmar i Sverige. Då kan de få varsitt ex. Det blir rättvist och bra. Men vad kallar man egentligen en giveaway på svenska? En gebortare? Gebortning? Och hur marknadsför man den så att mer än tre personer anmäler sig? Bortsett från att skriva om den på en blogg som ingen läser, menar jag. 

Facebook är kanske ett bra sätt att marknadsföra (fast nej, det är det ju inte om man inte ger dem alla sina pengar) men jag lägger redan alldeles för mycket tid och ork på sociala  medier för någon så asocial som jag. Jag har velat fram och tillbaka om jag borde starta en Facebook-sida på svenska för barnböckerna men känner mig redan så kluven mellan barnboksförfattar-jaget och romanceförfattar-jaget och att klyva en av dem i två skulle inte underlätta det minsta lilla. Det är redan alldeles för mycket. Jag vet att jag BORDE pausa ett av författarnamnen och satsa det lilla jag har av ork på ETT projekt under ETT författarnamn tills det blir FÄRDIGT men så smart funkar det inte i mitt huvud. 

Just nu vill min hjärna att jag ska skriva klart Konrad 2 och 3, fortsättningen till Outside (förmodligen tre eller fyra delar till) och Livaboken med fortsättning. Samtidigt vill den att romance-jaget ska skriva klart andra romanen, halloween-novellen som kommer att bli en roman innan den blir klar, western-novellen som förmodligen kommer bli en serie kortromaner i tre delar, en julnovell-uppföljare till min 1:a april-kortroman, en annan julnovell med lite deckarinslag i tropisk miljö och en humoristisk-erotisk novell. Om det ger mig huvudvärk? Ja, men tack och lov gör det så ont i ryggen att jag inte känner av skallen ett dugg.

Lättare sagt än gjort!





söndag 13 november 2016

Lite extra bokmässa tackar man ju inte nej till

Och livet fortsätter att spotta utmaningar (halsfluss och ryggont) rakt i nyllet på mig, som de där maskinerna som skjuter tennisbollar på folk i amerikanska filmer. Och jag som inte har någon racket... 

Någon dator har jag inte heller längre för den är på semester på någon serviceverkstad och det är bara att erkänna att jag har blivit en digital tant på gamla dar som inte funkar så bra i verkligheten. Det är obegripligt hur mycket jag behöver en dator till i vardagen. Typ, allt! Tur för mig att jag lever i framtiden och har en superdator i mobiltelefonen! 

Igår tog jag en paus från allt elände och  åkte till Köpenhamn på Bogforum. Jag trodde inte att det skulle bli av, för ärligt talat har det varit en brutal vecka, men när de danska bokbloggarna började fangirla i fredags kunde jag bara inte låta bli. Det blev bara en liten stund, men jag fick lyssna på flera intressanta författare och betala mässpriser för en fika och vad mer kan man egentligen begära?

Jag hade hoppats på att hitta lite nya boktips till min senaste tidstjuv men de böcker som verkade intressanta fanns förstås inte på svenska eller åtminstone inte som e-böcker. Typiskt. Det har bara gått en knapp månad men jag har redan börjat få svårt att hitta böcker att tipsa om. Vad hände med att alla människor ville skriva böcker? När kommer de? Och släpps de som e-bok?!?

Jag lyckades i alla fall ta mig hem, trots Checkpoint Charlie på Kastrup, och nu har jag bäddat ner mig framför teven igen och hetsglor på Gilmore Girls resten av helgen. Jag inser att jag inte kommer hinna med alla sju säsongerna innan de nya avsnitten kommer nästa helg men hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Eller var det hunden? Något på h var det i alla fall.


söndag 6 november 2016

Prognos: Det vill jag verkligen inte veta.

Nä, backväxeln verkar ha fastnat på livet i allmänhet, för datorstrulet fortsätter och resten av livet är ärligt talat inte ett dugg roligare. Eftersom knark är olagligt och alkohol smakar illa självmedicinerar jag med att bingetitta på Gilmore Girls, men när man kan se tre avsnitt på raken utan att så mycket som dra på munnen då är det fara å färde. Inte ens översättarmissarna roar längre.


Red Vines (Röda Lianer a k a röda lakritsremmar och enligt Gilmore-tjejerna och förmodligen en majoritet av amerikanska befolkningen en absolut nödvändighet om man ska kolla på film) är konsekvent översatt med "rödvin" i min dvd-box.

Men jag ska inte säga något. I en bok jag jobbade med upptäckte jag först i sista minuten att jag översatt "protesters" med protestanter hela boken genom. Tack för den, hjärnan! Men, men. False friends är bättre än inga vänner alls. Det är viktigt att tänka positivt, sägs det! (Men jag tycker ärligt talat inte att det verkar göra någon skillnad.)

Det är tuffa tider när inte ens Gilmore Girls muntrar upp. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att vända den här nedåtgående spiralen. Jag brukar ha något att fästa blicken på, något att klamra mig fast vid eller ta fasta på, men just nu finns det inga sådana hållpunkter. Tiden bara forsar förbi och jag kommer på mig själv med att skita i en massa saker som egentligen nog är ganska viktiga. 

Jag vet ju det, att det blir så här när jag har haft för högt tempo ett tag. Frågan är om det är lönt, i långa loppet, eftersom det alltid kommer en sådan här svacka efteråt när allt bara faller fritt? Kanske vore det bättre att hitta ett lagom sköldpaddetempo som jag kunde hålla året om? För när det blir så här mörkt finns det varje gång en liten risk att det aldrig kommer att bli bra igen och det är en form av rysk roulett som jag kanske inte borde våga spela.

Jag är i desperat behov av goda nyheter, en positiv överraskning, en oväntad bonus, present, Lotto-vinst, vad som helst, men förmodligen kommer Trump vinna valet, snöovädret kräva tusentals dödsoffer och julen bli inställd.

Det skulle i alla fall inte förvåna mig, en dag som den här. *drar filten över huvudet och slår på nästa avsnitt*

söndag 30 oktober 2016

Bluescreen på näthinnan

Wow, Merkurius måste verkligen vara i nedan eller något, för ingenting har funkat den senaste veckan när det gäller mig och datorer. Inte nog med att jag har fått pensionera två gamla datorer nyligen, häromdagen började min ganska nya dator bluescreena mitt i jobbet och det är absolut inte tillåtet. I synnerhet inte veckan innan deadline när jag verkligen inte har tid att hålla på att mecka med sådant. Nu har jag fått jobba hela helgen för att ta igen de timmar som gått bort, och det är en himla tur att det är höstlov i morgon och att jag hade planerat att vara ledig lite med minstingen, för den här helgen räknas minsann inte.

Som om inte det var nog har jag varit så smart (o-) att jag flyttat de två domäner där jag har mina pseudonym-författarsidor till mitt webhotell för att det skulle bli så mycket smidigare på det viset. Inte begrep jag att det innebar att mina vidarebefordringar skulle upphöra att fungera så att båda bloggarna blev omöjliga att hitta, både på blogspot-adresserna och på domänerna. Heja mig.

Det visade sig omöjligt att göra nya vidarebefordringar, så jag tog snabbt och gjorde nya Wordpress-installationer på båda sidorna och exporterade och importerade allt innehåll från båda bloggarna. Lätt som en plätt. Förutom att ingenting funkade. Alla inläggen finns kvar men fotona syns inte i förhandsvisningen någonstans utom där de blivit dubbla. Suck. Sannolikheten att jag ska orka gå genom alla inlägg och ladda ner och upp alla foton? Ungefär = 0.

Dessutom är det ju så att jag innerligt hatar Wordpress och känslan är uppenbarligen besvarad, för inget av de halvdussin teman jag har laddat ner idag har gått att få ens halvsnyggt. Men innehållet finns i alla fall, och med åren kanske man vänjer sig? Nä, förmodligen inte. Men nu orkar jag inte mecka med datorer längre.

Jag säger som Scarlett: Jag ska inte tänka på det ikväll. Jag tänker på det i morgon istället.

Nu: Den största kopp te som någonsin skådats och vad-som-helst på tv!



söndag 23 oktober 2016

Mindre skärmtid åt folket

Min läsutmaning på Goodreads tar sig med stormsteg: en vecka efter att jag hamrade sönder min gamla dator är jag bara 8 böcker efter tidsplanen! Fortsätter det i den här takten kan jag hinna ikapp innan nyår. 

Med det eländiga skrivandet går det så där. Inte enbart för att jag inte längre har tillgång till dator under sömnlösa nätter. Men jag kämpar på. Jag hade trott att det här var sista vändan med SciFi-manuset, men så blev det inte. Helst vill jag bara slänga skiten i pappersåtervinningen och börja spela HayDay igen, men nu är jag vuxen så det är bara att låta det vila några dagar, skriva ut en ny bibba och sedan på det igen. Jag blir tvungen att sluta sätta upp deadlines för mig själv, eftersom jag blir så fruktansvärt knäckt när jag misslyckas. Så länge jag skriver måste det få vara ok, även om det tar tusen år innan något blir klart. Det är det här med alla snurrande tallrikar överallt ... Krasch!

Jag har kämpat så med att försöka skapa utrymme för skrivandet i mitt liv, och det går väl ganska bra, egentligen, om jag bara ser till mig själv och inte gör misstaget att jämföra mig med andra. Men samtidigt är det så att skriveriet har trängt ut nästan allt annat som inte är helt livsviktigt. Postcrossing, geocaching, mail art, odlingslotten med mera, med mycket mera. Idag fick jag ett ryck och slängde (nä, gav till Emmaus) en massa garn och pysselgrejer, fröer och odlingsgrejer osv. Min man fick gå tre vändor ner till bilen. Förmodligen kommer jag att ångra det, men jag blir bara ledsen av att se allting ligga här och samla damm. Out of sight, out of mind. Nu ska här skrivas böcker.

Jag fick för mig att jag behövde någonstans att marknadsföra mina e-böcker (när de nu blir klara) och plötsligt fanns det en hemsida för ändamålet med tillhörande Facebook-sida och nyhetsbrev. Synd bara att jag inte har tiotusen kompisar på fejjan som kunde kittla algoritmerna och logaritmerna och vadsjuttondenuheteritmerna åt mig så att den blev poppis och allas blickar riktades mot den när det var dags att släppa mina alster. Men, men. Man kan inte få allt. Jag har i alla fall kommit över min djupa aversion mot Wordpress och kanske rent av kan göra seriösa hemsidor åt mina pseudonymer så småningom. När jag får tid. I nästa liv. Eller nästnästa.

Det bästa med den här bloggen är att jag märker hur dåligt jag mår när jag sitter här och skriver och kan styra upp det i god tid innan klocktorn+automatvapen osv. Jag orkar/hinner/ids inte känna efter under veckan, men när jag bloggar så väller det upp. Ni anar inte vad jag deletar för bittert och deppigt dravel! Så nu behöver jag peppa mig inför veckan som kommer. Det är mycket som ska hinnas med innan höstlovet och jag vet redan nu att jag inte kommer att klara det. Det är lika bra att ställa in sig på att inte låta besvikelserna överskugga det som ändå blir gjort. Målbilden för den kommande veckan: Att det jag gör ska bli bra nog. Det ska duga, så in i helvete.

Bäst i världen på att duga, det är kanske det bästa en sådan som jag kan hoppas på?


söndag 16 oktober 2016

Hammare och finelektronik - en vinnande kombination

Veckan är slut och det är jag också. Livet har inte riktigt gått riktigt enligt planerna på sistone, bland annat har jag tvingats slänga inte en utan två datorer som dragit sina sista respektive suckar och det känns ju alltid svårt. Att skiljas från sin dator är att dö en liten smula, ändå. Eftersom jag har läst att man inte kan lita på fabriksåterställningen utan måste mekaniskt destruera hårddiskar och minnen och sådant om man inte vill bli bestulen på sin identitet gav jag mig på innanmätet i båda laptopparna med en hammare. Det kändes rätt skönt, ärligt talat. Men sedan kom jag på att det hade varit rätt skönt om någon annan tog över mitt liv så då ångrade jag mig lite.

Bästa trösten när allt går i kras är väl kanske att jag har en tjock bunt papper liggande här på bordet med ett manus som jag ska korrläsa och göra lite små sista ändringar på och sedan ge ut!! Och jag gör ett aktivt val att fröjdas i mitt hjärta åt det istället för att gräma ihjäl mig över de andra 5 bokprojekten som ännu inte har gått i mål. Jo, det gör jag faktiskt. Visst då. Nästan. Nej, inte alls, förstås. Fanken också. Halva oktober har gått och om fem minuter är det jul och jag kommer inte hinna med alla dessa löjliga låtsas-deadlines som jag själv har hittat på helt utan anledning. Eller jo, visst finns det många alldeles utmärkta anledningar till att jag ska ha hunnit mycket längre med författarkarriären än jag rent faktiskt har. Men det går ju inte. Jag kan inte skriva mer än jag redan gör, bara för att det vore bra att ha en massa böcker klara innan jul. Det funkar inte. Jag är redan helt färdig och har knappt börjat än.

I torsdags gick jag till brevlådan med ett par Konrad-böcker till BTJ som de förmodligen inte kommer vilja läsa och ett ex till Författarfonden som ville kolla på den lite snabbt innan de slängde min stipendieansökan. Även om resten av den globala bokbranschen var upptagna med att fira/gnälla över nobelpristagaren kändes det ändå som en ganska markant milstolpe i min egen personliga litteraturhistoria.

Kanske var det lika bra att jag gav mig på mina datorer med en hammare, trots allt. Mindre skärmtid = mindre tid för sociala medier, dvs att jämföra sig med andra som lyckas mycket bättre än jag. Mindre tid för slösurf och annat tidsslöseri. Mindre tid att må dåligt över allt jag inte kan, inte har, inte orkar. Kanske har jag rent av en chans att ta igen min försummade läsutmaning på Goodreads. (Bara tio böcker efter nu!) Och mer skrivtid. 

Frågan är bara vad jag ska skriva på ...

söndag 9 oktober 2016

Har någon sett mina näsdukar?

Åh, jag vet inte vad Akilles hade att gnälla över, allvarligt talat. Jag skulle byta ut mina akilles-bihålor mot en häl eller två in a heartbeat! Med skavsår, rent av. Bring it on. Men bihålorna? De kan man inte plåstra om.

Men det är väl kroppens sätt att säga: LÄGG DIG NER!!! (OBS! med flera stora kuddar! OBS!)

Okejrå. Gör jag väl det då.

Det är inte som att jag har något bättre för mig (jo, det har jag). Men jag orkar bara inte. Det får vara till en annan dag. Nu tänker jag ligga här tills jag har sett allt som Youtube har att erbjuda. Eller tills jag mår bättre. Eller tills tvättmaskinen är klar. Jag är ju inte bara sjuk, jag är mamma också. Suck.

Det här är ingen politisk blogg, långt ifrån. Jag försöker hålla mig långt borta från all valbevakning, både inrikes och utrikes, eftersom den tenderar att få mig att tappa tron på mänskligheten. (I den mån jag har någon som inte redan är tappad, vill säga.) Men jag älskar när kändisar använder sin makt och sitt inflytande i det godas tjänst. Då gråter jag en skvätt över människans inneboende godhet. Och i det här fallet skrattar jag sedan tills jag gråter. Åh, dementorerna kommer att ta över stadens gator när den där snubben blir president (jo, han vinner nog, är jag rädd) men det enda som kan rädda oss från deras själsdödande kyssar är humorn.

Humor och en tidsmaskin för att skicka tillbaka en hjälte i tiden för att växla in oss på ett annat sidospår. Jag vet inte riktigt när det började gå så här snett men kanske någon gång strax efter att människoaporna klättrade ner från träden, rätade på ryggen och började vandra norrut? Vi skulle aldrig ha lämnat träden!

Och framför allt skulle vi aldrig ha utvecklat bihålor ...


söndag 2 oktober 2016

Hitåt eller ditåt eller vartåt, egentligen?

Maken till rubbade cirklar får man leta efter. Jag har hållit mig på benen under den gångna veckan, men fråga mig inte hur. Det har gått av bara farten. Och när det sedan äntligen blev helg så bara fortsatte jag att rusa. Innan man visste ordet av var det söndag kväll och nu sitter jag här och lyssnar på regnet och undrar vilket håll som egentligen är upp. Eller ner, för den delen. 

Jag känner det verkligen inte, hur som helst.

Jag har jobbat en massa under veckan som gått och skrivit en hel del också. Kanske var det nödvändigt för att hålla mig på benen eller kanske var det anledningen till att jag mått så dåligt de senaste veckorna, för att jag hade alla de där skeendena inuti mig som bara måste komma ut. Kreativitet är kanske lite som njursten i det avseendet. Att det gör himlarns ont om flödet stoppas till.

Nu rinner det på igen, hur som helst, men eftersom jag skriver på flera olika historier blir ingenting någonsin klart. Tråkigt. Jag har roat mig med att slänga ihop lite omslag till de olika böckerna, men det kanske inte är någon bra idé. Jag tänkte att det skulle vara bra, att det skulle underlätta i skrivandet om jag visste vilken typ av bok det skulle bli och vad det kommer att stå på baksidan. Men problemet är att jag redan har skissat upp hela skeendet i alla böckerna och när nu omslaget och baksidestexten börjar ta form känns det som att jag redan har skrivit boken och jag blir inte alls sugen på att skriva den en gång till. Eländes, elände. Både den andra romance-boken och del två om Konrad skulle ha varit klara nu i oktober. Gissa om de kommer att bli det, någon av dem? Nej, skulle inte tro det, nej.

Jag kan inte heller bestämma mig för någon smart plan eller realistisk prioritetsordning. Visst, det hade varit bra om alla tre romance-böckerna och alla tre Konrad-böckerna hade varit klara i god tid innan julhandeln, men när det nu uppenbarligen inte kommer att ske kan jag inte bestämma mig för var jag ska lägga krutet. Om jag bara kan få en bok klar innan jul, vilken bör det bli då? Jag har ingen aning. Ska jag satsa på romance, där det finns en massa lässugna kunder som bara väntar på att få kasta sig över sin nästa läsupplevelse? Eller ska jag hålla mig till barnböckerna, där det kanske inte finns så många läsare men det ändå känns som att jag kanske har något att säga?

Eller också vägrar jag att välja och fortsätter att springa åt alla håll på en och samma gång. Jag menar, det har ju funkat så bra hittills ...


söndag 25 september 2016

Tankar på hemvägen


Ja du, bloggen, varför utsätter man sig för det här, år efter år? Det är verkligen en fråga jag har ställt mig de senaste fyra dagarna. Eller inte så mycket "man" som jag. Vad har jag där att göra egentligen?

Jag hade trott att det skulle kännas annorlunda den här gången. Jag har trots allt några böcker utgivna vid det här laget, och ett par av dem till och med i faktiskt "på riktigt"-bokformat som jag har kånkat omkring på. Men jag har aldrig känt mig mer utanför på Bokmässan än jag gjorde i år. Aldrig känt mig mer osynlig. 

Kanske har det att göra med att jag genom åren har skaffat mig rätt bra koll (förhållandevis) på vem som är vem osv. Jag läser typ alla författarbloggar, skrivbloggar och bokbloggar som finns, är med i en del Fb-grupper och trots att jag är både ansiktsblind och namndöv har jag lyckats nöta in en hel del av de personer som rör sig i vimlet där nere. Och då menar jag inte bara Björn Hellberg och Jan Guillou, som jag faktiskt kände igen redan första gången jag kom hit någon gång för tiotusen år sedan.

Men nu har jag gått omkring här i flera dagar och igenkänningsmekanismen i hjärnan har hela tiden plingat till, där är ju hon och där är ju han och där är ju hen och där är minsann hin håle själv. Men alla de här människorna har inte lett igenkännande i retur utan bara glott rakt genom mig. Och om jag någon gång kände att jag kanske borde gå fram och säga hej så viftade jag raskt bort de tankarna. För även om jag vet att det där är hon vars blogg jag har läst i mer än tio år och det där är han som ibland kommenterar i samma trådar som jag i någon av författargrupperna på Fb så vet jag ju att det de kommer att svara om jag skulle gå fram att säga hej är antingen 1. vill du att jag ska signera något? eller 2. vem f@n är du?

Och 1. nej, det vill jag ju inte och 2. jag är ju ingen. I det här sammanhanget och i de flesta andra med, för den delen. Och den insikten har drabbat mig gång på gång de här dagarna och den har drabbat mig hårt. Jag vet, jag vet, jag vet, det är så här det måste vara. Jag kan inte ställa mig upp och säga "här är jag, kom och köp min bok". Och även om jag är väldigt glad i mina böcker och lite stolt över att jag har lyckats få ihop dem till sist så skulle det aldrig falla mig in att sticka någon av dem i handen på en av de författare vars böcker jag älskar. "Åh, jag älskade din bok, här får du min, hoppas att du ska tycka om den." Nä. Det skulle vara som att gå fram till Leonardo da Vinci eller Picasso med en av mina dagisteckningar och bara "ja, du är ju jätteduktig, men kolla här vad jag har gjort."

Kommer aldrig att hända. 

Så nu sitter jag på tåget hem och gråter lite diskret, så där så att det inte stör. (Tyst avdelning.) Och jag tänker att kanske blir det så att jag inte åker till Bokmässan nästa år. Hur mycket jag än hade längtat efter de här dagarna så blev det inte alls vad jag hade behövt just nu. Jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda. Haft mycket lägre förväntningar, förstås. Det är ju givet i alla lägen. Men kanske är det så att jag måste stanna ute i ensamheten. Kanske är det så att det pris jag får betala när jag går på stadens gator som en vanlig man tant är för kostsamt.

Och kanske är det så att jag borde överlåta författeriet åt mina pseudonymer, helt och hållet. De fixar det där mycket bättre än jag någonsin kommer att göra.

söndag 18 september 2016

Post-Traumatiskt Kalas Syndrom

Och så kom den äntligen, timmen jag väntat på. När alla kalas-barnen har gått hem, all jello är uppmoppad från golvet i festlokalen, födelsedagsbarnet leker med sina presenter, hämtpizzorna är uppätna och inget mer MÅSTE göras just precis idag. När jag kan hälla upp en skål med överblivna Frasiga Favoriter och en Coca Cola och slå mig ner i soffan och göra ganska precis ingenting en timme innan läggdags. Mmm ... göra ingenting, som Homer skulle ha sagt.

Kalaset gick väl inte riktigt som det var tänkt men alla kom helskinnade genom upplevelsen och födelsedagsbarnet var nöjt med tillställningen. Åtminstone bitvis. Eventuella bestående men är enbart själsliga. Och som vanligt tänker jag att ALDRIG mer. Det är tur att man glömmer hur jobbigt det är, annars hade det aldrig hållits några födelsedagskalas. Ever. När man föder barn får man åtminstone lustgas som lindrar.

Nu längtar jag bara till torsdag när jag får åka till Bokmässan och vila upp mig i lugn och ro ... Ja, jag vet, det är kanske inte den mest fridfulla platsen i universum, men om man inte har en massa måsten utan bara kan glida omkring lite på måfå, lyssna på lite seminarier, shoppa lite bra böcker, träffa trevliga människor att prata liv och skriv med, så är det inte alls så hetsigt. Och precis så hoppas jag att det kommer att bli. Jag har till och med drabbats av vanföreställningen att jag kommer hinna skriva lite också, när jag ändå har flera dagar för mig själv. Ha.

Sedan har ju livet en tendens att inte alls bli så som man har tänkt sig, men det tänker jag bortse ifrån. Om en vecka sitter jag nog på tåget hem, trött och tyngd av bokkassar men nöjd och glad och peppad nog för att kämpa vidare med alla dessa bokprojekt i några månader till.

Men några fler kalas, det blir det inte i första taget. Inte utan lustgas, i alla fall.




söndag 11 september 2016

Mig själv, minus två veckor

Ännu en helg då saker och ting har hunnits med, till och med lite avkoppling mellan varven. Jag vet inte vad det är som gör att det ibland bara inte går och ibland bara gör det. Jag kan inte se att det är någon egentlig skillnad på måstena från helg till helg. Förmodligen är det något mentalt, som vanligt.

Precis som med författarfotot som höll på att bli min död förra söndagen och måndagen. Tårar flödade och ångesten grep med iskalla klor. The usual stuff. Men på tisdagen, då bara gjorde jag det. Helt utan darr på handen gick det inte, förstås. Men det gick. Av bara farten bytte jag profilfoto på både Facebook och Google också, så nu har jag blivit en ny människa över hela webben.

Eller också har jag blivit en robot! Jag kuggade nämligen i en av datorvärldens "Är du en robot?"-prov häromdagen. Lite pinsamt, att jag efter så många års universitetsstudier inte lyckas bocka i en ruta på rätt sätt, men så kan det gå. Inte så att jag missade att klicka i rutan, nej. Jag bockade i den. Men datorn trodde mig inte. Ingen pondus. Det har jag aldrig haft.

Nu börjar nedräkningen till Bokmässan. Sent i år. Förr om åren skulle jag ha läst en massa böcker och kryssat för seminarier i halva katalogen vid det här laget. Nu har jag bara scrollat genom programmet i appen som hastigast. Seminarietidningen har jag inte hunnit titta i ännu. Men det ger sig väl. Förra året gjorde jag inte hälften av det jag hade planerat. Istället trillade jag in på programpunkter jag inte visste något om, hängde med på andras planer osv. Och det blev ju också lyckat. 

Förra årets loot i tygkassen

I år är jag lite sugen på att dra ner lite på irrandet bland montrarna och bara sitta på rummet och skriva istället. Så himla skrivsugen som jag är nu har jag inte varit på länge. Men tiden. Jag känner inte att jag kan ta mig tiden just nu. Inte om inte helgerna ska bli så där hemskt stressiga igen. Och det vill jag inte. Men de där fyra dagarna i Göteborg, de är mina. Bara mina. De enda dagarna på året då jag får gå efter min egen klocka. Äta när jag blir hungrig. Sova när jag blir trött. Skriva när jag blir sugen på det!!!

Kanske är det därför det har varit rätt schysst på sistone? För att jag ser så väldigt mycket fram emot det. Böckerna och seminarierna och vännerna och allt det andra också förstås. Men det att få tillbringa lite tid med Sandra. Det var länge sedan. Efter o-semestern i år är fyra dagar med me, myself and I precis vad jag behöver för att få ihop den här högen med pusselbitar till något som liknar en människa.

söndag 4 september 2016

Idag såg jag en livs levande råtta. Och lät min man ta ett författarfoto av mig. Gissa vad som var otäckast! Nej, inte råttuslingen, även om den var äcklig.

Jag befinner mig i lugnet efter en deadline och passar på att njuta av det lite. Promenerar, skriver, fotar lite, pillar med omslag till böcker som jag ännu inte hunnit skriva. Bakar scones! Å, vad lätt jag hade kunnat vänja mig vid det här men i morgon är det tillbaka ner i saltgruvan igen. Det är mycket jag vill hinna med innan året är omme [och det kunde man visst inte skriva påstår både maken och svenska akademin men hur kan det ordet inte finnas plötsligt när jag har använt det i fyrtiofem år?!?] och kanske rent av innan Bokmässan som är min mest synliga milstolpe på hösten. Om jag ska vara realistisk kommer det inte att hinnas med särskilt mycket innan Bokmässan för den är SNART och helgen innan jag åker till Göteborg ska här firas födelsedagsbarn och jag känner på mig att jag kommer att gå ner mig i Pinterest-träsket rejält i år. 


Det har framförts önskemål om ett söderhavsö-tema, nämligen. Och om man bara börjar nysta lite smått i ena hörnet av blogosfären visar det sig att det finns människor där ute som har bra mycket mer fritid än jag. Och som är bra mycket mer händiga än jag, dessutom. 


Men trots att jag vet att det jag eventuellt åstadkommer skulle passa bättre här kommer jag inte kunna låta bli att göra något kul med blå jello. Pinterest-träsket är knökfullt med tips och idéer, insprängda bland alla bottenlösa hål som man riskerar att försvinna ner i. Det är bara att vraka och välja. Hm. Ett vrak! Undrar om man ... 

Den här helgen är Konrad med i science fiction-författaren Patty Jansens megastora 99-cent science fiction och fantasy promo, stackars liten, alldeles ensam bland alla space cowboys, shapeshifters, zombies och vampyrer ... Han har förstås inte en chans i det sällskapet, men några köpsugna stackare har visst råkat klicka hem honom av bara farten. Kul för honom. Redan i veckan som kommer blir det promo igen, på Lazy Saturday Reads, trots att det blir på en onsdag den här gången. Sedan får det vara slut med promos för Konrad tills bok 2 är klar. September var det sagt. Det är inte troligt, men oktober skulle kunna gå om jag skärper mig. 

Jag försöker skärpa mig med mina osociala medier också och använde mitt gravt försummade twitter-konto för att förutspå årets julklapp i veckan. Eftersom ingen såg det där upprepar jag min spådom här. Självklart kommer tomten med en 4xKazoo-hållare i år, så att man kan jamma med polarna som de gör i  videon här nedanför. Själv önskar jag mig två. Och då har jag ändå inte polare så det räcker till en sådan där ...

söndag 28 augusti 2016

Tårta på tårta eller mycket vill ha mer

Är det inte underligt? Så fort man får något, så vill man ha något mer. Skriver man en bok, så vill man skriva en till. Får man en positiv recension så vill man ha en till. Säljer man en bok vill man sälja en till. Är man ledig en dag så vill man vara ledig en till. Äter man en chokladbit så vill man ha en till. Och så vidare.

Det som är nytt är att jag börjar vänja mig vid det här, acceptera det som sakernas naturliga ordning. Så har det inte varit alltid. Men jag måste säga att jag föredrar det här framför min gamla vanliga deppiga Cassandra-inställning: att något gott måste följas av något ont. Att något bra måste följas av något dåligt. Att ett lyckokast måste straffas med en olycka av minst motsvarande magnitud.

Jag vet inte vad som har föranlett den här oväntat positiva livsinställningen. Kanske en hjärntumör?  Ett obalanserat chi? Något i vattnet? Men jag tänker njuta av det så länge det varar. 

Medvind. Flyt. Ovant men skönt. Höstens hetaste trend, tror jag minsann!

Istället för att försöka förutspå vad som blir nästa trend tänker jag försöka vältra mig i allt som just nu bara funkar och blir bra helt utan anleding. Datorer som funkar. Kapitel som blir skrivna. Layouter som blir snygga. Bröd som jäser. Jobb som blir klara i tid till deadline. Kanske rent av förvänta mig mer av samma sak?

Det är en helt främmande tanke, men jag tänker testa den ett tag. Att när det är som allra bäst hoppas att det ska bli ännu bättre. För ärligt talat, visst kan det alltid bli bättre? Oavsett om man är på topp och får uppleva något helt overkligt coolt som man kanske har drömt om i hela sitt liv. Då kan man antingen bara njuta av stunden eller också hoppas på något ännu bättre. Som till exempel att någon kommer in med tårta på scen.

Jante kan dra åt skogen. Jag har deppat länge nog nu. Hit med min tårta!


söndag 21 augusti 2016

Något är så mycket bättre än inget

Förra sommaren lyckades jag på något förunderligt vis skriva 1000 ord om dagen som till slut blev ett helt råmanus (som jag av någon outgrundlig anledning inte har lyckats färdigställa än) men den här sommaren blev det inte så. Jag har förmodligen inte skrivit mycket mer än 5000 ord totalt på hela sommaren, i ett par rejäla ryck, fördelat på tre eller fyra olika manus. Men 5000 ord är bättre än inget.

Jag var tvungen att jobba igår, men idag har jag varit ledig och varit på utflykt och roat mig och haft lite quality time med man och barn. Inte dumt alls, faktiskt. Sommaren kom tillbaka och solen sken och glassen var god och jag lyckades nästan helt och hållet låta bli och stressa över allt jag egentligen borde ha gjort. En halv helg är mycket bättre än ingen helg.

Ett köksfönster på vårt utflyktsmål. Å, vad jag önskar att det här var mitt köksfönster! Men jag har i alla fall ett köksfönster och det är det inte alla som har. Ett köksfönster är bättre än inget köksfönster. 


Det är bara att acceptera att loppet är kört, att flera olika lopp faktiskt är körda och jag kommer inte hinna få ut Konrad 2 innan bokmässan och definitivt inte innan Patty Jansens megapromo nästnästa helg. Men vad bra det hade varit om jag hade hunnit det. Jag kommer inte heller hinna klart med den svenska utgåvan av Konrad 1 och definitivt inte släppa den andra romanceboken innan bokmässan, eftersom jag inte ens har börjat skriva den än. Förmodligen kommer inte heller någon av de många påbörjade eller åtminstone plottade novellerna bli klara innan dess. Heja mig, nej, inte speciellt. Men jag har ändå släppt två böcker sedan förra bokmässan (eller tre eller sex, beroende på hur man räknar) och det är definitivt bättre än inget.



söndag 14 augusti 2016

Gå och lägga sig tidigt? En mycket bra idé!

Livet, du kan vara lite av en utmaning ibland. Ärligt talat. Något av en uppförsbacke. 45 graders motlut. Ibland känns det som att du och John Blund har snackat ihop er om att lägga fälleben för mig. Som när ni väcker mig klockan halv fyra en söndagsmorgon, helt utan anledning. Hur tänkte ni då, egentligen?

Visst, de där första timmarna gick det ju bra. Över tvåtusen ord skrivna, i en rasande fart. Och på rätt bok och allt. (Eller en av dem, i alla fall.) Och flera gamla förfallna Måsten hann jag med efteråt, som äntligen kunde bockas av från Att göra-listan. Men sedan. När det blev morgon. När resten av familjen vaknade och ville ha en pigg fru/mamma. 

Not so much.

Hur trött jag än är, så är jag ändå på ganska gott humör. För jag fick en idé i går morse, mitt i tandborstningen. Och det kändes som att det skulle kunna vara en ganska bra idé, men jag var inte säker. I morse (natt) skrev jag ett par tusen ord, och det såg bra ut till en början men plötsligt körde jag fast och trodde att jag hade ställt till det för mig rejält. Sedan diskuterade jag saken med min man och hittade vad som verkar vara en bra lösning. Ett par sömnlösa nätter till så får vi se om det verkligen är det.

Goda idéer som funkar. Det är ett koncept som jag kan ställa upp på. Mer sådant, tack.
Min lysande idé? Ja, kanske det.


söndag 7 augusti 2016

Stressiga semesterns sista sekunder. Suck!

Hemma igen och i morgon börjar vardagen igen. Hurra. Eller något. Det hann aldrig riktigt bli någon semester i år, inte så som jag hade tänkt mig den, med avkoppling och lugn och ro och inga måsten. 

Inte precis. Inte alls.

Istället har jag jobbat, släppt en bok, kört lite olika promos, korrläst, översatt, meckat med bokomslag, städat och stökat lite här hemma och flängt land och rike runt med man och barn.

Fångat Pokémon har vi också gjort, förstås. En sådan här fångade minstingen vid noshörningsinhägnaden på Borås Zoo!

Den där listan jag gjorde upp första dagen på semestern, över allt jag ville hinna med innan jag började jobba igen, två A4-sidor med stort och smått som inte hunnits med under året som gått ... Ja, den får jag väl spara till nästa år.

Jag har knappt skrivit något alls i sommar, och knappt läst något heller. Min Goodreads Reading Challenge börjar se omöjlig ut, jag ligger 14 böcker efter så jag blir tvungen att läsa om alla Totte- och Emma-böcker eller något med motsvarande word count om jag ska hinna ikapp innan årets slut. Men skam den som ger sig. Jag tolkar mitt bristande lässug som att jag har en massa att skriva. (Värsta Pollyanna-tänket, mitt i allt depp!) 

Den första recensionen för min romance har dykt upp, men tyvärr på en plats där ingen någonsin kommer att se den. Huvudsaken är väl att jag såg den, för jag behövde verkligen lite goda nyheter den här veckan. Men de där fem vackra stjärnorna skulle verkligen pryda min Amazon-sida. ;-)


söndag 31 juli 2016

Vad jag inte vill bli när jag blir stor: globetrotter.

Jag är fortfarande inte ledig, trots att jag är ledig. Bokar promos och raggar recensioner och planerar och diskuterar mina historier med maken medan han kör mil efter mil efter mil. Kollar mina nedladdningar i mobilen och väntar andlöst på första recensionen på min romance. 

Jag har bestämt mig för att den kommer att bli enstjärnig, för att det helt enkelt är på tiden nu. Det är lika bra att stålsätta sig. Inte låta sig nedslås när det väl händer. För det kommer ju att hända, förr eller senare. Och när det händer kommer jag att få sitta på händerna för att inte genast klicka på Unpublish. I teorin är det smartast att avvakta ytterligare recensioner för att se om det är en engångshändelse, eller om boken verkligen är så dålig. I praktiken kommer jag att gripas av panik och säga upp bredbandet eller något annat osmart. Gå under jorden. Anta en ny identitet. Tvingas leva resten av livet i exil i något land utan böcker.

Semestern fortsätter och det går väl så där. Jag sover fortfarande inte på min egen kudde. Jag saknar fortfarande min spork. Jag saknar min favorit-tekopp så intensivt att jag nästan började gråta över hotellfrukostbuffén i morse. Jag menar: Earl Grey i trist liten vit standardmugg, snyft!

Men nu börjar jag kunna skymta ljuset i slutet av semestertunneln. Snart ska vi återförenas, min tekopp och jag. Och sedan ska vi aldrig skiljas igen, i alla fall inte förrän i september. (Bokmässan!!!)

Värmeböljan är över (åh, vad jag hatar att vara svettig!) och idag har jag haft strumpor på mig för första gången på jag minns inte hur länge. Jag gillar strumpor. Jag är en strumpig person. Sedan fick jag dra på mig regnjackan också, och då började jag nästan känna mig som en människa igen. Men bara nästan. Inte utan min kudde. Och inte utan min tekopp.


Ceci n'est pas min tekopp!


söndag 24 juli 2016

Och sporken. Hur kunde jag glömma den hemma?!?

Rätt vad det var så blev det semester. Hur jag än vänder och vrider på det går det inte längre att förneka. Nu är jag på semester. 

Det säkraste sättet att avgöra om så är fallet: Det där jag sov på i natt var inte min kudde. Som att jag inte skulle märka skillnaden!? När det gäller kuddar är jag verkligen prinsessan på ärten. (Och nej, det gäller inte bara kuddar. Det gäller även skor, tekoppar och pennor, bland mycket, mycket annat.)

Men jag sov i alla fall på den där vilt främmande kudden i natt. Det är mer än jag har gjort de första två nätterna hemifrån, så jag gör framsteg. Utmattningen börjar väl ta ut sin rätt. 

Det är jättekonstigt att vara ledig utan att vara ledig. Jag har tillbringat de senaste dagarna med att ständigt söka rätt på wifi för att kunna kolla nedladdningssiffror och pusha för mina olika promotions som pågått där hemma i verkligheten. Det är svårt att sköta helt och hållet via mobilen, men det måste ju göras. 

Eller måste det?

Någonstans i stressdimman häromdagen fick jag ett psykbryt på alla sociala medier och började lämna grupper och radera inlägg och sluta följa och allt vad jag kom åt. Bara bort med det. Alltihop. Eller inte alltihop. Men allt det som jag gör/läser/gillar/följer bara för att jag borde. För att det är så man ska göra. 

Sedan när gör jag som man ska?!?

Nä, det funkar ju inte, det vet jag ju sedan förr. Det går att låtsas vara en helt vanlig människa ett tag, men inte för alltid. Sedan måste man återgå till sitt naturliga, distinkt udda, jag.

Jag har testat typ allt i sociala medie-väg (i själva verket inte en bråkdel av vad som egentligen står till buds, men jag är inte så insatt ...) för mina två olika författar-alter egon, men det mesta har ju ingen effekt alls på bokförsäljningen. Däremot har det en uppenbart skadlig effekt på min alldeles egen personliga folkhälsa, så nu börjar jag genomföra drastiska nedskärningar. Allt ska kanske inte bort, men jag börjar tro att Marie Kondo har en poäng med att man bara ska omge sig med sådant som gör en glad. 

(Note to self: Ta med min kudde nästa gång jag åker bort!!!)

söndag 17 juli 2016

Nu tar jag semester ... nu ... nej, nu ... när som helst nu ...

Okej, som första semestervecka betraktat var de senaste 7 dagarna rätt misslyckade, ärligt talat. Om inte annat så för att jag har jobbat en hel del. Jag hann bara ha semester några timmar innan det plingade till i inboxen och jag fick ett extrauppdrag som jag inte kunde tacka nej till. Sedan var det jobb, jobb, jobb som gällde till i fredags morse och efter det var det inte så mycket kvar av mig.

Mellan jobb-varven skickade jag iväg en Konrad-pocket till vinnaren i min första Goodreads Giveaway. Det var säkert många gratisätare bland de som anmält sig, men hon som vann hade Harry Potter och Narnia-böcker bland sina favoriter, så hon gillar genren i alla fall.



Helgen har sedan ägnats åt Christmas in July där jag har gett bort några hundra ex av min julnovell till nya läsare och slutredigering av den eländiga romance-boken (gratis tips åt skrivkrampande skräckfilmsskapare: Boken Som Aldrig Ville Bli Klar! Garanterad nagelbitare!!).


Nu vet jag inte om den någonsin blir klar, men den är i alla fall utgiven. Tack och hej, Lainey och Palle, jag hoppas att jag aldrig behöver se er igen. Må ni leva lyckligt i alla era dagar på tusen sinom tusen eboksläsare!

Kan jag få lite semester nu?

Mitt bästa tips för att blåsa hjärnan tom på jobb och snabbt komma i semesterstämning: Lin-Manuel Mirandas hiphopmusikal om USA:s första finansminister. Nu är jag inte precis nere med hiphopen eller med finansministrar heller, för den delen, men 11 Tonys, hörrni. Jag försöker att inte gräma ihjäl mig över att jag aldrig kommer att få se den på Broadway och tröstar mig med Spotify-versionen på repeat.



söndag 10 juli 2016

Zzzzzzzznart zzzemezter ...

Ännu en jobbhelg och jag börjar känna mig lite som Maggie Smith här i klippet nedan ...



via GIPHY

Som frilansare har jag aldrig lyckats känna mig helt ledig, i synnerhet inte sedan jag började med det egna skriveriet. Nu har jag ett par dagars jobb kvar på en översättning och sedan tänker jag ta ledigt ett tag innan jag börjar på nästa, men hur jag ska kunna ta ledigt från alla böcker i mitt huvud som vill bli skrivna, det begriper jag inte. För att inte tala om resten av livet och alla andra måsten som jag har ignorerat eftersom dygnets alla timmar helt enkelt inte har räckt till det senaste året. När är det tänkt att jag ska hinna komma ikapp med dem?

Det finns en överhängande risk att jag kommer att stressa ihjäl mig under den kommande ledigheten! Att jag öppnar dörren till semestern och hela mitt liv bara rasar ut över mig i en enda dödlig stresslavin.

Och jag lär säkert inte hinna skriva något heller. *tjurar*

Min Giveaway på Goodreads har bara några timmar kvar och det är flera hundra som har anmält sig och det är inte alls något märkvärdigt, världen är full av människor som vill ha-vill ha-vill ha vad som helst, bara det är gratis. Men jag tycker ändå att det är häftigt att flera hundra personer världen över har sett mitt bokomslag och klickat på det och är lite pirrigt nyfiken på vart jag ska skicka boken. Mali eller Malå? Botswana eller Botkyrka?

Nä, det är uppenbart från nivån på det här inlägget att det inte kan bli semester snart nog ... Vi hörs på andra sidan deadline!


söndag 3 juli 2016

Av någon anledning har jag fått en Red Hot Chili Peppers-låt på hjärnan ...

En körig vecka med mycket tekniskt strul, mardrömmar, skoskav och andra onödiga svårigheter går mot sitt slut. Jag hoppas innerligt att det var en tillfällig dip och att nästa vecka blir smidigare. Det är mycket som ska bli gjort nu innan jag kan ta lite ledigt och när inte datorer och andra mackapärer samarbetar tar allting så mycket längre tid.

Jag hade en delvis sömnlös natt till igår då jag passade på att sätta igång med Konrad 2. Nästan 1500 ord blev det innan jag somnade om vid halv sextiden på morgonen. Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska disponera den historia som jag tänkt berätta härnäst, om jag ska klämma in allt i en bok eller försöka dela upp den på två, så jag har dragit mig för att sätta igång men det ger sig väl. Om jag inte börjar skriva får jag aldrig reda på det. Det känns skönt att ha kommit igång, i alla fall. Mitt SF-projekt får vänta lite, eftersom jag inte har någon deadline för det. Jag vet ännu inte vad jag egentligen vill säga med det som går under arbetsnamnet X/Y, mer än att det kanske har något med burhöns att göra. Visst vill alla läsa en science fiction-bok om det?!?

Min Giveaway på Goodreads drog igång igår och när jag vaknade i morse hade den redan över 200 anmälda. Även om ca 198 av dem förmodligen bara är ute efter att få en gratis bok på posten - vilken som helst - så är det kanske några enstaka som på allvar blir intresserade av att läsa den. Minst 200 pers har i alla fall sett omslaget och det är inte dumt. Att synas är den största svårigheten som författare nu när alla vill skriva en bok men ingen har tid att läsa.

Kanske är det någon här som vill ha en gratis bok på posten? Jag testar att lägga in widgeten direkt här i inlägget. Det funkar kanske, vem vet? Efter allt som inte har funkat den här veckan känner jag att jag har lite teknologi till godo! 



Goodreads Book Giveaway

Konrad and the Birthday Painting by Sandra R. Andersson

Konrad and the Birthday Painting

by Sandra R. Andersson

Giveaway ends July 10, 2016.
See the giveaway details at Goodreads.
Enter Giveaway

söndag 26 juni 2016

Jag hoppas att Konrad kommer att trivas i Brunei. Eller Mayotte ... nej Mongoliet!

Nej, skam den som ger sig. Det är bara att anställa en ny marknadschef och ta nya tag. Även om jag gärna är den som både skäms och ger mig vid första lilla motlut.

Hittills har jag bara fått en recension från min LibraryThing Giveaway och den var jättefin, så jag skäms inte så värst, faktiskt. Lustigt nog har samma person lagt upp en review på både Amazon och Goodreads, precis samma text, men den var värd 4 stjärnor på Amazon och 3 på Goodreads. Det är tydligen inte alls ovanligt att man får en stjärna mindre på Goodreads av någon anledning, men jag har hela tiden trott att det berodde på att det var andra (kanske mer krävande) läsare som skrev recensionerna på Goodreads. Men nu var det alltså precis samma användarnamn och precis samma recension. Skumt. Men jag är glad för varje stjärna jag får. Det är inte varje dag man får några stjärnor alls.

Nu när jag har fått till mina pappersböcker kan jag köra en Giveaway på Goodreads också (och kanske få fler trestjärniga recensioner). Det var inte bara att tuta och köra utan det dröjer en vecka innan det drar igång, men jag fick bekräftelsemailet med detsamma. Det innehöll en lista över vilka länder vars medborgare får delta i min Giveaway. Det fanns alltså inget alternativ som hette "Alla". Tack och lov för Crtl+a ...



Många kör bara USA, UK, Kanada och kanske Australien om de vill vara generösa, eftersom det är så dyrt med frakten "overseas", men jag är ju redan "overseas" och det kostar lika mycket att skicka Konrad till Laos som till Los Angeles. Kanske kan jag få lite fans i omvärlden som uppskattar att äntiligen få en chans att vinna en bok? Undra hur många böcker man måste sälja i Macao för att hamna på bestseller-listan? Eller på de Södra Sandwichöarna? Förmodligen inte lika många som krävs för att bli en NYT bestseller.

Veckans snackis i författarvärlden (förutom mina Giveaways ...) verkar vara det här samtalet mellan George RR Martin och Stephen King. Jag kanske tyckte att det var lite väl planlöst, och kanske är det ett symtom på något jobbigt att gubbar får lov att bre ut sig och gagga om vad som helst och alla tycker ändå att det är intressant, men samtidigt var det rätt kul att höra om deras processer och deras olika upplevelser i författarvärlden. Om man kan bortse från publikens fan-vrål varje gång någon nämner en titel så är det värt en titt. 


onsdag 22 juni 2016

Shit och crap och skit och bajs och andra ord med samma innebörd


via GIPHY

Nej, alltså, jag blir tvungen att sparka min chef för marknadsföring och PR. Hur himla korkad inkompetent kan man egentligen vara på en skala mellan noll och blomkål?

Jag har fått lite gnälliga recensioner från personer som jag fördomsfullt har klassificerat som genompräktiga soccer moms att man inte kan använda ordet "shit" i en bok för 6-9-åringar. Inte ens om den som säger det är 11 och mumlar det för sig själv så att ingen annan hör!!! Jag kan inte tänka mig att särskilt många skulle ha invändningar mot ordet skit i en svensk barnbok, men nu finns det vissa tydliga kulturskillnader när det gäller barnböcker och jag behöver förhålla mig till spelreglerna på den här marknaden där många av köparna har ganska konservativa värderingar om vad barn ska få ta del av.

Enligt en av mina betaläsare skulle ordet "crap" däremot gå bra, och även om jag inte kunde förstå skillnaden så litade jag på hennes omdöme eftersom hon tillhör den här gruppen som haft problem med "shit". Därför bytte jag ut "shit" mot "crap" och fick nästan omgående en review som beklagade sig över att ordet "crap" förekom i en bok för den här åldersgruppen. Dessutom var det ett problem att Konrad och Caspar gick ner i Torvalds källare, eftersom de inte kände honom. Att de sedan försvinner in i en annan värld, det var okej, tydligen. Men främmande män i en källare? Stranger Danger, för fanken!!! 

Jag kan inte göra så mycket åt källarscenen, den är som den är, men eftersom jag inte ville att eventuella läsares beslut att köpa eller inte köpa skulle hänga på ett litet skit-ord (bokstavligt talat) så plockade jag bort det. Det sved lite i själen, censur är inte bra, men vad fanken. Vem har råd att ha principer i det nuvarande ekonomiska läget? Inte jag.

Sedan lade jag upp Konrad and the Birthday Painting på LibraryThing och ordnade en Giveaway där för att få nya recensioner utan språkgnäll som kunde trycka undan skitsnacket utanför skärmen. Den tog slut i söndags och totalt 16 personer hade anmält att de ville ha ett recensionsex. Jag hade sedan tidigare lagt upp Konrad på BookFunnel för att det är ett smidigt sätt att få ut kopior i rätt format till rätt läsare utan en massa tekniskt strul och gnäll, så det gick på nolltid att skicka ut länken dit till alla sexton.

Och så går det tre dagar. Eller nästan tre dagar, för i gryningen i morse, strax innan jag var helt vaken slås jag av tanken: Jag uppdaterade ju aldrig filerna på BookFunnel när jag uppdaterade dem på Amazon, Createspace och Ingram Spark.

Jag har skickat samma skit-bok till de 16 nya recensenterna och även om jag säkert inte kommer att få mer än ett par, tre recensioner i slutänden är jag rätt säker på att åtminstone någon av dem kommer att påpeka att boken kanske är bra, men språkbruket ... Nej fy.

Skit också.

Nej, jag ska nog hålla mig till att skriva för vuxna. 

söndag 19 juni 2016

En sådan söndag

Nej, vissa helger (typ alla) går alldeles för fort.  Hela dagen igår trodde jag att det var fredag och idag vet jag inte vad jag trodde men nu är helgen slut innan jag riktigt förstått att den börjat. Det enda av värde jag hunnit med är att näta in de rymningsbenägna jordgubbarna och gå på bio med minstingen och maken.



Den lille prinsen blev det och i 3D minsann.  Det var första gången jag såg en 3D-film och jag var ganska säker på att det inte skulle funka på mig av någon anledning men det gjorde det visst. Det var en väldigt vacker film, fantastiska animationer (särskilt de av papper) och en väldigt respektfull bearbetning av en älskad klassiker. Ramberättelsen blev en fin kontrast till bokens historia och alla i familjen både skrattade och grät. Se den!

Annars har jag kört promo på Konrad-boken i helgen. Det var en annan barnboksförfattare på Kboards som anordnade den. Ett berömvärt initiativ, men det verkar inte ha varit någon framgång för någon av de medverkande.  Barnböcker är verkligen svårsålt på Amazon, och mångdubbelt svårare för indies. Jag har testat lite olika metoder för att promota Konrad men de har inte haft någon effekt. Inte så det står i proportion med allt jobb jag lagt ner, i alla fall. 

Så nu lägger jag barnböckerna lite åt sidan ett tag för att prioritera vuxenböckerna istället. Jag kommer nog att fortsätta knåpa på både X/Y och Liva-boken men det känns rätt så otacksamt att lägga ner så mycket tid och jobb på barnböckerna när det bara är romancenovellerna som säljer.

Lite är jag rädd för att min romance (fullängdaren) inte kommer att sälja, bara för att jag har lagt ner så mycket jobb på den. Kanske borde jag bara skriva en massa noveller, snabbt och olustigt?  De tar bara ett par dagar från början till slut, jag kan göra omslagen själv och eftersom romanceläsarna inte är så kinkiga med grammatik, kommatering osv kan jag spara in på korrekturläsarna. Ren profit från första kronan (dollarn). 

Om jag skriver tillräckligt många kanske jag får råd att skriva barnböcker  ... ;-)