tisdag 3 november 2015

Vill ni veta vad jag tycker om det här med patriarkala strukturer får ni fråga min man, eller någon annan man. Vem som helst.

Det blir inget långt inlägg idag, eftersom jag har tröttat ut mig på annat håll. Men jag ville skriva något om det här med män och kvinnor och patriarkala strukturer och glastak eller glasväggar eller envägsspeglar eller vad det nu är som gör att det är så svårt att se människor som människor och inte genast börja klistra etiketter i pannan på dem och sortera ner dem i små fack.

Jag är ingen sorts -ist, varken femin- eller något annat, eftersom Tage har sagt att man måste bli humanist först och jag är inte riktigt där än. Jag jobbar på det, men vissa människor gör det himla svårt, ärligt talat. 

Men jag läste en artikel om den nära förestående bokmässan i Köpenhamn, och artikelförfattaren (som är en man) rabblar upp alla stora författare som ska dit och jag läste och tänkte, jaså han ska dit, och han ska dit, och han och han, och han ska ha ett samtal med han, och han kommer tyvärr inte vilket är synd för hans samtal med honom brukar vara så givande, men han kommer och han och så hon förstås, hon som blev så omtalad för sin bok om en hon som är helt besatt av en han, och sen så kommer han och han ... Är det inbillning eller börjar jag urskönja ett mönster här?!?

Är det här de där patriarkala strukturerna som jag har hört så mycket talas om, eller är det bara så som jag har börjat känna, att män helt enkelt bara ser män? Som jämlikar alltså, jag är väl medveten om att män ser på kvinnor, kanske inte mig så mycket, men de andra.

Det här har jag tänkt mycket på och de grubblerierna ville jag skriva något klokt om, gärna med någon glasklar insikt i konklusionen, men tyvärr så är jag bara en kvinna och inte en särskilt klok sådan heller, så här får ni en fin rosa blomma istället. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar