söndag 15 november 2015

Tacka vet jag kakmonster


Ett skrivpass på två veckor, men vilket skrivpass sedan!

Nu står de där, öga mot öga, för första gången sedan sanningen kom fram. Och där får de stå ett tag, tills jag får tid att skriva igen. Förhoppningsvis kommer spänningen att stegras lite under tiden, så att det blir en laddad scen. Hela boken mer eller mindre står eller faller med det som händer mellan dem nu, så ... no pressure!

Här ute i verkligheten står världen i brand och människor hatar och människor dör och jag har väl inget som helst vettigt att säga om det. Det är egentligen inget nytt, det som hänt. Det händer varje dag, har hänt varje dag sedan den första neandertalaren lackade ur och drämde en sten i sin brorsas platta skalle. Trots att det just nu verkar mer angeläget eftersom det hänt nära kan jag inte låta bli att känna dåligt samvete för att det blir en sådan big deal när det händer i Europa.

De där vita liven är ju så mycket mer värda, eller?

Jag skriver vykort till främlingar i andra länder, skickar varma hälsningar till människor jag aldrig kommer att möta och kanske aldrig ens höra av igen. Ett menlöst försök att skicka ut positiv energi i universum för att försöka kompensera för allt hat som andra kräker ur sig åt alla håll.

Hjälper det? Säkert inte.

Men det göder nog inte monstren på samma sätt som all den här ilskan gör. De lever på hat, förstås.  Lever och frodas i det här vi-och-dem-kriget, med staket och murar och hat och fördomar och vapen och kontroller. Och jag är så naiv att jag tror att det är helt fel väg att gå, att den vägen leder rakt ut för ett stup. Rakt in i mörkret. Precis som Lillebror Kanin vill jag istället mata monstren med farmors goda kakor och överösa dem med vänliga ord och kramar tills de krymper och krymper och blir så små att de försvinner.

Eller åtminstone så små och behändiga att man kan stoppa dem i fickan tills de har kommit på bättre tankar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar