fredag 13 november 2015

300 inlägg!

Birthday Cake - Candles by jessica.diamond, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  jessica.diamond 

Trehundra inlägg har det visst blivit här, med åren. 

Jag vet inte om det säger något egentligen. Vad ryms i alla de där inläggen? Inget speciellt. Eller kanske hela mitt liv. 

Hur som helst finner jag det omöjligt att dra ner på bloggandet här, trots att jag har ett par andra bloggar som jag försöker komma igång med. De är mer specifika, mer målinriktade, och det är väl bra i vissa lägen. 

Men det här är bloggen om mig. Den jag är, i och av mig själv. Och visst blir det mest om skrivandet, åtminstone i perioder. Men det blir också lite annat liv, förhoppningsvis, om jag hinner med något sådant med alla böcker och bloggar och annat som ska hinnas med.

Sociala medier, till exempel. De är viktiga, om man ska nå ut till sina läsare, sägs det. Men oj, så svårt det är!!! Den här veckan har jag brottats med Twitter för att försöka lära mig hur det funkar. Inte alldeles uppenbart, ärligt talat. Jag har i alla fall sent omsider förstått att det inte är meningen att man ska läsa ALLT. (Puh!) Min pseudonym har fått ett eget Twitterkonto, och hon är redan mer poppis än jag. 

Dessutom har jag öppnat upp mitt Instagram-konto för allmän beskådan, och ska försöka använda det lite mer. Det mest chockerande hittills: Att någon annan som också heter Sandra Rath hade varit inne och gillat ett par av mina bilder i morse. Någon tysk variant som tycker väldigt mycket om sina katter. 

Jag gick i åttan när jag första gången träffade någon annan som hette Sandra. Om man heter Eva eller Anna eller Johan kanske man inte kan föreställa sig hur det känns, men det var inte förrän jag kom upp i tonåren som mitt namn började bli vanligt i Sverige. När jag var liten var det inte så många som hette det, och ingen annan i hela min lilla värld.

Jag minns fortfarande hur underligt det kändes, att se en annan Sandra, som inte alls såg ut som mig. Lite samma förvirring/förundran uppstod i morse. Jag vet att det finns andra som heter precis som jag både i Usa och Tyskland, (någon av dem har snott min gmail-adress!)  men det här var den första interaktionen med en av dem. Instagram räknas kanske inte som närkontakt av tredje graden, bara andra, men ändå. Det blev en mental milstolpe, som jag kommer att minnas, precis som första gången jag träffade den där andra Sandra på Grönkullaskolan i Alvesta.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar