söndag 29 november 2015

Första och snoriga advent

Första advent och för min del hade vi gärna kunnat skjuta på julen en månad eller två. Jag känner mig så o-pepp inför den här julen att det inte är riktigt klokt. Ute är det grått och regnigt och ikväll kommer stormen Gorm (äntligen ett rejält storm-namn!). Här hemma är det stökigt och rörigt och snorigt och hängigt efter flera veckors stafettförkylningar och inte det minsta lilla mysigt och stämningsfullt.

Om det inte vore för att ljusslingorna hänger uppe året om (trailer trash chic) hade vi inte haft minsta lilla ljuspunkt i tillvaron. Jag har orkat sätta i kontakterna. Men sedan orkade jag inte mer. Tur att jag har ett stillasittande jobb.

Jag är fortfarande för sjuk för att orka baka något lussigt eller juligt, och några juldekorationer kommer inte att släpas upp från källaren i första taget, så första advent kommer att passera obemärkt. 

Men något litet jul-aktigt behöver jag här på  bloggen för att markera att nedräkningen har börjat och eftersom det är söndag behöver jag en låt som får representera veckan som gått. Kanske en liten stämningsfull julsång med matchande ljusshow?

Om jag någonsin flyttar till villa är det här vad grannarna har att se fram emot!




fredag 27 november 2015

Veckans bokbloggsfråga: vad tycker jag om e-böcker, egentligen?

Carola på Barnboksbloggen frågade om det var någon mer än hon som saknade Bokbloggsjerkan och det var det ju. För att fylla tomrummet drar hon nu igång Veckans bokbloggsfråga och jag testar att hoppa på.


Veckans bokbloggsfråga är:
Vad tycker du om e-böcker? Föredrar du riktiga böcker att bläddra i eller läser du hellre böcker på din läsplatta/mobil? Och vad tycker du om att allt fler förlag skickar ut recensionsexemplar som e-böcker istället för fysiska böcker?


Personligen tycker jag väldigt mycket om e-böcker. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla dem, men så fort jag hade laddat ner Kindle-appen till min första surfplatta var det kört. Sedan dess läser jag nästan ingenting på papper. E-böcker är billigare, smidigare att införskaffa, tar ingen plats i bokhyllorna och de kommer ihåg var jag är. Jag kan ändra font, fontstorlek, ljusstyrka, bakgrundsfärg osv efter omgivning och behov, något som jag verkligen uppskattar efter att ha suttit framför datorn hela dagen.

Visst, i det stora huset på landet som jag drömmer om finns det bokhyllor överallt (som någon annan dammar åt mig) och travar av böcker på varje ledig yta. Jag betraktar mig fortfarande som en bibliofil. Men i verkligheten kom jag hem från bokmässan utan en enda bok till mig själv, det var enbart barnböcker i kassarna.

Nu är jag ju ingen bokrecencent, men jag tycker att det är bra att förlagen kör mer digitalt, det är både ekonomiskt och miljövänligt. 

Nackdelar med e-böcker: Det går inte att låna ut eller ge bort dem när man har läst klart, eftersom man inte äger själva boken. Det går inte att få dem signerade. 

Det är inte lika tillfredsställande att ha en massa filer på en server någonstans som att ha en bokhylla full med sina bästa läsupplevelser. Och när all elektronik slås ut i nästa världskrig kommer hela boksamlingen att vara borta. 

Man får aldrig upplevelsen av att slå upp en gammal bok och hitta ett bokmärke som minner om var man befann sig när man läste just den boken senast, ett boardingpass, ett kvitto från en affär som lagt ner, en servett från ett fik i en stad långt borta, ett vykort från en vän som man tappat kontakten med.

Och det kan ju vara värt en del, när jag tänker efter. 



tisdag 24 november 2015

En dansk Dick Francis, finns det?


Jag har börjat så smått att översätta Liva-boken till engelska, samtidigt som jag har lämnat den till ett par betaläsare som förhoppningsvis ska kunna tala om för mig var det brister. Jag vet inte. Varannan dag känns det jättebra och lovande och varannan dag ... Ja, usch.

Men i teorin tror jag att det är en bra idé, om man har en bra bok på svenska, att översätta den till engelska för att den bokmarknaden är så otroligt mycket större. Sedan drunknar man förstås genast i den enorma utgivningen och syns aldrig till igen, men ändå. 

För hur bra ens bok än är så finns det inte särskilt många potentiella läsare på den svenska bokmarknaden. Vi är helt enkelt inte tillräckligt många som läser böcker på ärans och hjältarnas språk. Och med den nya bestsellerismen som tagit över bokbranschen skrivs varje år massor av bra böcker som aldrig blir utgivna eftersom de kanske är lite udda och riktar sig till en mindre publik. De svenska nischmarknaderna blir för små för att kunna bära en egen utgivning.

Samtidigt börjar det låta som att den värsta guldruschen på Amazon är över. Det blir svårare och svårare att tjäna pengar där. I mina öron är det goda nyheter. För när guldruschen är över drar lycksökarna vidare. Kvar blir de som skriver av andra skäl. För att de har något de vill berätta om. Eller för att de bara måste. 

Kanske blir det lättare att hitta sina läsare om det inte släpps många tusen böcker varje dag. Och kanske blir det som läsare lättare att hitta sin nya favoritförfattare om de böcker som släpps är skrivna av människor som verkligen brinner för sina berättelser och inte sådana som har hört att det går att dra in snabba cash på KDP.

Dessutom tänker jag att det, så småningom, kan leda till att bokmarknaden blir lite mer globaliserad. Visst, Amazon är amerikanskt och inperialistiskt och vill lägga under sig världen och de utplånar den inhemska bokbranschen överallt där de drar fram. Visst är det så, på ett plan.

Men samtidigt gör Amazon det snorenkelt för en svensk tant eller en zimbabwesisk tonåring eller en bangladeshisk farfar att få ut sina böcker till HELA VÄRLDEN. Och jag har svårt att inte tycka att det är så jävla häftigt. Visst, det är fortfarande så att engelskan dominerar och att den anglosaxiska litteraturen får alldeles för stor tyngd i stora delar av världen (i min egen bokhylla, t ex). Men det beror mer på att det är så svårt att hitta ingångar till andra länders litteratur. Och det handlar inte alls bara om att jag inte har någon koll på etiopiska deckare eller peruansk chick-lit. Jag kan inte ens hitta en dansk författare som jag har lust att fördjupa mig i. Och jag bor en halvtimme från Köpenhamn.

Kanske kan jag hitta någon på Amazon?



söndag 22 november 2015

Redigeringsfas 1 inledd

Nerbäddad i soffan med några paket näsdukar och en hjärna full av snor försöker jag göra det bästa av situationen och börjar redigera Liva-boken. Kanske är det snoret men det ser inte helt illa ut. För att vara första utkastet, i alla fall.

Men jag kommer att behöva feedback innan jag ger mig på Den Stora Redigeringen. Och det innebär att jag måste komma över min läsarfobi. 

Första steget: Lägga upp alltihop på Wattpad till allmän beskådan. 

Resultat: 0 läsningar. Eftersom jag inte skriver The Foo-fan fiction eller PI ligger manuset lika tryggt på nätet som i ett bankvalv. Just barnböcker är kanske Wattpad inte riktigt rätt ställe för. Men jag känner inte till något annat ställe. Tips mottages gärna!

Andra steget: Ge manuset till maken för genomläsning.

Resultat: 1 läsning. Några påpekanden om anakronistiska begrepp. Hade man kilometer på den tiden (vilken tid bokeländet nu ska föreställa att utspela sig i)? Hade man speglar? Nej, förmodligen inte. Men vad hade man istället? Snorhjärnan kan inte komma på några bra alternativ. I övrigt allmänt uppmuntrande kommentarer.


Nästa steg: Tigga testläsningar i diverse Facebook-grupper.

Saker jag hellre skulle göra: gå till tandläkaren, bryta naglarna riktigt långt upp, gå barfota över en bädd av glödande krokodiler.

Bäst att jag passar på då, innan snoret ebbar undan och jag återfår tankeförmågan.


fredag 20 november 2015

I mål men ändå så långt därifrån



Ja, det ser ju nästan ut som att jag skulle vara klar. Men det är jag inte. Inte ens nästan.

Det fattas fortfarande ett par (3-4?) scener innan de kan leva lyckliga i alla sina dagar. Sedan ska det bli en epilog och så behöver jag skriva ytterligare 3-4 scener som ska flätas in i historien som jag redan har skrivit. Så totalt behövs det nog kanske 8-10 000 ord till, i värsta fall.

Dags att inse att den här boken inte kommer att bli klar i år, som det var tänkt. Jag har alldeles för mycket jobb för att kunna hinna allt det här på bara en månad. Och sedan behövs det rejäla betaläsningar och lektörsläsningar och korrläsningar om det inte ska se ut om Svenska Kocken har skrivit bokeländet.

Hur svårt kan det egentligen vara att skriva på engelska? tänkte jag en gång i tiden. Nu vet jag svaret. JÄTTESVÅRT!

Alldeles omöjligt svårt.

Alla små stavfel och grammatiska fel är kanske inte så svåra att rätta till. Men meningsbyggnad och formuleringar och ordval avslöjar snabbt att texten inte är skriven av en inföding. Därför blir jag tvungen att hitta amerikanska betaläsare och lektörer som kan peka ut alla ställen där det låter konstigt. Inte helt enkelt, om man inte är rik som ett troll.

Trots alla svårigheter med att skriva på ett främmande språk har jag inte kunnat låta bli att börja översätta Liva-boken. Det blir en sorts redigering av den svenska texten samtidigt som jag får en engelsk version. Jag har inte hunnit så långt än, bara ett par kapitel, men hittills flyter det på rätt bra. Kanske kommer jag att ge ut den före romance-boken, om inte annat så för att den är kortare och därför billigare att få lektörsläst och korrläst. 

tisdag 17 november 2015

Alla dessa bubblor

Vi lever i kunskapens tidsålder. Informationseran. Aldrig har så många haft tillgång till så mycket vetande, så många fakta, så många källor att lägga till grund för våra slutsatser och våra egna sanningar.

Märks det, eller?

Känner ni hur alla bara svämmar över av pålästhet och hur alla diskussioner är ett smörgåsbord av kunskap, beprövad vetenskap och personliga erfarenheter som generöst delas och frossas i, tills alla lämnar buffén med uppknäppta byxknappar, alldeles svullna av vishet och nya insikter?

Kanske inte varje dag i veckan.

Istället känns det snarare som att människor värjer sig, kör huvudet i sanden eller åtminstone rakt in i närmaste åsiktsbubbla, som om folk slåss om att vara mest överens, mest samkörda, mest inkörda på samma gamla spår och vägrar ta till sig minsta lilla fakta som inte passar in perfekt i det tusenbitarspussel som de inbillar sig att de nästan har lagt klart.

Det är en jobbig tid att leva i.

En gång hade jag övertygelser. En gång trodde jag att jag hade hittat min bubbla, den där alla mina svar fanns att hitta. Jag dök huvudstupa in i den och vältrade mig i alla lösningar, alla förklaringar, alla sanningar. Det var så skönt att äntligen känna tryggheten av att simma mitt i ett stim med andra som var precis som jag, som också hade kommit till precis samma insikt. 

Jätteskönt, tills stimmet girade och började simma åt ett helt nytt håll, och jag hade att välja mellan att följa med eller falla ur. Svepas med av de kollektiva övertygelserna eller falla fritt i ensamheten.

Jag faller fortfarande. Och skyr bubblor som pesten. Jag har väl en egen, förmodar jag. Där jag sitter i min ensamhet och försöker övertyga mig om att jag har rätt (lyckas väl så där). Att jag gör rätt, som faller fritt. Att jag ser saker och ting tydligare när jag inte är omgiven av det där hålla med-stimmet. Men förmodligen är min bubbla precis lika ogenomskinlig som alla andras.

Och nästan allt jag vet har jag fått lära mig av Google. 

Attans.




söndag 15 november 2015

Tacka vet jag kakmonster


Ett skrivpass på två veckor, men vilket skrivpass sedan!

Nu står de där, öga mot öga, för första gången sedan sanningen kom fram. Och där får de stå ett tag, tills jag får tid att skriva igen. Förhoppningsvis kommer spänningen att stegras lite under tiden, så att det blir en laddad scen. Hela boken mer eller mindre står eller faller med det som händer mellan dem nu, så ... no pressure!

Här ute i verkligheten står världen i brand och människor hatar och människor dör och jag har väl inget som helst vettigt att säga om det. Det är egentligen inget nytt, det som hänt. Det händer varje dag, har hänt varje dag sedan den första neandertalaren lackade ur och drämde en sten i sin brorsas platta skalle. Trots att det just nu verkar mer angeläget eftersom det hänt nära kan jag inte låta bli att känna dåligt samvete för att det blir en sådan big deal när det händer i Europa.

De där vita liven är ju så mycket mer värda, eller?

Jag skriver vykort till främlingar i andra länder, skickar varma hälsningar till människor jag aldrig kommer att möta och kanske aldrig ens höra av igen. Ett menlöst försök att skicka ut positiv energi i universum för att försöka kompensera för allt hat som andra kräker ur sig åt alla håll.

Hjälper det? Säkert inte.

Men det göder nog inte monstren på samma sätt som all den här ilskan gör. De lever på hat, förstås.  Lever och frodas i det här vi-och-dem-kriget, med staket och murar och hat och fördomar och vapen och kontroller. Och jag är så naiv att jag tror att det är helt fel väg att gå, att den vägen leder rakt ut för ett stup. Rakt in i mörkret. Precis som Lillebror Kanin vill jag istället mata monstren med farmors goda kakor och överösa dem med vänliga ord och kramar tills de krymper och krymper och blir så små att de försvinner.

Eller åtminstone så små och behändiga att man kan stoppa dem i fickan tills de har kommit på bättre tankar.


fredag 13 november 2015

300 inlägg!

Birthday Cake - Candles by jessica.diamond, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  jessica.diamond 

Trehundra inlägg har det visst blivit här, med åren. 

Jag vet inte om det säger något egentligen. Vad ryms i alla de där inläggen? Inget speciellt. Eller kanske hela mitt liv. 

Hur som helst finner jag det omöjligt att dra ner på bloggandet här, trots att jag har ett par andra bloggar som jag försöker komma igång med. De är mer specifika, mer målinriktade, och det är väl bra i vissa lägen. 

Men det här är bloggen om mig. Den jag är, i och av mig själv. Och visst blir det mest om skrivandet, åtminstone i perioder. Men det blir också lite annat liv, förhoppningsvis, om jag hinner med något sådant med alla böcker och bloggar och annat som ska hinnas med.

Sociala medier, till exempel. De är viktiga, om man ska nå ut till sina läsare, sägs det. Men oj, så svårt det är!!! Den här veckan har jag brottats med Twitter för att försöka lära mig hur det funkar. Inte alldeles uppenbart, ärligt talat. Jag har i alla fall sent omsider förstått att det inte är meningen att man ska läsa ALLT. (Puh!) Min pseudonym har fått ett eget Twitterkonto, och hon är redan mer poppis än jag. 

Dessutom har jag öppnat upp mitt Instagram-konto för allmän beskådan, och ska försöka använda det lite mer. Det mest chockerande hittills: Att någon annan som också heter Sandra Rath hade varit inne och gillat ett par av mina bilder i morse. Någon tysk variant som tycker väldigt mycket om sina katter. 

Jag gick i åttan när jag första gången träffade någon annan som hette Sandra. Om man heter Eva eller Anna eller Johan kanske man inte kan föreställa sig hur det känns, men det var inte förrän jag kom upp i tonåren som mitt namn började bli vanligt i Sverige. När jag var liten var det inte så många som hette det, och ingen annan i hela min lilla värld.

Jag minns fortfarande hur underligt det kändes, att se en annan Sandra, som inte alls såg ut som mig. Lite samma förvirring/förundran uppstod i morse. Jag vet att det finns andra som heter precis som jag både i Usa och Tyskland, (någon av dem har snott min gmail-adress!)  men det här var den första interaktionen med en av dem. Instagram räknas kanske inte som närkontakt av tredje graden, bara andra, men ändå. Det blev en mental milstolpe, som jag kommer att minnas, precis som första gången jag träffade den där andra Sandra på Grönkullaskolan i Alvesta.


tisdag 10 november 2015

Håll i hatten och stressa vidare

Det höststormar i Malmö idag, riktigt ruskigt ser det ut där ute, och sådana dagar är det skönt att jobba hemma. Mörkt är det också, och det brukar jag inte ha något emot men den här hösten har jag varit så trött precis hela tiden att det inte är ett dugg roligt längre. Det brukar vara jobbigt de sista veckorna med sommartid och sedan släpper det så fort jag är tillbaka på normaltid, men i år blev jag kvar nere i tröttman trots att tiden inte är ur led längre.

Kanske är det åldern.

Kanske är det stressen.

Jag tror inte att jag riktigt har insett hur mycket jag egentligen försöker göra just nu, på en gång, med min mycket begränsade tid och ork. Det har bara smugit sig på, en sak i taget, tills Att göra-listan sträcker sig långt utanför synfältet.

Skillnaden i förhållande till tidigare stresstyngda perioder är väl att många av mina måsten just nu är väldigt lustfyllda. Ja, jag måste skriva klart mina böcker, men jag ÄLSKAR att skriva. Jag mår så bra av att skriva. Även om det innebär att jag kanske får väldigt långa arbetsdagar. Även om det innebär att jag måste välja bort en massa andra saker.

Ja, det är mycket jobb med att sätta sig in i hur det funkar med självutgivning, fundera på hur ett säljande bokomslag ser ut, hitta marknadsföringskanaler som kan vara effektiva utan att kosta skjortan. Men det är förvånansvärt roligt.

Kommer det att hålla i sig? Kommer det här fortfarande att kännas roligt, när jag har lagt ner massor av tid och ork på det, och mina böcker sedan inte säljer?

Vem vet?

Men jag försöker att inte låta den här stressen tära på mig, som den har gjort tidigare i mitt liv. Jag försöker lära mig att hantera den och dämpa den genom att bli mer organiserad och mer flexibel (verkligen på tiden!).

Om jag vill att den ska bli min vän? Njä. Kanske inte. Men det här var ett intressant prat och jag ska definitivt försöka komma ihåg det nästa gång kortisolen börjar flöda.



söndag 8 november 2015

Alla dessa veckor som bara svischade förbi, var det livet?!?

Ännu en vecka smet förbi utan att jag fick så mycket som en chans att skriva. Inte så mycket som fem minuter, på hela veckan. Under all kritik.

Det är enormt frustrerande när det börjar dra ihop sig mot slutet, och jag har varit enormt skrivsugen den här veckan, speciellt efter fredagens utflykt då jag irrade omkring i min kvinnliga HP:s fotspår en stund och rätade ut lite frågetecken och samlade intryck som jag hoppas kunna krydda berättelsen med.

Men det får vänta till nästa vecka. Visst. Inga som helst problem. Otålig, vem jag? Inte då.

Än så länge står de tålmodigt och väntar i hallen, alla bokidéer som jag vill förverkliga. Ett tag var jag rädd att de skulle tröttna och dra vidare till någon annan författare om jag inte var snabb nog, men jag tror att jag har lyckats skaka av mig den oron. Stackars Konrad väntade ju i flera år på att jag skulle hitta tillbaka till skrivandet.

Och om en åttaåring kan vänta i flera år så kan mitt kärlekspar vänta en vecka till med att få varandra. Kanske är det lika bra. Det tar den tiden det tar för äkta känslor att utvecklas. Om jag skriver för snabbt hinner jag inte med i tänket och kännet. Då blir det sidospår eller rent av urspårat.

Det misstaget gör vi inte om.

De goda nyheterna är att jag har 11(!) idéer på min PiBoIdMo-lista. Det har varit förvånansvärt roligt och jag tror att jag kommer att behålla den listan efter november månads utgång. Bara bredda den till alla sorters böcker, i så fall. Eller ha en lista för varje ålderskategori, eller något. 

Vad jag ska med alla dessa idéer till, om jag aldrig har tid att skriva? Ja, det kan man verkligen fråga sig!


fredag 6 november 2015

En liten bokmässa till ...

Jag skulle ju egentligen inte åka dit, men jag råkade visst åka till bokmässan i Köpenhamn i alla fall.


Hoppsan.

Det var inga programpunkter jag var intresserad av och den enda danska bok jag har läst sedan förra året, då  jag lovade mig själv att läsa på ordentligt är Peter Høegs nya, och han skulle inte ens dit.

Jag hade verkligen behövt att han förklarade den för mig, ärligt talat!


Jämfört med i Göteborg är köpenhamnarnas bokmässa liten och behändig, och avklaras lätt på bara några få timmar. I år var det väldigt tunt på listan över internationella författare, ärligt talat, och flera av de programpunkerna hade dessutom strukits när det väl kom till kritan. På plussidan ska sägas att Mumin-vykorten är mycket billigare i Köpenhamn. Så då blir det väl att jag åker dit nästa år igen, bara för den sakens skull.

Men det blir nog bara för den sakens skull, i så fall. Resten hade jag kunnat klara mig utan.

Någon frozen yoghurt hade de inte heller, så det fick jag åka till Fields för att skaffa. Stackars mig. 



tisdag 3 november 2015

Vill ni veta vad jag tycker om det här med patriarkala strukturer får ni fråga min man, eller någon annan man. Vem som helst.

Det blir inget långt inlägg idag, eftersom jag har tröttat ut mig på annat håll. Men jag ville skriva något om det här med män och kvinnor och patriarkala strukturer och glastak eller glasväggar eller envägsspeglar eller vad det nu är som gör att det är så svårt att se människor som människor och inte genast börja klistra etiketter i pannan på dem och sortera ner dem i små fack.

Jag är ingen sorts -ist, varken femin- eller något annat, eftersom Tage har sagt att man måste bli humanist först och jag är inte riktigt där än. Jag jobbar på det, men vissa människor gör det himla svårt, ärligt talat. 

Men jag läste en artikel om den nära förestående bokmässan i Köpenhamn, och artikelförfattaren (som är en man) rabblar upp alla stora författare som ska dit och jag läste och tänkte, jaså han ska dit, och han ska dit, och han och han, och han ska ha ett samtal med han, och han kommer tyvärr inte vilket är synd för hans samtal med honom brukar vara så givande, men han kommer och han och så hon förstås, hon som blev så omtalad för sin bok om en hon som är helt besatt av en han, och sen så kommer han och han ... Är det inbillning eller börjar jag urskönja ett mönster här?!?

Är det här de där patriarkala strukturerna som jag har hört så mycket talas om, eller är det bara så som jag har börjat känna, att män helt enkelt bara ser män? Som jämlikar alltså, jag är väl medveten om att män ser på kvinnor, kanske inte mig så mycket, men de andra.

Det här har jag tänkt mycket på och de grubblerierna ville jag skriva något klokt om, gärna med någon glasklar insikt i konklusionen, men tyvärr så är jag bara en kvinna och inte en särskilt klok sådan heller, så här får ni en fin rosa blomma istället. 

söndag 1 november 2015

NaNo? Nä nä!

Nej, det blir ingen NaNoWriMo för mig i år. Jag har kanske 15 000 ord kvar på min romance och sedan är det bearbetning, bearbetning, bearbetning som gäller, både på Liva-boken och på romanceboken. 

Det sista jag behöver just nu är 50 000 ord till.

Men det är ju inte utan att jag känner mig lite utanför nu när alla andra laddar inför en månad av sömnlöshet, isolering och magsår av för mycket kaffe. Så jag har hittat en annan akronym att ansluta mig till:


PiBoIdMo går alltså ut på att man ska komma på 30 (trettio!) bilderboksidéer på 30 dagar (nämligen i November). Man ska alltså inte skriva något, för det har jag redan nog av, och det ska inte redovisas på något sätt, eftersom ens idéer är ens "intellectual property" och de ska man vara rädd om. 

Men jag har skapat en ny sida i OneNote som jag har i datorn, plattan och mobilen. Och på den sidan har jag startat en numrerad lista som just i dag, den första dagen i månaden, endast har en punkt. 

Jag hoppas att den kommer att fyllas på med andra små tankar och idéer, lite random inspiration som kan drabba en när man minst anar det. Och om en månad hoppas jag att det finns 30 idéer på den här listan. Kommer de allihop att vara bra nog att förverkliga i bokform? Alldeles säkert inte. Men ett par, tre stycken av dem kanske. 

Och eftersom jag inte själv kan illustrera dem kanske jag kan skicka in dem till den här tävlingen:


Deadline är 1 februari, och jag tänker att det låter som en plan. 

Det börjar bli många sådana nu ...