fredag 16 oktober 2015

Så fullständigt vilse ...

Alltså, jag är inte världens mest organiserade människa, det är jag den första att erkänna. Vet inte riktigt var jag har min handduk i varje givet läge. Men nu verkar jag ha förlagt något alldeles väsentligt, och det känns lite jobbigt.

Mitt självförtroende.

Alltså, jag hade det alldeles nyss, bara häromveckan. Då var jag helt övertygad om att mina olika böcker skulle bli alldeles utmärkta (med tiden) och att det var bra och hållbara idéer och att jag visst då (med lite hjälp) skulle kunna förverkliga dem och ge barn och vuxna världen över faktiskt riktigt förträffliga läsupplevelser.

Jag visste vart jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit. Kunde skymta målet, där borta vid horisonten. Höll en hyfsad fart och tuffade på i riktning Ditåt. Mot Författarskapet.

Men det var då det.

Nu stirrar jag på skärmen och hur jag än kisar kan jag inte för mitt liv se att det jag har presterat liknar någonting alls.

Bara chimpansbank, alltihop. Urusla idéer, undermåligt genomfört, helt utan substans och mening.

Om man inte kan skriva bättre än så här, då kan man faktiskt inte bli författare. En viss miniminivå måste man väl ändå hålla, om man ska få lov att kalla det man gör för böcker.

Och ja, jag vet att det går över och att det bara är att fortsätta skriva så kommer man ut på andra sidan, så småningom. Jag vet. Men det känns inte det minsta lilla trösterikt just i nuet. Just här i mörkret. Det totala, ogenomträngliga, becksvarta mitt-i-natten-mörkret.

Äntligen fredag, sägs det, men ärligt talat. Är det så här det ska vara så föredrar jag tisdagar.

Lost? by clement127, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  clement127 

2 kommentarer:

  1. Jag har nu läst dina oktoberinlägg. Oj vilken massa känslor. Och jag slås av en tanke. Vi har en dröm. Ja, vi är många som delar drömmen om ett författarskap, eller bara en inbunden bok i sin hand. Det är många timmars svett bakom oss och någonstans längtar vi efter att säga att nu, nu är boken färdig. Nu kommer den snart att ligga där i bokhandeln.
    Varför tog det så många år för mig att publicera min första bok? Jag tror att det är självförtroendet det handlar om. Och vardagen förstås.
    Vi behöver finnas i ett sammanhang där vi kan hjälpa och stötta varandra. Och vara ärliga mot varandra. Det är alldeles för lätt att säga att något är bra. Det är betydligt svårare att säga att det här funkar inte. Jag har haft turen att få mycket hård respons på mina texter. Det har svidit men det har också hjälpt mig vidare. Handen på hjärtat, hur snäll respons ger ni varandra?
    Men jag tror också att vi behöver hjälp utifrån, från någon som inte känner oss, någon som kan ge den där jobbiga responsen.
    Och så behöver vi lära oss tålamod. Hu vad jobbigt. Jag skrev någonstans att det är tjugosju år sen jag bestämde mig för att börja skriva. Jag minns dagen när jag uttalade det högt. Tänk om jag vetat då att det skulle ta så lång tid tills den första boken blev utgiven.
    Hur skaffar man sig ett bra självförtroende? Man läser sina texter och upptäcker saker som är bra. Man blandar inte ihop sina texter med sig själv som person. Man ger sig ut i joggingspåret eller något liknande. Har du några andra knep?
    Hoppas att du hittar självförtroendet snart.
    Kram Marie Hedegård

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, självförtroendet och vardagen, det är väl där det tryter, misstänker jag. Det är lätt att ha självförtroende när man sitter på bokmässan eller på Näs, omgiven av människor som är intresserade av det man skriver om och tror på en. Svårare hemma i vardagen när man har så många andra roller man ska spela. Författare kommer liksom inte ens upp på topp tio.

      Några knep för att sparka igång självförtroendet har jag tyvärr inte. Jag brukar bara bita ihop och vänta ut det. Plötsligt en morgon vaknar man och så har det lättat.

      Jag vill tro att det blir lättare när man väl kommit genom nålsögat och fått den första boken utgiven, men det finns väl inga garantier för att det blir så. Och om jag satsar på egenutgivning får jag kanske aldrig det "kvittot" på att det jag gör är bra nog. Visst, jag kan anlita lektörer osv, men det är inte samma sak. Du får berätta hur det känns, där på andra sidan. :-) Rapporter från Författarvärlden!

      Tålamodet tror jag att jag har. Det gör mig inget om jag måste skriva tio böcker innan det händer något. Hundra böcker. Eller hur många jag nu hinner med. Jag sitter inte i sjön. Och jag inbillar mig att den tionde boken måste vara bra mycket bättre än den första. Något lär man sig väl, för varje gång.

      Det är i alla fall min plan, just nu. Skriva så många böcker jag kan, tills det lossnar. Och att FORTSÄTTA SKRIVA, även de dagar när det känns helt meningslöst och hopplöst. Och gnälla av mig på bloggen, mellan varven ... ;-)

      Kram!
      /S

      Radera