fredag 30 oktober 2015

Ännu en maffig milstolpe

Nej, jag kommer inte att hinna klart med min romance innan oktober månads slut. Det hade ju varit festligt, men i praktiken helt omöjligt.

Men en liten milstolpe hann jag passera i alla fall och det ska firas. Hurra, hurra, hurra!


Fyrtiotusen ord är inte kattskit, minsann. Och nu börjar det dra ihop sig till en lite rafflande final, med spännande biljakter och skottlossningar och ... Nej, kanske inte det. Fel genre! Men en spännande rymningsscen i storstadsmiljö kommer det snart att bli, ett par sorgliga Nu ses vi aldrig mer-scener,  med hjärtan som krossas till höger och vänster och en återförening som kommer att få mig att böla så att laptoppen kortsluts, misstänker jag. 

Och så tänker jag mig en epilog, några månader senare, så att man får se hur bra de har det tillsammans. Med en liten överraskande twist.

Men det får jag skriva någon annan dag. Nu är det dags att gå och jobba.

tisdag 27 oktober 2015

Om ni tror att jag har tid att blogga idag, då tror ni fel!

Alltså, stressen!

Först inser man att det är tisdag, och klockan är mycket mer än tio, och man har inte bloggat. 

Puh.

Sedan, innan man ens hinner in på bloggen, ska man bara göra lite andra saker på nätet först.

Och det vet vi ju hur det brukar sluta.

Men just idag slutade det med att jag insåg att det är den 27 oktober idag. Och tredje delen i Korpringarna släpptes den 21.

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT???

Nu har jag i alla fall varit inne på tanum.no och införskaffat en alldeles egen e-utgåva av Evna.

Måtte den nu leva upp de mina helt oproportionerliga förväntningar. (Skojar bara. Det är klart att den gör.)


söndag 25 oktober 2015

Ord, ord, massor av underbara ord!

Rejäla skrivpass både i dag och igår har gett mig ett rejält lyft, både vad gäller word count och humöret. 

Vad gör väl det att man inte har sovit ordentligt när man har passerat trettiotusen ord med råge?!? Det är ju mer än hälften!?!

Man ska inte ropa hej, och allt sådant där. Sälja skinn och räkna kycklingar och allt vad man gör. Men vilken löjlig skillnad det gör, när texten flödar. Ärligt talat. jag mår så bra av att skriva. Att få gå in i det där huset och se vad som utspelar sig mellan mina karaktärer. Bara för mig att skriva ner. Det är så roligt. Och det känns så bra, att komma vidare, närma mig slutet, uppgörelsen. Knyta ihop säcken.

Det borde betyda något, hoppas jag, att jag bryr mig om mina karaktärer. Att jag ser dem som levande, hela, komplexa varelser med en egen vilja. Att jag får jobba för att de ska finna fram till varandra, för att de ska förstå att de vill ha varandra. Erkänna det, för sig själva och sedan förhoppningsvis också varandra. Förhoppningsvis kommer en framtida läsare också att bry sig om dem. Heja på dem. Tro på dem. Hoppas på ett lyckligt slut.

Vägen dit är lång, det vet jag. Men idag har varit en bra skrivdag. Och som Neil Gaiman sa en gång: en bra skrivdag spelar inget annat någon roll.

fredag 23 oktober 2015

Dikt, förbannad lögn och statistik

Hjälp, vilken djungel jag har gett mig in i när jag har börjat skriva på engelska! Den amerikanska e-boksmarknaden som skapats kring Amazon och Kindle och nu sakta men säkert håller på att sprida sig över resten av världen är ett gigantiskt oöverskådligt träsk fullt med kvicksand och trassliga lianer, monster och avgrunder som kan sluka en stackars liten författaraspirant hel. En Bermudatriangel där man publicerar sina böcker och ingen någonsin hittar dem igen.

Tre och en halv miljon e-böcker ligger just nu ute till försäljning på Amazon, många av dem spökskrivna av människor som knappt är skrivkunniga och många av recensionerna som ska locka oss att köpa böckerna är skrivna mot betalning av samma människor eller i alla fall deras kollegor på content farms i tredje världen.

Jag vet inte om det är en så bra idé, egentligen, det här med egenutgivning. Vid närmare eftertanke. Jag äger inte ens någon machete. Och jag är nog inte den sortens författare, som kan göra upp marknadsföringsplaner och publiceringsscheman (och sedan hålla mig till dem!) och analysera marknaden och skriva det som läsarna vill ha, just precis när de vill ha det. 

Men om jag vore det, om jag var en sådan författare, då skulle jag nog göra precis som de har gjort i Youtube-klippet nedan, och sätta mig och analysera alla tillgängliga data. Då får man veta precis vilka troper som säljer bäst i förhållande till antalet tillgängliga titlar på marknaden, dvs precis vad läsarna mest av allt vill ha. (Varken supermodeller eller sociologistudenter finns med på listan, så jag kan ju lika gärna lägga ner mitt eget romanceprojekt...) Och sedan skulle jag lite snabbt slänga ihop en romance om en pokerspelande brandman som träffar en spionerande läkare på semester på Skotska höglandet, blir blixtförälskad och anordnar ett bröllop på stranden. 

Det skulle bli en kioskvältare utan like! Tro mig, statistik ljuger aldrig.


tisdag 20 oktober 2015

Where you lead, I will most definitely follow - till och med till Netflix

Tisdagar är inte min favoritdag, precis, och tisdagar när jag inte har sovit ordentligt kommer ännu längre ner på listan. 

Det är svårt att veta vad som är höna och ägg, men jag tycker att så fort jag inte har skrivit på ett par dagar blir jag riktigt sur och grinig. Allt är hemskt, hopplöst, meningslöst, värdelöst och fyra andra -löst som jag inte kommer på för att jag är så trött.

Och om jag inte har sovit, dessutom, blir jag definitivt inte festens mittpunkt.

Alltså: den här dagen handlar bara om att hitta ljuspunkter. Klara mig till läggdags med någon sorts värdighet (ha!).

Den enda goda nyhet jag har hittat hittills (efter att ha läst mer än halva internet) är att Amy Sherman-Palladino har skrivit avtal med Netflix att göra 4 stycken 90-minuters avsnitt av Gilmore Girls. För att få avsluta serien så som hon ville avsluta den (hon fick inte göra sista säsongen).

Det borde räcka åtminstone fram till 18.30!

söndag 18 oktober 2015

Lite mer sansad söndag

En berg-och-dalbanevecka går mot sitt slut och verkar avrundas i hoppets tecken, trots allt. Hur hopplöst det än kändes för bara ett par dagar sedan har jag skrivit lite och hittat en kapitelstruktur som känns bra för min första romance. Det kommer att behövas mycket skrivtid innan den blir klar, men jag kan se den tydligt nu. Jag har hittat de stockfoton jag behöver till omslaget. Nu behöver jag bara tusen timmar Photoshop-träning för att kunna sätta ihop dem på ett bra och lagom proffsigt sätt.

Jag kan även se Liva-bokens omslag tydligt framför mig, och hela serien som kommer efter den. Visst, det är många tusen timmars arbete innan det kan bli verklighet, men någonstans måste man börja. Och kanske är det inte med att skicka in manus till förlag och sedan sitta i månader och år och vänta. Kanske är det bara med att skriva klart boken och ge ut den själv? Kan det vara så enkelt? (Svar: Nej!)

Konrad är fortfarande fast i query-limbo, och det känns så frustrerande att inte kunna gå vidare eftersom jag inte har fått svar från alla förlag än. De jag hoppas mest på har ännu inte sagt nej, och jag tillåter inte mitt stackars klena hjärta att tro att det kan betyda något, men det är klart ... Hoppet är det sista som överger människan, sägs det.

Firman är igång och registrerad och officiell på alla vis och jag har börjat få ordning på min pärm och mitt bokföringsprogram. Förhoppningsvis ska det inte ta så mycket tid i anspråk framöver, så att jag kan lägga den tiden på skrivandet istället. Mycket roligare!

Och så spottade min dumma hjärna ur sig ännu en idé i veckan som står och rycker mig i kjolarna så fort jag stannar upp. Ännu en bok som vill bli skriven. Nu!

Suck.

Ja, varför ska man gå in i väggen när man kan springa?

fredag 16 oktober 2015

Så fullständigt vilse ...

Alltså, jag är inte världens mest organiserade människa, det är jag den första att erkänna. Vet inte riktigt var jag har min handduk i varje givet läge. Men nu verkar jag ha förlagt något alldeles väsentligt, och det känns lite jobbigt.

Mitt självförtroende.

Alltså, jag hade det alldeles nyss, bara häromveckan. Då var jag helt övertygad om att mina olika böcker skulle bli alldeles utmärkta (med tiden) och att det var bra och hållbara idéer och att jag visst då (med lite hjälp) skulle kunna förverkliga dem och ge barn och vuxna världen över faktiskt riktigt förträffliga läsupplevelser.

Jag visste vart jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit. Kunde skymta målet, där borta vid horisonten. Höll en hyfsad fart och tuffade på i riktning Ditåt. Mot Författarskapet.

Men det var då det.

Nu stirrar jag på skärmen och hur jag än kisar kan jag inte för mitt liv se att det jag har presterat liknar någonting alls.

Bara chimpansbank, alltihop. Urusla idéer, undermåligt genomfört, helt utan substans och mening.

Om man inte kan skriva bättre än så här, då kan man faktiskt inte bli författare. En viss miniminivå måste man väl ändå hålla, om man ska få lov att kalla det man gör för böcker.

Och ja, jag vet att det går över och att det bara är att fortsätta skriva så kommer man ut på andra sidan, så småningom. Jag vet. Men det känns inte det minsta lilla trösterikt just i nuet. Just här i mörkret. Det totala, ogenomträngliga, becksvarta mitt-i-natten-mörkret.

Äntligen fredag, sägs det, men ärligt talat. Är det så här det ska vara så föredrar jag tisdagar.

Lost? by clement127, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  clement127 

tisdag 13 oktober 2015

Trött och svamligt blogginlägg, nr 784


Eftersom jag kom av mig lite med romance-boken tänkte jag sätta vagnen före hästen lite och göra sjutton andra saker som man egentligen inte behöver göra förrän man har skrivit boken helt klart. Bland annat har jag registrerat mig hos Amazon. Det var nog tur att jag gjorde det i god tid, för det inte var inte helt enkelt. Jag förmodar att jag gjorde precis allting fel, precis som hos Skatteverket, och jag har ingen som helst aning om vad som är upp och ner på ett ESS eller ett BIC, så mina eventuella royalities kommer att hamna i västra Venezuela, hos en getbonde där som plötsligt mångdubblar sin förmögenhet när Amazon sätter in tre dollar om tio år. 

Det obegripliga dravlet på bilden här ovan var bara en liten, liten bit av sida upp och sida ner av obegriplighet och jag har lovat och försäkrat att jag "to the best of my ability" (mitt enda försvar!) har läst och förstått och godkänt och vidimerat. Jag kommer alltså inte längre bara att åka i finkan för bokföringsbrott, jag kommer även att hamna i ett amerikanskt federalt fängelse, säkert i en sådan där glasbur som Hannibal Lecter satt.

Trying to overthrow the US government, huh? kommer FBI-agenten som sitter på behörigt avstånd utanför glaset att säga med ett hånflin.

Nope, just trying to sell an e-book ... kommer jag att svara, men ingen kommer att tro mig.

De kommer inte att ge mig tillgång till farliga saker som blyertspennor, men jag kanske kan få några trubbiga Crayola-kritor och tvingas skriva mina kommande böcker på golv, väggar och tak, armar och ben och alla som kommer för nära glaset.

Charlize Theron kan spela mig i filmen. Nu har hon blivit lite till åren, så då kan de få henne att se ännu kusligare ut.

Om jag har sovit lite dåligt på sistone? Ja, kanske det.

söndag 11 oktober 2015

Ett steg fram och femtusen tillbaka

Dessa veckor med lager på lager av måsten, då man dras i åtta olika riktningar och misslyckas i alla sina roller. Är det verkligen de som är livet?!?

Jag har i alla fall orkat släpa mig till ännu en söndag och ska försöka summera veckan som gått.

Summa: -5000

Ord alltså. Nästan i alla fall.

För när dagen grydde och eftertankens kranka gråhet eller vad den nu heter drabbade mig insåg jag att jag måste ta ett par rejäla kliv tillbaka.

Bort från stupet.

Allt det där jag skrev i fredags, och det lilla jag skrev igår. Slängt. Borta. Väck. Syns inte, finns inte.

Jag kan inte vara den författaren som skriver sådant, jag har verkligen inte det som krävs. Och det blev verkligen inte bra. Ärligt talat. Kanske inte själva snusket, det var väl inte så pjåkigt. (Jo, det var rätt hemskt!)

Men vad det gjorde med mina karaktärer att berättelsen spårade ut på det viset. Det kändes inte bra. De mådde så dåligt. Började manipulera och bli elaka mot varandra. Det blev en sådan ångest.

Lars Norén-romance. Är det en genre? I så fall säljer den inget vidare, skulle jag misstänka.

Så bort med det. Häck, väck.

Nästan 5000 ord (gulp!) i papperskorgen, och så börjar jag om.

De vaknar på morgonen och ...

Ja, det skeendet finns ännu enbart i mitt huvud.


fredag 9 oktober 2015

Cirklar och skam

Kära nån, vilken vecka det här blev! Vanligtvis gör jag ju inte speciellt mycket, mer än går i mina ingångna cirklar, men den här veckan har det blivit både det ena och det andra, utöver alla vanliga måsten och det känns nu när helgen äntligen närmar sig.


Till exempel har jag varit på informationsträff på Skatteverket och fått bekräftat att jag visst gjorde nästan allting fel när jag anmälde min enskilda firma och att jag blir tvungen att göra om allting. Nu har jag gjort det och går och är rädd för att de inte ska godkänna min nya anmälan. Jag är ju uppenbart inte kapabel att driva ett eget företag, det måste de ju förstå.

Det måste ju jag förstå.

Dessutom har jag varit på skrivcirkel, minsann, på tal om att bryta med sina gamla ingångna sådana. Det var skrämmande och spännande och samtidigt inte alls så farligt som jag hade trott. Kanske börjar jag att ha gått in mina författarskor så smått, för de skaver nästan inte alls.

Något som däremot skaver är skämskudden som jag fick begrava ansiktet i när jag skrev lite på min romance nu på eftermiddagen, efter att ha skickat in månadens översättning. Och med lite menar jag fyra scener. Sexscener, alltså. Över fyratusen ord! Det motsvarar faktiskt tio romaner utan snusk, bara så att ni vet. Kolla bara på konvertera.nu. Det är alldeles sant.

Men ju mindre sagt om det, desto bättre. 

Om jag ska ha en chans att överleva inom den här nya genren behöver jag uppgradera min skämskudde till något lite mer rejält.

Skämskudden Pinigt 2.0 från IKEA, kanske.

Eller en sådan här.


OSTRICH PILLOW Promo | Studio Banana from STUDIO BANANA on Vimeo.

tisdag 6 oktober 2015

Gör om, gör rätt! Eller så får jag väl göra det själv då ...

Nej, frilansarna på Fiverr imponerade inte med mitt bokomslag heller. De lyckades inte ens pricka in rätt genre! Nu är jag ingen grafisk designer, tyvärr, men jag har sett en eller annan bok i min dag och tycker mig kunna avgöra vad ett omslag signalerar. 



Det här, boys and girls, är ett klassiskt exempel på ett omslag inom den så kallade chick-lit-genren. Typ, del 27 i en serie som utspelar sig inom modevärlden, något i stil med The Devil wears Prada. Boken handlar enbart om den kvinnliga huvudpersonen (är kanske till och med skriven i första person), och hennes kläder och accessoarer.

Inte alls som min bok. Fel, fel, fel.

Men det är kanske bra att få ett konkret exempel på ett omslag som inte alls passar. För nu vet jag precis hur jag vill att omslaget ska se ut. Eller, ja, nästan. Ungefär. Lite grann.

Och eftersom det är min bok (bara, bara min!) så får jag göra om omslaget precis så många gånger jag vill tills jag är alldeles, alldeles nöjd. Faktiskt ingen dum känsla, alls.

Men samtidigt är det förstås en trött liten röst i  bakhuvudet som gnäller om att allt ska man behöva göra själv ... 



söndag 4 oktober 2015

Ett nytt sätt att se på utgivning

Det är svårt att hålla på med något som skrivande hemma i sin ensamhet utan några speglar, utan någon feedback. Varannan dag ungefär känns det som att det går ganska bra och att det nog kommer att bli något av det. Och varannan dag känns det som att det bara är skit och att en chimpans som bankar på en gammal rostig skrivmaskin skulle producera mer av värde.

Jag håller i alla fall på att vänja mig vid tanken på att ge ut själv, på Amazon. Något som jag trodde att jag aldrig skulle göra börjar kännas helt rimligt och genomförbart. Visst, jag behöver anlita en amerikansk korrläsare, förstås. Och någon som vet hur ett omslag snickras ihop på bästa sätt. 

Men boken, den blir till, i sakta mak. Tusen ord här, och tusen ord där. Idag passerade jag 20 000.

(Tjugotusen ord!!!)

Och kanske är det bara chimpansbank alltihop, men kanske är det inte det.

Innan boken är klar är den varken bra eller dålig. Det måste jag påminna mig om. 

Och också det här. Att om jag bara bestämmer mig för att göra det här, och om jag jobbar riktigt hårt på det, så kan det genomföras.

Sedan kommer jag förstås att sjunka som en sten i oceanen av romanceböcker på Amazon, visst. Det begriper väl jag också. Men det kommer att finnas en bok där ute, som jag har skrivit. Någon kommer att kunna läsa den. Två, tre stycken, kanske rent av.

Och genast börjar jag tänka att det kanske vore bästa vägen för Konrad också. Och Liva. Istället för att sitta här och vänta, månad efter månad, år efter år, på att någon ska hitta något som tilltalar dem i mitt följebrev eller på sid. 47 eller 72 i manuset. På att någon ska vilja ge ut mina böcker, om ett år eller två, efter tusen omskrivningar och eventuellt sedan ändrar sig i sista minuten.

Bara anlita en lektör, skriv om böckerna tills de är så bra som de kan bli, få dem korrlästa, beställa snygga omslag. Och klicka på Publish.

Är det verkligen inte svårare än så? Jo, visst är det. 

Men inte mycket svårare. Inte för mycket svårare.

fredag 2 oktober 2015

Ny månad, nya tag.

Fredag igen, minsann. Det var jag inte riktigt beredd på, som vanligt. Men den värsta sjögången har börjat lägga sig och jag ser fram emot en helg då jag nog inte kommer behöva jobba. (Hurra!)

Kanske kommer jag till och med att hinna skriva lite. [Burkskratt!]

Jag har bestämt mig för att oktober ska bli en Göra klart-månad. Det känns som att den kan bli en bra sådan. Jag behöver 25-30 000 ord till på mitt romancemanus. Klart genomförbart. Jag behöver lägga ner några timmars rejält redigeringsarbete på Liva-boken. Känns också alldeles rimligt och möjligt. [Burkskratt!]

Kan det vara så att oktober kommer att bli den första månaden i år då jag inte känner att jag har alldeles för många vingliga tallrikar att hålla snurr på?

Förmodligen inte. Men den börjar bra.

Det är mycket med firman, förstås. Jag läser bloggar, trådar på diskussionsforum, lånar biblioteksböcker och googlar och tänker så det knakar för att bli klok på hur det är tänkt att det ska fungera. Hittills verkar det som att jag kommer att få lägga flera timmar i veckan på pappersarbete och magsårsgenererande grubbel för att få lite sämre betalt för samma jobb som jag gjort i flera år.



Jag försöker vara professionell och bokför och sätter in papper i pärmar ordentligt och designar ful logga som jag kan sätta på mina fakturor om jag någonsin skulle behöva skicka några sådana. Sedan anlitade jag någon på fiverr för att snygga till den och fick två mycket sämre alternativ i retur.

Ja, men tack då. Man får förstås vad man betalar för, men ändå. Jag har även beställt ett omslag till min romance-bok och nu börjar jag fasa för hur det kommer att se ut.

Jag var i alla fall tvungen att bestämma vad boken skulle heta för att kunna beställa omslaget och eftersom boken går under arbetstiteln "Den Danska Boken" snodde jag titeln från en dansk låt som jag aldrig hade hört tidigare, men som jag tyckte passade bra när jag såg den. Kanske inte världens mest romantiska låt, men den har något visst ändå.