tisdag 8 september 2015

Världen - en grundkurs

Visst var det skönt att se Hans Roslings intervju på dansk tv häromdagen. Den våldsamma reaktionen i sociala media tyder på att det inte bara är jag som hungrar efter sunt förnuft och fakta i debatten.

Det är bara så väldigt synd att han är ensam på den sidan.

Jag önskar att jag hade mod och ork och pondus att ge mig in i debatten, men sanningen är den att det har jag inte. Jag har inte på fötterna i de diskussionerna, kan inga siffror, har inga fakta att slänga fram på bordet. Jag bara vet i mitt innersta att det är fel att dela upp människor i vi och dom, att det är fel att skylla samhällsproblem på en lättutpekad och utsatt grupp, att vi som har tak över huvudet och mat för dagen har en skyldighet att hjälpa de som inte har det. 

Det vi har är inget vi har förtjänat. Vi drog bara en vinstlott.

Samtidigt vet jag att det är precis lika fel att skylla allting på SD. De är inte heller roten till allt ont. Precis som alla andra missnöjespartier är SD bara en reaktion på att människor inte har det bra i det här landet, även om vi kanske inte svälter eller blir sprängda i luften. Den psykiska ohälsan är massiv, och de som blir sjukskrivna eller utförsäkrade är bara toppen på ett gigantiskt isberg.

Hur bra vi än har det i det här landet, så känner vi oss inte trygga. Vi sover dåligt om nätterna. Vi oroar oss för framtiden. Ont i magen. Stress och obehag. Diffusa symptom som inte går att behandla och om läkarna försöker antyda att det kanske kan vara psykosomatiskt slår folk bakut och kräver att få en second opinion.

Om det inte vore så stigmatiserat med psykisk ohälsa, om vi inte skilde så på kroppen och själen, skulle nog mycket vara vunnet. För den som mår dåligt vill gärna skylla på något/någon. Den som mår dåligt vill gärna få utlopp för allt det lidandet. 

Misery loves company, och så sprider sig missnöjet och magonten och gnället över landet som en farsot.

Det är svårt att leva. Tusentals valmöjligheter som man inte bara har möjlighet att utnyttja sig av utan faktiskt måste välja mellan, en värld som förändras så snabbt att man inte känner igen sig, en digital värld som har uppstått parallellt och som vi måste lära oss att manövrera i, samtidigt som man ska förhålla sig till den gamla. Det finns inga utstakade vägar på arbetsmarknaden, ingen statlig kaka som är liten men säker, inga arbetsplatser för de som inte kan prestera 120% och inga skyddsnät som fångar en om man faller. 

Visst har vi tur som får leva i fred, men det är så mycket som fattas för att vi ska ha det bra. Kanske borde man i skolan inte lära sig så mycket om vad 2+2 blir eller vad Europas största floder heter, utan mer om vem man är, hur man fungerar och hur man hittar sitt sammanhang här på jorden.

Men vad vet jag? Inte mycket. Så jag börjar med att försöka ta reda på så mycket som möjligt. Inte söka upp någon karismatisk ledare som jag kan följa, utan ta reda på fakta, för att sedan själv skapa mig en uppfattning. Det funkar bäst för mig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar