tisdag 1 september 2015

Härligt, härligt

Så fort jag har bestämt mig för en viss handlingsplan, sticker hjärnan iväg i en annan riktning. Jag bestämmer mig för att börja redigera Blodmogen, och hjärnan vaknar klockan fyra på morgonen med tre andra idéer. Eller rättare sagt, en idé i tre delar.

Jaha. Tack, eller?

Och idéer ska förstås hanteras som guldkorn i sanden, vaskas fram med omsorg och vördnad, men om man inte har tid med det får man i alla fall se till att skriva ner så mycket som möjligt av idéerna och kanske också reserarcha lite kring hur de skulle kunna bli verklighet.

Är det realistiska planer? Förmodligen inte. Har jag det som krävs för att lyckas med ett sådant projekt? Definitivt inte. 

Tänker jag försöka göra det ändå? Skulle nog tro det.

Jag har aldrig skrivit så mycket som jag har gjort de senaste månaderna, trots att jag har jobbat och haft semester och egentligen inte alls har haft tid. Trots att jag inte har haft lugn och ro och tid för återhämtning och knappt ens hunnit läsa sedan jag minns inte när.

Men det är uppenbart att hjärnan vill skriva.

Så fort jag öppnar Scrivener och sätter igång så bara flödar orden. Och ju  mer jag skriver, desto lättare flödar dom.

Jag vet inte, kanske tar det tvärstopp vilken dag som helst. 

Men jag skriver så mycket jag hinner och antecknar så många som möjligt av idéerna jag får, med så mycket detaljer jag kan komma på, för att ha något att klamra mig fast vid när den här fasen, den här fasliga skrivklådefasen, tar slut.

Kanske blir det lättare att redigera då, när det inte kommer ny text hela tiden. 

Att ha skrivit färdigt en bok har gjort mig glupskt sugen på att skriva klar en till, två till, tio till.  I alla möjliga genrer. För stora och små. Bara massor av ord och berättelser, miljöer och karaktärer, av alla möjliga slag.

Kanske är det alla böcker jag skulle ha skrivit de senaste tjugo åren (men inte har vågat) som nu väller fram. Kanske är det så att jag äntligen har lärt mig hur man gör något, och därför inte kan låta bli att göra det.

Visst kommer det här inte att vara. Men jag njuter helt och fullt så länge det gör det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar