söndag 27 september 2015

Bokmässan - Dag 4


Söndagen blev all about the seminarier, eftersom jag var proppmätt på trängsel och köer och  kom och köp och titta här och allt sådant. Dagens första hette Apokalyps Wow! och det var Johanna Koljonen som intervjuade Caroline L Jensen, Lars Wilderäng och Anders Fager.  Ett härligt gäng, väldigt väl samspelta, med omfattande kunskaper inom ämnet. Det var väldigt intressant att höra om hur undergångsteorier speglar sin samtid och hur man har föreställt sig slutet under olika decennier, om att människan kanske har ett behov av ett rejält hot nu när vi känner att vi kanske har det lite för bra, om hur man börjar bygga upp ett samhälle efter apokalypsen och om hockeymasker. Enligt handuppräckning fanns det bara en i publiken som hade en Bug Out Bag med sig, och således var den enda (förutom Lars Wilderäng) som skulle överleva om världen hade gått under utanför salen medan vi satt där, men jag har lyssnat på hans bok och misstänker att även om hela publiken hade bestått  av preppers (övervägande kulturtantpreppers i övre medelåldern) så skulle de inte ha räckt upp handen när Johanna Koljonen ställde frågan. En riktig prepper avslöjar inte vad hen har för resurser.

När världens undergång var överstånden skyndade jag bort till andra änden av mässan för att lyssna på ett kort seminarium om Fantastik för barn och unga, med Susanne Trydal och Daniel Åhlin, författare till bokserien Hallahem som använder sig av olika karaktärer ur nordiska mytologi. Den verkade väldigt spännande och mitt i prick trendmässigt nu när den nordiska mytologin kommer starkt efter att alla börjat tröttna på vampyrer och zombies.


Efter lunch köade jag och alla andra människor på jorden för att få höra Peter Apelgren och Anna Mannheimer tala om Annas bok. De skickliga inkastarna proppade in publiken med skohorn och som en av de sista som släpptes in trots att kön ringlade sig minst lika lång efter mig var jag tacksam för min plats uppe i "the nosebleed section". Det fanns inte en chans att se något där jag satt allra längst upp men ljudet funkade alldeles utmärkt och jag vet ju ändå hur de ser ut. Eftersom jag redan läst boken och hörde Anna berätta om den i torsdags, det första jag gjorde när jag kom, var det inte så mycket nytt, men jag skrattade ändå gott och något mer avancerat än det här hade jag ändå inte kunnat ta till mig så här mot slutet av orken.


Om jag zoomade så mycket det gick kunde jag nästan skymta dem. Men bara nästan.


För att kompensera satte jag mig istället på första rad på årets sista seminarium, Hur mörkt får det bli? med Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. De verkade ganska överens om att det kunde bli ungefär hur mörkt som helst, eftersom det trots allt inte kan bli värre på pappret än det är i verkligheten som vi lever i. Ingen av dem hade censurerat sig själv när de skrivit, men Lisa Bjärbo som precis skrivit om psykisk ohälsa och självmord i sin senaste bok hade konsulterat en beteendevetare för att försäkra sig om att det inte fanns något i texten som kunde fungera som en utlösande faktor för en läsare som mådde dåligt. 

Det verkade som att det huvudsakligen var de vuxna i ungdomarnas omgivning, föräldrar, lärare, bibliotekarier, som inte ville att ungdomarna ville läsa för mörka berättelser, kanske för att de inte kände sig kapabla att hantera de frågor som berättelserna eventuellt kunde väcka. Panelens råd var att i så fall vara ärlig med att det inte finns några svar, några patentlösningar på de här problemen, men att erbjuda sig att läsa boken och föra ett samtal om de frågeställningar som den väckte. 

Efter det blev det en sista tur bort till Frozen yoghurt-containern, en liten pratstund och en sista sväng runt bland de allt mer urplockade montrarna. Till min förvåning stängde de redan klockan fem, så det var bara att leta rätt på den där garderoben som envisades med att flytta på sig hela tiden, hämta jackan och dra sig mot utgången. 


Jag åkte till Göteborg i soluppgången och återvände till Malmö i solnedgången. Håll kameran still, tjatade mobilen när jag försökte fånga färgskiftningarna genom det skitiga fönstret, men det gjorde jag ju. Alldeles, alldeles still. Det var faktiskt tåget som rörde sig.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar