söndag 6 september 2015

Ack, den kärleken

Slö söndag och jag borde verkligen jobba, på det riktiga jobbet som jag får betalt för, men hjärnan vill bara syssla med min löjliga kärleksroman som ingen någonsin kommer att vilja betala för, för vad vet väl jag om kärlek?

Men vad bryr sig väl min hjärna om pengar? Om att jag aldrig kommer att göra något avtryck på den stora engelsktalande (-läsande) marknaden, när jag inte ens kan göra mig synlig på den lilla svenska. Om att jag inte har det som krävs för att marknadsföra mig på en marknad där man måste skrika för att synas och måste ha en miljon följare på Twitter och en miljard vänner på Facebook.

Vad bryr väl sig min hjärna om det?

Den vill bara spinna vidare på berättelsen, ta reda på mer om de här karaktärerna, var kommer de ifrån, hur har de blivit som de är, hur kommer det att gå för dem, och på något vis är det väl just det som kärleksromaner handlar om, egentligen, när jag tänker efter. 

För kärleken går det ju liksom inte att skriva om. Om den överhuvudtaget finns. Någon form av neuropsykologisk reaktion äger visst rum, eller så är vi präglade på vissa personlighetstyper eller feromoner eller trasiga på olika sätt och om vi hittar någon vars ärr matchar våra så kanske det säger klick. Eller så är vi bara rädda för att vara ensamma, eller bara kåta eller bara predestinerade från födseln, på grund av hur planeterna befann sig i förhållande till varandra just då, att falla för någon vars stjärntecken är kompatibelt med vårt.

Som sagt, vad vet väl jag om kärleken?

Men berättelser kan jag falla pladask för, kan jag svepas med av, så att jag glömmer att äta och inte kan sova om nätterna och inte kan koncentrera mig på jobbet utan bara går omkring i en frånvarande dimma medan hjärnan är iväg på egna äventyr.

Nästan helt omöjligt blir det att jobba, trots att deadline närmar sig som en bergvägg rakt över den motorväg som är tiden just nu. När man bara hela tiden vill vara inne i den där berättelsen man har hittat på, i världen man har skapat, tillsammans med karaktärerna man har fött fram ur någonstans djupt inne i hjärnan. När man är hals över huvud besatt av sin berättelse. 

Eller snarare sagt, hjärta över huvud.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar