tisdag 29 september 2015

Smärre re-entry-problem i vardagen

Boksmälla kallas det tydligen för, den här jobbiga känslan som drabbar en när man kommit hem från Bokmässan. Passande benämning. 

Jag kände mig ärligt talat riktigt sjuk igår, en kombination av överansträngning, syrebrist, krossade drömmar, fler nya idéer än vad som ryms i skallen, för mycket köande, armbågande och trampade tår, sömnbrist, överdosering av både hybris och jante och vetskapen att jag inte kan lindra mina besvär i någon Frozen yoghurt-container. (Den fattas mig!)

Det var jobbigt att blogga ikapp om mässan och kolla genom vad jag skrivit. Så mycket jag missat, så mycket jag borde ha gjort annorlunda. Och så är det så fruktansvärt länge till nästa gång.

Inte det att jag absolut måste se Björn Hellberg eller Jan Guillou stå och signera på varje hörn när jag är ute och går, inte alls. Men skrivpratet, bokpratet, författarplanerna och drömmarna och idéerna som bara väller upp ur en när man befinner sig i en sådan tryckkokare av kreativitet. Det kommer jag att sakna.

Jag satt i korridoren på Kulturskolan i går och jobbade på mitt försummade bilderboksmanus medan minstingen var på dramakurs, och någon kom förbi och frågade vad jag skrev för något. Av bara farten började jag berätta det. Personen ifråga avbröt mig mitt i en mening och började berätta om något som hände på bussen på vägen dit.

Ja, visst ja. I guess we're not in Kansas anymore, Toto, tänkte jag. Nu är vi tillbaka i verkligheten. 

Där ingen jävel bryr sig.

Men i en inte allt för avlägsen dåtid befann jag mig på en plats där människor älskar att prata om böcker, både utgivna och ännu inte skrivna. Det finns till och med bildbevis på det.

Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag visste vad jag höll på med där. Men bara ett par minuter senare har jag en deciliter cider i höger sko.

You live and learn, som de säger i Amerikat. Nästa år får det bli gummistövlar.

söndag 27 september 2015

Bokmässan - Dag 4


Söndagen blev all about the seminarier, eftersom jag var proppmätt på trängsel och köer och  kom och köp och titta här och allt sådant. Dagens första hette Apokalyps Wow! och det var Johanna Koljonen som intervjuade Caroline L Jensen, Lars Wilderäng och Anders Fager.  Ett härligt gäng, väldigt väl samspelta, med omfattande kunskaper inom ämnet. Det var väldigt intressant att höra om hur undergångsteorier speglar sin samtid och hur man har föreställt sig slutet under olika decennier, om att människan kanske har ett behov av ett rejält hot nu när vi känner att vi kanske har det lite för bra, om hur man börjar bygga upp ett samhälle efter apokalypsen och om hockeymasker. Enligt handuppräckning fanns det bara en i publiken som hade en Bug Out Bag med sig, och således var den enda (förutom Lars Wilderäng) som skulle överleva om världen hade gått under utanför salen medan vi satt där, men jag har lyssnat på hans bok och misstänker att även om hela publiken hade bestått  av preppers (övervägande kulturtantpreppers i övre medelåldern) så skulle de inte ha räckt upp handen när Johanna Koljonen ställde frågan. En riktig prepper avslöjar inte vad hen har för resurser.

När världens undergång var överstånden skyndade jag bort till andra änden av mässan för att lyssna på ett kort seminarium om Fantastik för barn och unga, med Susanne Trydal och Daniel Åhlin, författare till bokserien Hallahem som använder sig av olika karaktärer ur nordiska mytologi. Den verkade väldigt spännande och mitt i prick trendmässigt nu när den nordiska mytologin kommer starkt efter att alla börjat tröttna på vampyrer och zombies.


Efter lunch köade jag och alla andra människor på jorden för att få höra Peter Apelgren och Anna Mannheimer tala om Annas bok. De skickliga inkastarna proppade in publiken med skohorn och som en av de sista som släpptes in trots att kön ringlade sig minst lika lång efter mig var jag tacksam för min plats uppe i "the nosebleed section". Det fanns inte en chans att se något där jag satt allra längst upp men ljudet funkade alldeles utmärkt och jag vet ju ändå hur de ser ut. Eftersom jag redan läst boken och hörde Anna berätta om den i torsdags, det första jag gjorde när jag kom, var det inte så mycket nytt, men jag skrattade ändå gott och något mer avancerat än det här hade jag ändå inte kunnat ta till mig så här mot slutet av orken.


Om jag zoomade så mycket det gick kunde jag nästan skymta dem. Men bara nästan.


För att kompensera satte jag mig istället på första rad på årets sista seminarium, Hur mörkt får det bli? med Jessica Schiefauer, Lisa Bjärbo, Marta Söderberg och Salla Simukka. De verkade ganska överens om att det kunde bli ungefär hur mörkt som helst, eftersom det trots allt inte kan bli värre på pappret än det är i verkligheten som vi lever i. Ingen av dem hade censurerat sig själv när de skrivit, men Lisa Bjärbo som precis skrivit om psykisk ohälsa och självmord i sin senaste bok hade konsulterat en beteendevetare för att försäkra sig om att det inte fanns något i texten som kunde fungera som en utlösande faktor för en läsare som mådde dåligt. 

Det verkade som att det huvudsakligen var de vuxna i ungdomarnas omgivning, föräldrar, lärare, bibliotekarier, som inte ville att ungdomarna ville läsa för mörka berättelser, kanske för att de inte kände sig kapabla att hantera de frågor som berättelserna eventuellt kunde väcka. Panelens råd var att i så fall vara ärlig med att det inte finns några svar, några patentlösningar på de här problemen, men att erbjuda sig att läsa boken och föra ett samtal om de frågeställningar som den väckte. 

Efter det blev det en sista tur bort till Frozen yoghurt-containern, en liten pratstund och en sista sväng runt bland de allt mer urplockade montrarna. Till min förvåning stängde de redan klockan fem, så det var bara att leta rätt på den där garderoben som envisades med att flytta på sig hela tiden, hämta jackan och dra sig mot utgången. 


Jag åkte till Göteborg i soluppgången och återvände till Malmö i solnedgången. Håll kameran still, tjatade mobilen när jag försökte fånga färgskiftningarna genom det skitiga fönstret, men det gjorde jag ju. Alldeles, alldeles still. Det var faktiskt tåget som rörde sig.



lördag 26 september 2015

Bokmässan - Dag 3


På lördagen sa det bara pang, och så var alla där. Och med alla menar jag ALLA!!! Proppat i alla gångar och fullsatt på alla stolar och köer, köer överallt. 


Det var inte riktigt läge att bege sig in på mässgolvet, men av någon outgrundlig anledning gjorde jag det ändå. Det första pratet jag lyckades tränga mig fram till handlade om LasseMajas detektivbyrå, med Martin Widmark och Helena Willis, och jag hörde inte hela pratet men kan i alla fall avslöja att nästa bok i serien kommer att heta Modemysteriet och att det planeras en modevisning (med tävling!) i Valleby.

 Efter det pratet kom Åsa Larsson och Ingela Korsell och berättade om PAX-serien som utspelar sig i Mariefred, och som verkar väldigt spännande om än kanske lite för otäck för min del. Nästa bok i serien heter i alla fall Gasten och kommer i början av oktober, för de som törs.

De hade även med sig tecknaren Henrik Jonsson som livetecknade något kusligt medan de pratade. Det är en kul idé att kombinera serierutor utan pratbubblor med löpande text och de förklarade att det var tänkt att illustrationerna skulle vara ett hjälpmedel för att komma igång med den egna föreställningsförmågan, och öka den egna kreativiteten. 


Dagens enda seminarium var med Laini Taylor och hennes översättare Lena Karlin. Det här seminariet var speciellt intressant eftersom jag själv arbetar som översättare och försöker etablera mig som författare, och de nuddade bara precis vid en väldigt intressant diskussion kring om det är en fördel med en översättare som själv är författare eller tvärtom och jag fick bita mig i tungan för att inte lägga mig i och komma med åsikter. Tyvärr var det alldeles för kort, och jag vågade inte ställa några frågor, så det var ganska otillfredsställande. 

Sedan blev det fika och lite planlöst irrande, lunch och lite påhälsningar i diverse montrar innan jag satte mig i ett lugnt hörn med hörlurar i öronen och försökte samla mig inför dagens händelse, nämligen Kulturkollos Fantasymingel.

Nu har jag aldrig varit på mingel förut, men jag hade nog trott att det skulle vara lite mindre ... stillasittande. Visst, det var himla skönt att få höra Siri och Laini och Sally tala utan skrål och störningar från omgivningen, och det var väldigt intressant att få höra om deras olika vägar fram till utgivning. Men när samtalet som fördes där framme var avslutat tog det bara någon minut innan folk började rusa mot dörren. 

När stolarna hade flyttats undan var det meningen att vi skulle börja själva minglet. Vissa tog tillfället i akt och rusade fram med sina böcker som de ville få signerade och drog fram mobiler som de ville bli fotade tillsammans med författarna med.
Andra kanske bara stod där och såg dumma ut, pratade enbart med en person hon aldrig hade träffat förut och spillde ut sin cider på ena skon när hon försökte anteckna namnet på den personens blogg. 

När jag väl hade lyckats samla ihop mod att närma mig åtminstone en av författarna var hon tvungen att gå, så jag fick nöja mig med att le vänligt och hoppas att hon förstod att det betydde att jag älskade hennes böcker och såg väldigt mycket fram emot att läsa nästa och att vi bodde på samma plats när vi var små och att jag inte har träffat någon därifrån på över trettio år och älskade att höra hennes underbara dialekt och ...

Men, men. Nu har jag i alla fall varit på mingel och vet att det inte är något för någon som mig.
Och om jag grät en skvätt i garderoben utanför efteråt så var det i alla fall ingen som såg det.



Finaste Goodie-bagen var välfylld med böcker jag aldrig har hört talas om av författare jag aldrig har hört talas om och tatueringar som jag inte kommer att klistra på mig, men ändå. Stort tack till Kulturkollo!

fredag 25 september 2015

Bokmässan - Dag 2

Den andra dagen i Göteborg hade lite bättre förutsättningar, eftersom jag faktiskt hade fått sova. Vilken skillnad det gör!

Det första monterpratet jag lyssnade på handlade om Humor på rätt nivå (i barnböcker) med flera av yngste sonens stora idoler: Måns Garton, Dan Höjer och Johan Unenge (Hotell Gyllene Knorren, Strumpmannen, Adam & Eva med mycket, mycket mera) och även om det var kort var det väldigt inspirerande och kan komma att leda till ett nytt, spännande samarbetsprojekt. Vad som sas, i korthet, var att humor är svårt, att humor är individuellt, att barn och vuxna mycket väl kan skratta åt samma bok, men förmodligen inte på samma ställen i boken och att ironi inte funkar för små barn som inte är bekanta med konceptet "tvärtom-språket". 


Vissa skrattar om de ser en fot på väg att trampa på ett bananskal, för andra räcker det med bananskalet, eller kanske rent av någon som står och äter en banan medan någon som man gärna vill se falla kommer gående.

Sedan hann jag höra slutet av ett kort monterprat med Siri Pettersen som senare, tillsammans med Laini Taylor intervjuades mer ingående på Seriescenen av Johanna Koljonen. Det var väldigt stimmigt runt omkring, så jag hade svårt att hänga med i vad som sades, men det var lustigt hur många gemensamma element deras trilogier hade och jag hoppas få höra mer på fantasyminglet i morgon kväll.


Sedan blev det äntligen en riktig skrivarlunch med gänget från Näs, och spännande att höra om Maries bok som hittat en förläggare och till och med få se ett omslag. Jätteintressant att få höra om allt det där som händer SEDAN, efter att man har hittat ett förlag som tror på ens manus. 

Efter lunchen sökte vi upp en annan Näs-kollega som stod och signerade sin barnbok i en monter. Roligt att se hur det går bra för människor som man känner att man har något gemensamt med. Det skulle ju kunna innebära att det vore möjligt att jag också skulle kunna ha en riktig, faktiskt bok med omslag och sidor och vackra illustrationer att stå och signera en vacker dag. Men jag blir förstås tvungen att gå den där kalligrafikursen först. Eller skaffa mig en kul stämpel. (BONK! Nästa!)

Eftermiddagen innebar mycket vandring fram och tillbaka i mässhallen med ett välkommet avbrott i form av en frozen yoghurt-paus som jag känner att man nog inte kan få för många av. Det fanns ingen med chokladsmak, men det kompenserade jag för genom att hälla på desto mer godis. Det var ju ändå nästan lördag...

När mässdagen gått mot sitt slut stapplade vi runt hörnet på trötta fötter och åt middag på ett litet ställe där vi lunchade förra året. Mackorna var precis lika gigantiska som jag mindes dem, och det slutade med att jag bara åt (större delen av) innanmätet. En hel limpa till middag är mer än jag tyar, ärligt talat. Sedan blev det prat, prat, prat om skrivandet och om den mänskliga existensen i allmänhet och om Amanda Fucking Palmer i synnerhet och om livet och om döden och möjligen något om meningen med det hele, tills stället stängde och vi fick bege oss tillbaka till vandrarhemmet.

I morgon är det lördag och förmodligen som allra mest folk nere på mässgolvet, så jag tänkte försöka ta min tillflykt till seminarierna och kanske bara åka ned för rulltrappan i yttersta nödfall. Vi får väl se hur det blir med den saker. (Frozen yoghurt-containern är ju nere i mässhallen!) Men först några timmars väldigt välbehövlig nattsömn.

torsdag 24 september 2015

Bokmässan - Dag 1

Bokmässans första dag började strax innan klockan 4 (aj!)  Och gick sedan i gäspningarnas tecken. Tack vare resfeber och nattvandrande väckarklocka/barn kom jag i alla fall i god tid till stationen.

Morgondimman låg tjock i landskapet utanför de skitiga rutorna, fotogeniskt och idylliskt och helt omöjligt att fånga genom all lort och smutsränder på utsidan av de hermetiskt förslutna fönstren. Snart började det tack och lov att regna, så jag slapp se den vackra soluppgången.


Jag borde egentligen inte ha hunnit till dagens första "hjärtade" programpunkt, men hade totalt flyt hela vägen från tåget som kom fram i tid till scenen som visade sig vara ungefär precis mitt framför fötterna på mig när jag kom in på mässan, och hann med flera minuter till godo lyssna på Anna Mannheimer tala om sin bok Gift. Det här var ett helt onödigt "prat", egentligen, eftersom jag redan har läst boken och redan vet att jag gillar det hon gör, men allt kan inte handla om förkovran och avancemang. Lite kul måste man få ha också.

Sedan passade jag på att ta några varv nere på "golvet" medan det fortfarande var glest i gångarna. Det blir mycket mer folk i morgon, värst på lördag och sedan lite lugnare på söndag, så det är bra att ha orienterat sig lite och kollat in vad som finns. Det var mycket av det gamla vanliga, med den skillnaden att jag nu såg många som jag kände igen från Författare på Facebook eller diverse bok- eller skrivbloggar.

Årets första seminarium kom att handla om den svenska e-boken, och det var ganska intressant att höra från alla inblandade parter att ingen egentligen gillar den svenska e-boken och ingen vill satsa på att den ska bli mer vanligt förekommande. Det är förknippat med för stora kostnader att göra en e-bok (begriper jag inte), man riskerar att utsättas för pirater, man riskerar att läsarna inte vill betala lika mycket för ens bok (film, skiva osv) eftersom de har vant sig vid att digitalt kostar nästan inget, e-böcker är väldigt dyra för biblioteken som måste köpa en ny e-bok för varje som lånas ut, till skillnad från en fysisk bok som blir billigare i inköp ju fler gånger den lånas ut blir e-boken bara dyrare och dyrare.

De verkade inte heller tro att det skulle bli fråga om någon större tillväxt på den svenska e-boksmarknaden, eftersom de som läste mest e-böcker var de unga flitiga läsarna som enligt Pisaundersökningen bara blir färre. Men det är ju inte helt sant. Jag läser massor av e-böcker, men jag läser sällan på svenska, eftersom det är för klyddigt. Att klicka sig vidare till Amazon från någon bokblogg och genast kunna börja läsa boken som jag blivit intresserad av utan att jag behöver resa mig från soffhörnet och gå och leta rätt på betalkort eller bankdosa är ju så otroligt smidigt, och så länge jag har råd kommer jag att fortsätta med det. Dessutom har jag köpt en del norska e-böcker, men de måste jag ladda ner till datorn och lägga över i plattan manuellt. Men svenska böcker är än så länge lättast att bara beställa på biblioteket och läsa i inbunden form.

Jag slås av hur stor skillnaden är mellan den svenska e-boksmarknaden och den amerikanska, framför allt då Amazon/Kindlevärlden, men även Kobo, Nook, Apple store osv. Där är det lätt att handla, lätt att hitta nya författarskap och billigt. Varje dag reas tusentals e-böcker gratis eller nästan gratis. Nackdelen med det är väl att läsarna vänjer sig vid att inte betala för böcker, och följdaktligen inte heller anser att en bok har något särskilt värde. Författarnas inkomster har minskat ganska kraftigt och dessutom är det fler som ska ha del av kakan eftersom man i USA inte kan gå direkt till förlaget med sitt manus utan måste ha en agent som också vill ha betalt. Dessutom måste du, innan du kan skicka ditt manus till en agent anlita en lektör och en korrläsare och ett antal betaläsare, om du ska ha en chans att få din bok utgiven.

Tidigare gjordes det jobbet på förlagen, själva slipningen av den oansenliga småstenen till en gnistrande diamant. Men nu är det meningen att författaren ska bära en del av den kostnaden och göra manuset mer färdigt innan det kan komma genom nålsögat hos manusgruppen.

Låter jag bitter så är det bara för att jag fick min sjätte refusering idag (Skickad av någon stackars prao som inte fick följa med till Gbg? Jag hade trott att förlagen i Sthlm var nedsläckta och öde som en spökstad de närmsta dagarna!) Och visst var inte stackars Konrad redo att möta läsarna. Även om manuset var klart, så var det inte tryckklart, givetvis inte. (Minst tre korrfel!) Framför allt var det inte så magiskt som det hade kunnat vara. Det är en bra bok. Eller som minstingen säger "ganska så bra". (Jag tror att han ska få blurba den, om den någonsin blir utgiven!)

Så det blir mitt nästa steg. Att hitta en lektör som har det jag saknar, som kan hjälpa mig göra Konrad till en så magiskt bra bok som jag tror att den kan bli. Kanske finns den personen här på mässan? (Väldigt sannolikt!)

Mitt sista seminarium för dagen blev Att skriva utan pekpinnar med avgående läsambassadören Johanna Lindbäck. Eftersom jag riskerar att gå ner mig alldeles i pekpinneträsket med Liva-boken/böckerna kändes det som ett angeläget seminarium, men jag vet inte om jag blev särskilt mycket klokare. Förmodligen var det sömnbristen som började ta ut sin rätt, men det jag tog med mig därifrån var att pekpinnar inte är bra.

Och det visste jag faktiskt redan.

Dessutom kunde jag inte låta bli att undra om Erik Titusson som satt på scenen med henne hade läst Konrad och lagt honom i refuseringshögen ännu.

tisdag 22 september 2015

A rose by any other name

Ibland vaknar jag klockan 4 på morgonen.  Det är kanske inte så lyckat, med tanke på hur trött jag blir sedan, men vissa morgnar känns det helt klart värt det. 

Till exempel de då man vaknar tvärt och bara vet vilken pseudonym man ska ge ut sina romanceserier (japp, de ynglar av sig...) under. 


Och så fumlar man efter plattan vid sidan av sängen och öppnar Kindleappen och gör en snabb sökning...


Och det finns ingen författare med det namnet i Kindle store!


Då kan man glömma att somna om.

söndag 20 september 2015

Jag känner mig plötsligt så ... blå?

Det kommer väl att gå ner i historien som mitt största misstag, alla kategorier, men jag gjorde det ändå. Ansökte om F-skatt och tog klivet in i mitt nya liv som egenföretagare.

Och bröt ihop och clowngrät när brevet från Skatteverket kom.

Vad i hela fridens namn har jag gjort? Och hur ska jag ro det här iland?

Jag vet INGENTING om bokföring, moms, skatteregler, bokslut, fakturering eller någon av de tusen andra saker man måste behärska för att kunna driva ett företag.

Så nu sitter jag här om nätterna och surfar runt på en helt ny kategori bloggar och hemsidor, nämligen småföretagare och myndigheter och vem som helst som påstår sig veta hur i helskotta man bär sig åt för att inte hamna i finkan för bokföringsbrott?!?

Det är knappt ens att mina fina visitkort är värda stressen. Inte ens om jag får dra av momsen (vad i hundan innebär det egentligen?)

För övrigt har jag färgat lila, rosa och blå slingor i håret. På packlistan inför Bokmässan: Mössa!


fredag 18 september 2015

Bokmässe-prepp del 4

Nu hinner jag inte läsa så mycket mer innan det brakar lös, för helgen är all about the barnkalas. Istället får jag ägna en stund åt att gå genom programmet och planera lite. Vad, var, när, och med vem?

Och försöka hantera de oundvikliga krockarna.

Det är problemet när man intresserad av många olika saker. Eller många olika aspekter av samma sak (böcker). När man både vill lära sig mer om barnböcker, för att de man själv håller på att skriva ska bli bättre, och lära sig mer om e-böcker, för att man tänker ge ut sin engelska romance på det viset, lära  sig mer om fantastik, för att det kanske är en genre som man skriver åtminstone i närheten av, och lära sig mer om översättning, för att det faktiskt är så man försörjer sig, och dessutom vill hinna lyssna på sina favoritförfattare, för att man inte bara är författare utan läsare också, då blir det svårt att välja.

Mellan Åldersfixering i barnböcker (vilken ålder skriver jag egentligen för, och spelar det någon roll?) och Fula, skitiga och elaka kvinnliga huvudpersoner (hur långt kan jag egentligen dra min kvinnliga romance-hp, innan folk lägger ifrån sig boken?)

Mellan Humor på rätt nivå (hur kan Konrad-boken bli roligare?) och Hur ser den kvinnliga galenskapen ut? (galet intressant!)

Mellan Laini Taylor/Siri Pettersen (nya idoler) och Wilhelm Agrell (gammal idol)?

Mellan att gå på ett seminarium som man sett fram emot eller gå och fika med gamla bekanta eller skrivarkollegor?

Mellan att ta det lugnt, kanske gå en lång promenad i friska luften och försöka återhämta sig lite och att hinna gå på precis allt jag har hjärtat i programmet?

Den som ändå hade en elak tvilling som jag kunde smugglat med mig i resväskan och skicka runt med videokamera och diktafon.

Det är bara att acceptera att det inte kommer att bli alls som jag har tänkt mig. Jag kommer inte att gå på alla hjärtade programpunkter. Jag kommer inte att uppleva allt det här som jag har sett fram emot. 

Men förhoppningsvis kommer det ändå att bli alldeles galet inspirerande och utvecklande och lärande och underhållande. Och när jag kommer hem på söndag kväll kommer jag att vara så trött att jag inte vill prata med någon eller ens se en annan människa på en vecka. 

Sådan är jag.

Men om det kommer att ha varit värt det? 

Hell yes.

tisdag 15 september 2015

Ordapotek - Morten Søndergaard på Louisiana Channel


Alltså det här är så häftigt! Jag blir så, ja, jag vet inte, kanske lite avundsjuk för att inte jag får så här bra idéer, men mest glad, för att någon får de här idéerna och förverkligar dem dessutom, och att jag får se och höra och uppleva resultatet.

Här är en kort och inte särskilt genomtänkt översättning av en liten snutt av filmen:

"Pronomen har helt galna biverkningar. 
Smakförändringar. 
Förlorad självuppfattning eller rumsuppfattning. 
Hallucinationer. De kan vara allvarliga. 
Migrän och öronsus, tinnitus. 
Förkylning, bihåleinflammation, gäspningar, svårt att kasta vatten, ökad urinproduktion, personlighetsförlust, hemlöshet, klåda, utslag, muskelsmärtor, ledsmärtor, försämrad koncentrationsförmåga, minnesförlust, förhöjd puls. Kan bli allvarligt. 
Om din puls blir väldigt snabb eller oregelbunden eller om du blir illamående, svimmar eller förlorar medvetandet måste du genast kontakta en poet eller uppsöka ett bibliotek. 
Byt namn. Flytta till en annan adress. Gå från plats till plats. 
Ring eventuellt 112."

Är du rik som ett troll kan du köpa ett eget ordapotek här.





söndag 13 september 2015

Dessa sömniga söndagar har blivit en ovana

Det börjar kännas lite som déja vu, att sitta och analysera veckan som gått och konstatera att det har blivit alldeles för mycket stress och alldeles för lite sömn.

Och ärligt talat, hur kul är det, på en skala?

Inte särskilt.

Därför tänker jag inte skriva något om hetsen inför deadline i fredags eller hur dåligt jag sovit i veckan eller att jag vaknade tjugo i fyra i morse.

Inte ett ord.

Istället kanske jag kan berätta att jag har hunnit till lite drygt 10 000 ord på min romance, trots att jag bara hunnit skriva en morgon den här veckan. Mina karaktärer har börjat ta form och nu har de förflyttat sig till den miljö som jag tänkt använda som backdrop för större delen av boken. De vet ännu ingenting alls om varandra och jag är lite spänd på att se hur det ska gå för dem att lära känna varandra. Det är ju meningen att de ska bli förälskade, men när det är jag som skriver är det inte alls givet.

Just nu står i alla fall hon halvt ihjälfrusen och barfota i en främmande hall mitt i natten och han har precis vridit på kranarna för att tappa upp ett bad åt henne.

Men där får hon nog stå och huttra ett par dagar till.

Stackaren.




fredag 11 september 2015

Bokmässe-prepp del 3

Jag har inte hunnit läsa så mycket den här veckan, tyvärr, men jag har lyssnat lite på Stjärnklart när jag har lagat mat och städat och så. Det där med ljudböcker är ju helt klart något man behöver vänja sig vid. Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka på något annat och ha missat ett halvt kapitel eller något.

Sedan har jag börjat på ett antal böcker men inte riktigt kommit in i något, så då passade jag på att sticka mellan med del tre av Laini Taylors Daughter of Smoke and Bone, Dreams of Gods and Monsters, trots att jag egentligen skulle spara den tills efter bokmässan för att hinna läsa så många olika författare som möjligt. Men jag bara måste få veta hur det slutar och det går ju så snabbt att läsa, så varför inte unna sig lite?

Bilden är lånad från Goodreads!


Jag ska inte bara lyssna på Laini Taylor och Siri Pettersen på Bokmässan, jag ska även gå på mitt livs första mingel (!) och inte vilket mingel som helst utan ett fantasymingel (omg, omg!) med de två författarna och ännu en ny upptäckt, Sally Green, vars Half Bad jag bara precis har börjat på. Den är lite tuffare än de andra två, men inte alls dum.

Bilden är lånad från Goodreads!

Dessutom är det uppenbart att det är trilogier som är det nya svarta.

Lite jobbigt är det, att man aldrig kan läsa en bok och sedan vara klar med den, utan att man alltid måste läsa tre. I alla fall om man hittar något man gillar.

Och dessutom innebär det ju att jag måste skriva Konrad, del 2 och 3. Och Liva, del 2 och 3.

Som att jag inte hade tillräckligt ont om skrivtid...

tisdag 8 september 2015

Världen - en grundkurs

Visst var det skönt att se Hans Roslings intervju på dansk tv häromdagen. Den våldsamma reaktionen i sociala media tyder på att det inte bara är jag som hungrar efter sunt förnuft och fakta i debatten.

Det är bara så väldigt synd att han är ensam på den sidan.

Jag önskar att jag hade mod och ork och pondus att ge mig in i debatten, men sanningen är den att det har jag inte. Jag har inte på fötterna i de diskussionerna, kan inga siffror, har inga fakta att slänga fram på bordet. Jag bara vet i mitt innersta att det är fel att dela upp människor i vi och dom, att det är fel att skylla samhällsproblem på en lättutpekad och utsatt grupp, att vi som har tak över huvudet och mat för dagen har en skyldighet att hjälpa de som inte har det. 

Det vi har är inget vi har förtjänat. Vi drog bara en vinstlott.

Samtidigt vet jag att det är precis lika fel att skylla allting på SD. De är inte heller roten till allt ont. Precis som alla andra missnöjespartier är SD bara en reaktion på att människor inte har det bra i det här landet, även om vi kanske inte svälter eller blir sprängda i luften. Den psykiska ohälsan är massiv, och de som blir sjukskrivna eller utförsäkrade är bara toppen på ett gigantiskt isberg.

Hur bra vi än har det i det här landet, så känner vi oss inte trygga. Vi sover dåligt om nätterna. Vi oroar oss för framtiden. Ont i magen. Stress och obehag. Diffusa symptom som inte går att behandla och om läkarna försöker antyda att det kanske kan vara psykosomatiskt slår folk bakut och kräver att få en second opinion.

Om det inte vore så stigmatiserat med psykisk ohälsa, om vi inte skilde så på kroppen och själen, skulle nog mycket vara vunnet. För den som mår dåligt vill gärna skylla på något/någon. Den som mår dåligt vill gärna få utlopp för allt det lidandet. 

Misery loves company, och så sprider sig missnöjet och magonten och gnället över landet som en farsot.

Det är svårt att leva. Tusentals valmöjligheter som man inte bara har möjlighet att utnyttja sig av utan faktiskt måste välja mellan, en värld som förändras så snabbt att man inte känner igen sig, en digital värld som har uppstått parallellt och som vi måste lära oss att manövrera i, samtidigt som man ska förhålla sig till den gamla. Det finns inga utstakade vägar på arbetsmarknaden, ingen statlig kaka som är liten men säker, inga arbetsplatser för de som inte kan prestera 120% och inga skyddsnät som fångar en om man faller. 

Visst har vi tur som får leva i fred, men det är så mycket som fattas för att vi ska ha det bra. Kanske borde man i skolan inte lära sig så mycket om vad 2+2 blir eller vad Europas största floder heter, utan mer om vem man är, hur man fungerar och hur man hittar sitt sammanhang här på jorden.

Men vad vet jag? Inte mycket. Så jag börjar med att försöka ta reda på så mycket som möjligt. Inte söka upp någon karismatisk ledare som jag kan följa, utan ta reda på fakta, för att sedan själv skapa mig en uppfattning. Det funkar bäst för mig.


söndag 6 september 2015

Ack, den kärleken

Slö söndag och jag borde verkligen jobba, på det riktiga jobbet som jag får betalt för, men hjärnan vill bara syssla med min löjliga kärleksroman som ingen någonsin kommer att vilja betala för, för vad vet väl jag om kärlek?

Men vad bryr sig väl min hjärna om pengar? Om att jag aldrig kommer att göra något avtryck på den stora engelsktalande (-läsande) marknaden, när jag inte ens kan göra mig synlig på den lilla svenska. Om att jag inte har det som krävs för att marknadsföra mig på en marknad där man måste skrika för att synas och måste ha en miljon följare på Twitter och en miljard vänner på Facebook.

Vad bryr väl sig min hjärna om det?

Den vill bara spinna vidare på berättelsen, ta reda på mer om de här karaktärerna, var kommer de ifrån, hur har de blivit som de är, hur kommer det att gå för dem, och på något vis är det väl just det som kärleksromaner handlar om, egentligen, när jag tänker efter. 

För kärleken går det ju liksom inte att skriva om. Om den överhuvudtaget finns. Någon form av neuropsykologisk reaktion äger visst rum, eller så är vi präglade på vissa personlighetstyper eller feromoner eller trasiga på olika sätt och om vi hittar någon vars ärr matchar våra så kanske det säger klick. Eller så är vi bara rädda för att vara ensamma, eller bara kåta eller bara predestinerade från födseln, på grund av hur planeterna befann sig i förhållande till varandra just då, att falla för någon vars stjärntecken är kompatibelt med vårt.

Som sagt, vad vet väl jag om kärleken?

Men berättelser kan jag falla pladask för, kan jag svepas med av, så att jag glömmer att äta och inte kan sova om nätterna och inte kan koncentrera mig på jobbet utan bara går omkring i en frånvarande dimma medan hjärnan är iväg på egna äventyr.

Nästan helt omöjligt blir det att jobba, trots att deadline närmar sig som en bergvägg rakt över den motorväg som är tiden just nu. När man bara hela tiden vill vara inne i den där berättelsen man har hittat på, i världen man har skapat, tillsammans med karaktärerna man har fött fram ur någonstans djupt inne i hjärnan. När man är hals över huvud besatt av sin berättelse. 

Eller snarare sagt, hjärta över huvud.



fredag 4 september 2015

What's in a name ...?

Jag tror att det börjar bli dags att bli vuxen. Sluta fjanta omkring och skaffa egen firma, bokföring, visitkort och pocket protector.

Men hur i helskotta bär man sig åt? Och viktigast av allt: vad ska den lilla, lilla firman heta?!?

Det känns som att det kanske skulle kunna vara lite viktigt, och att jag kan bli sittande med det där namnet i resten av livet om det vill sig illa. Det som känns kul och fräscht hösten 2015 kanske känns hemskt passé och daterat om tio år. Eller redan i april -16.

Ska det vara något lite lustigt, eller något enormt pretentiöst? Något konkret och rakt på sak eller vagt och abstrakt, så att man kan skola om sig till rörmokare och inte behöva registrera ett nytt firmanamn?

Det borde väl ha något med skrivande att göra, men kanske behöver det inte vara särskilt konkret.

Kanske kan det bara vara ett riktigt snyggt ord, eller en synnerligen läcker fras. Något som blir snyggt grafiskt, på visitkort och brevpapper och neonskyltar och ... nehej, man får ingen neonskylt om man bara är översättare och kanske eventuellt kan tänkas bli författare någon gång i framtiden?

Nej, då kan det kanske vara.

Dessutom är det as-svårt att hitta information om hur man egentligen bär sig åt med den där firman om man inte ska ha lager och köpa och sälja och importera och exportera och fakturera och momsredovisa hit och dit. Om man förmodligen aldrig kommer att tjäna några pengar, förutom kanske lite, någon gång vart n:te år. Om man har tur.

Som vanligt passar jag inte in i mallen.

Som vanligt blir det himla svårt.

Men om jag får fina visitkort kanske det kan vara värt det.




tisdag 1 september 2015

Härligt, härligt

Så fort jag har bestämt mig för en viss handlingsplan, sticker hjärnan iväg i en annan riktning. Jag bestämmer mig för att börja redigera Blodmogen, och hjärnan vaknar klockan fyra på morgonen med tre andra idéer. Eller rättare sagt, en idé i tre delar.

Jaha. Tack, eller?

Och idéer ska förstås hanteras som guldkorn i sanden, vaskas fram med omsorg och vördnad, men om man inte har tid med det får man i alla fall se till att skriva ner så mycket som möjligt av idéerna och kanske också reserarcha lite kring hur de skulle kunna bli verklighet.

Är det realistiska planer? Förmodligen inte. Har jag det som krävs för att lyckas med ett sådant projekt? Definitivt inte. 

Tänker jag försöka göra det ändå? Skulle nog tro det.

Jag har aldrig skrivit så mycket som jag har gjort de senaste månaderna, trots att jag har jobbat och haft semester och egentligen inte alls har haft tid. Trots att jag inte har haft lugn och ro och tid för återhämtning och knappt ens hunnit läsa sedan jag minns inte när.

Men det är uppenbart att hjärnan vill skriva.

Så fort jag öppnar Scrivener och sätter igång så bara flödar orden. Och ju  mer jag skriver, desto lättare flödar dom.

Jag vet inte, kanske tar det tvärstopp vilken dag som helst. 

Men jag skriver så mycket jag hinner och antecknar så många som möjligt av idéerna jag får, med så mycket detaljer jag kan komma på, för att ha något att klamra mig fast vid när den här fasen, den här fasliga skrivklådefasen, tar slut.

Kanske blir det lättare att redigera då, när det inte kommer ny text hela tiden. 

Att ha skrivit färdigt en bok har gjort mig glupskt sugen på att skriva klar en till, två till, tio till.  I alla möjliga genrer. För stora och små. Bara massor av ord och berättelser, miljöer och karaktärer, av alla möjliga slag.

Kanske är det alla böcker jag skulle ha skrivit de senaste tjugo åren (men inte har vågat) som nu väller fram. Kanske är det så att jag äntligen har lärt mig hur man gör något, och därför inte kan låta bli att göra det.

Visst kommer det här inte att vara. Men jag njuter helt och fullt så länge det gör det.