söndag 30 augusti 2015

Som en åsna mellan tre, fyra hötappar

Visst var det skönt att bli klar med råmanuset till Blodmogen, det tänker jag inte sticka under stol med. Men samtidigt innebar det att det var dags för Jante. Jag har ju inte kollat på texten medan jag har skrivit, utan bara rusat vidare utan att vända mig om.

Vad är det egentligen jag har skrivit?

Jag beslöt mig för att låta manuset ligga och jäsa ett tag, för att kunna se det med lite distans när jag påbörjar redigeringen. Istället började jag på två nya projekt, som väl inte hade kunnat vara mer olika som jag verkligen hade ansträngt mig.

En bilderbok och en romance.

Japp, det är officiellt, jag behöver inte ens gå till doktorn för att få diagnosen personlighetsklyvning.

Och hur jag än resonerar och funderar kan jag inte bestämma mig för vilket jag ska jobba på först. För nu har jag bestämt mig för att det är färdigställande som är det nya svarta, och att jag ska sluta påbörja en massa saker som det sedan aldrig blir något av.

En bok i taget, och så snabbt som möjligt till målet.

Men så kunde jag inte välja, och satte istället igång med regeringen av Blodmogen i alla fall. Trots att jag inte skulle. Trots att det inte hade jäst klart.

Och kära nån. Vilken röra.

Det var nästan så att jag gick ut i skogen och grävde ner datorn för att slippa se eländet. Men nu har jag ingen skog här i närheten, så jag fick ta ett djupt andetag, aktivera Jante-skölden och försöka igen.

Och det var kanske inte så farligt, vid närmare eftertanke.

Visst, det sker en viss ... förskjutning, när man skriver vidare och vidare utan att hela tiden gå tillbaka och läsa igenom det man skrivit tidigare. Det var inte riktigt samma bok i sista kapitlet som i första.

Men det går att fixa, med lite ståltråd och gaffatejp.

Så nu går jag in i redigeringsfasen. Och hur blir det då med de där andra två projekten? Ja, det kan man verkligen fråga sig.

Jag får försöka glömma dem, men det blir inte lätt. De är högljudda, de små liven.

Det är inte det att jag klagar, absolut inte. En vacker dag sinar det i idékällan, och då kommer jag att vara enormt tacksam för alla mina nedtecknade skisser och tankar, som det kanske går att snickra ihop något av. 

Men det hade varit skönt att kunna Mute:a de där andra karaktärerna för att kunna koncentrera sig på en sak i taget. 

Det är mycket jobb kvar. Men det känns ändå helt genomförbart. 

Jag har gått den här vägen förut, med Konrad, så jag hittar.


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar