tisdag 7 juli 2015

Friskt vågat

For English, please scroll down!

Sex veckor efter att jag skickade ut stackars Konrad på friarstråt i bokförlagsvärlden börjar den första upprymdheten att lägga sig.

Ok, så förläggarna ringer alltså inte dag och natt för att försäkra sig om att få första tjing på att ge ut min lilla barnbok.

Nio utskickade manus kommer med all sannolikhet innebära minst åtta refuseringar. Kanske till och med nio. (Men förhoppningsvis inte fler än så!)

Och refuseringar svider.

Men det är också det enda de gör.

Man dör inte av att bli refuserad. Man blir inte uthängd, utskrattad, förnedrad, förlorar inte sitt hem, sina vänner, sina käraste ägodelar.

Kanske en gnutta stolthet, men den går att regenerera.

Om inte den här boken är bra nog att bli utgiven, så får jag se till att nästa bok blir bättre. Kanske kommer någon av refuseringarna att innehålla lite feedback, tankar och idéer om var det här manuset brister.

Men eftersom det är omöjligt att skönja den där tunna linjen mellan utgivningsbart och slöseri med skrivarpapper  vet man inte om man har något att komma med förrän man har försökt.

Och jag vaknar varje morgon så enormt tacksam och stolt över att jag vågade försöka. Att jag inte tryckte ner Konrad i skrivbordslådan och tvingade honom att stanna där.

Oavsett vad som händer så förändrades något den dagen jag vågade skicka in mitt manus. Både inom mig, och i världen i stort.








Six weeks after sending poor Konrad out courting in the world of publishing and the first excitement is beginning to abate.

Ok, so the publishers aren't calling day and night to make sure they don't miss out on my little children's book.

Nine scripts sent out will very likely mean at least eight rejections. Maybe even nine. (But hopefully not more than that!)

And rejection stings.

But that is also all that it does.

It doesn't kill you to get rejected. You won't be embarrassed, ridiculed, humiliated, lose your home, your friends, your most valued possessions.

Perhaps a little pride, but that can be regenerated.

If this book is not good enough to be published, then I'll have to make the next one better. Perhaps one of these rejections will contain some feedback, thoughts and ideas about this manuscript's flaws.

But because it is impossible to discern that thin line between publishable and waste of printer paper you don't know if you've got something before you've tried.

And I wake up each morning incredibly grateful and proud that I had the guts to try. That I didn't shove Konrad into a desk drawer and told him to stay there.

No matter what happens, something changed the day I dared to send in my manuscript. Inside of me, and also out there in the world.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar