fredag 31 juli 2015

Hujedamig, en sådan utställning!

Om man har vägarna förbi Lund i sommar (eller i höst/vinter, t o m januari 2016) och har små barn i släptåg kan man med fördel släpa med dem till Kulturen och deras lekutställning om Emil i Lönneberga. 

Precis som på Loranga-utställningen i Helsingborg förra året var alla miljöer väldigt fint genomförda och både Emil-utställningen med många roliga detaljer och Kulturen i övrigt inbjuder till många timmars lek.



Man kan till exempel rymma från snickarboden och ta sig över till matboden där det hänger massor av goda korvar i taket, bara att äta sig mätt och somna i ett hörn.



Om man behöver dryga ut veckopengen kan man jobba som grindpojke en stund, men det kom inga vagnar förbi på hela tiden vi var där, så det kan bli svårt att få ihop tillräckligt för att ha råd att fara till marknaden.


I köket lagas det mycket god mat, det finns potatisar och ägg, morötter och fina korvar som kombineras på många spännande och delikata vis av både stora och små barn.



Och på väggarna hänger Björn Bergs vackra originalteckningar som de lite längre utställningsbesökarna kan njuta av. (Lite synd att de inte hängde i mer barnvänlig höjd, faktiskt).

Men roligast av allt är faktiskt dasset, med hasp på både insidan och utsidan och ett litet fönster där Emils pappa kan fastna halvvägs. För de lite mindre går det att smita ut genom sitsen, ner där tunnan skulle ha stått och komma ut på baksidan. Hur roligt som helst.

tisdag 28 juli 2015

Jag bloggar - alltså finns jag (även om ingen läser)

Jag har bloggat ganska länge nu, med lite olika inriktningar, lite olika mål, lite olika ambitionsnivå. 

Spretigt var ordet, sa Bull. 

Men hela tiden har jag varit väldigt glad för min lilla blogg, även om den inte har sett mycket ut för världen. 

För det är ju jätteroligt att blogga.

Att mecka med det tekniska i timmar tills man bara vill slänga datorn i väggen och till sist lyckas få till det precis så som man vill ha det. 

Att pilla med formuleringarna tills ett inlägg uttrycker precis det jag ville (även om jag kanske inte visste det när jag började skriva!).

Men om man vill förkovra sig inom bloggandet och börjar läsa på och researcha för att se hur man skulle kunna göra det bättre blir det snart uppenbart att min lilla blogg är ett kapitalt misslyckande.

Jag har ju inga läsare!

Inga följare, inga prenumeranter, ingen fårskock som klickar på allt jag rekommenderar.

Om jag säger att det är med flit, är det någon som tror mig då?

Nä, trodde väl inte det.

Men det är faktiskt sant.

Jag skulle aldrig kunna skriva här tre gånger i veckan om jag trodde att en massa människor läste allt jag skriver.

Visst hoppas jag att det med åren ska kunna bli annorlunda. Att någon så småningom ska hitta hit och finna något av värde här. Precis som jag hoppas att mina böcker ska nå ut och bli lästa och uppskattade, visst vill jag det.

Fast kanske inte riktigt än.

Det här med sociala medier är tufft för oss blyga fegisar. Vi som helst sitter tysta i ett hörn och tittar på när alla andra håller låda.

Men det betyder inte att vi inte har något att säga.

Och bara för att min blogg inte har några läsare betyder inte det att den inte är precis allt det jag vill att den ska vara.

Det finns olika sätt att nå ut med sitt budskap. Den här bloggen är kanske inte en flera meter hög lcd-skärm på Times Square som basunerar ut mitt budskap och präntar in mitt varumärke i hjärnbarken på alla som ser den.

Den är en flaskpost.

Och det är precis så jag vill ha det.


söndag 26 juli 2015

Halvtid

Halva semestern har gått och jag borde inte tänka i de banorna för det blir man verkligen inte glad av, i synnerhet inte när det höststormar vilt utanför. Regnet piskar mot rutorna och vindstrumpan på huset på andra sidan gatan står rakt ut.

Juli? Verkligen?

Vi borde åka någonstans, göra något, men det regnar och blåser överallt, och det är inte så kul att vara på resande fot under sådana omständigheter. Helst vill jag bara stanna hemma, kura ihop under en varm filt och läsa en bok eller tre. Sova en vecka eller två så att jag har lite tillgodo inför hösten och vintern.

Men om man är gift med någon med myror i brallan blir det istället att sitta och stirra på väderprognoserna på både SMHI, DMI och yr.no för att se om det kanske kan bli en lucka i regnvädret någonstans inte alltför långt härifrån innan det är dags att börja jobba igen.

Prognoserna ändras varje dag, ibland flera gånger om dagen. Kanske borde vi åka på tisdag, kanske borde vi vänta till på torsdag, kanske blir det bättre onsdag i nästa vecka, kanske, kanske, kanske ...

Åh, vad är det för fel med att bara stanna hemma? Stanna hemma och skriva några tusen ord, kanske rent av?

Men det är inget att skryta med när skolan börjar igen. "Nej, jag har bara varit hemma, men mamma har tillbringat sommaren i en påhittad forntid." Det kommer man inte långt med när de andra har rest jorden runt och besökt varje nöjespark i norra hemisfären.

Inte får man några souvenirer att skryta med heller. "My mom got lost in a good book this summer and all I got was this lousy T-shirt", typ.

Fast det finns förmodligen på Etsy, när jag tänker efter.


fredag 24 juli 2015

Blubb, blubb


Nej, den där semesterkänslan har inte riktigt infunnit sig ännu. Och nu har halva semestern gått! Uj, uj, hur ska det här sluta?!?

Men igår tillbringade jag i alla fall över en timme med att leka med barn och syskonbarn i simbassäng, medan alla andra vuxna stod bredvid och huttrade och frös. Det var verkligen inte alls badväder, både kallt och blåsigt, allt det där man inte önskar sig när man kliver upp ur en simbassäng i blöta badkläder! 

Men 27 grader i vattnet? Ja, tack. 

Så länge man inte behövde gå upp var det skönt. 

Skrivandet ligger på is i väntan på varmare väder och lite färre familjeförpliktelser, men jag tänker på dem ibland, både Liva och Konrad. 

Igår tänkte jag till exempel att det hade varit underligt lätt att släppa Konrad efter att jag hade skickat in manuset. Jag har knappt grubblat ett dugg. 

Förmodligen för att jag har haft Liva att ägna mig åt. 

Det här måste jag komma ihåg. Se till att jag alltid har ett nytt projekt att dra igång när en bok blivit klar. 

Det är lika bra att genast sätta igång och skriva något annat, eftersom jag inte vet hur många böcker jag kommer att behöva skriva innan jag blir bra nog. 

2? 3? 10? 150? 

Det spelar ingen roll. Jag har kul under tiden. 

Nästan lika kul som man kan ha i en simbassäng med en liten boll och tre små kusiner.

tisdag 21 juli 2015

Tomt i skallen en tisdag

För det mesta är det rätt skönt att ha ett bloggschema, Tisdag, fredag och söndag ska det bloggas oavsett om jag har något att blogga om. Det är bra med struktur. Ordning och reda. Disciplin. 

Jag ska ju föreställa en professionell skrivare. Då ska man kunna producera text om man har en deadline. Även om man själv har hittat på den.

Text som består av ord, samlade i meningar, fördelande på olika stycken, uppdelade med diverse skiljetecken(!), kanske markerade med lite kursivering eller rent av fetstil om det är något som jag speciellt vill betona. 

Men förr eller senare händer det. 

Man sätter sig vid datorn för att kommunicera sin vishet, sina känslor, sina insikter ... Och upptäcker att man inte har någonting att säga.

Idag har jag absolut ingenting att förmedla till omvärlden. Inget jag är stolt över, inget jag vill berätta, inga rafflande avslöjanden. Ingenting att bidra med. 

Men ett blogginlägg blev det minsann, i alla fall.

Det är ju tisdag.


söndag 19 juli 2015

F*n vad bra det går



Nej, så här kan det ju inte fortsätta. Det fattar jag väl. Men det är skönt så länge det varar och jag surfar på den här vågen så länge den bär. 

Klart att jag gör.

Det flyter på förvånansvärt bra, och även om jag inte alltid är helt sugen på att skriva så går det ändå på något vis. Jag ser skeendet så tydligt och det enda jag behöver kämpa lite med är att lägga berättandet på rätt avstånd från huvudpersonen. Jag vill ha det ganska nära, inte så att man läser hennes tankar men nästan. Hon har lite anlag för melodrama och det vill jag absolut ha med. Men när jag skriver så glömmer jag det ibland, förmodligen för att jag skriver i tredje person och det gör att jag kommer längre ifrån.

Sådant går ju att fixa i efterhand, så det bekymrar mig inte märkbart. Det är bara så kul att se att det börjar bli något. Berättelsen börjar ta form och flera av karaktärerna har redan fått tydliga egna röster och personligheter. Jag behöver bara knuffa till den första dominobrickan, så fixar de resten.

Kul, kul.

Förmodligen blir jag tvungen att justera upp målet till 40 000, för jag är ingalunda halvvägs i berättelsen även om mätaren får det att se ut så, men jag väntar lite. Det är svårt att avgöra hur mycket plats det händelseförlopp som jag har tänkt ut kommer att ta, och det är en sådan pepp att se att mätaren håller på att fyllas upp.


fredag 17 juli 2015

Follow Friday

Jag har i och för sig semester nu, men det har trots det inte blivit några foton tagna den här veckan. Och någon Bokbloggsjerka syns inte heller till. Så istället tänkte jag köra en Follow Friday eller #FF som det brukar heta på Twitter. Ni får föreställa er ljudet av klippande saxar och någon som nynnar för här kommer Dagens #FF-tips:

Twitter:

Roligast den här veckan på Twitter var ingen mindre än Bertie Wooster himself.

Tumblr:

Joanne Harris är också rolig på twitter och sina tio kloka tweets om skrivkramp har hon samlat här:
http://joannechocolat.tumblr.com/post/124235616786/writers-block-and-how-to-deal-with-it#notes

Instagram:

Författaren bakom de fantastiska böckerna om Thursday Next, Jasper Fforde, är lysande på Instagram. Hans Ceiling of the Week är alltid imponerande.


Ett foto publicerat av Jasper Fforde (@jasperfforde)


Webserie:


Om du bara ska läsa en enda serie på nätet tycker jag att det borde vara XKCD:

Ibland är den för smart och går rakt över huvudet på mig (för det mesta) men när jag når upp är den väldigt, väldigt rolig.

Bloggosfären:


På jakt efter en ny blogg att följa? En rolig, smart och intressant blogg som kan både underhålla och kanske lära dig något nytt om människan? Då borde du kolla in The Bloggess. Hon är lite låg just nu, och sitter mest och pillar med modeller, men när hon kommer tillbaka upp till ytan igen tar hon igen det med råge. And then some. Hennes andra bok kommer ut i september. Så det är inte bara Bokmässan jag har att se fram emot då. Du kan också följa henne på Twitter och Instagram, men det överlappar en del. 



Ha en riktigt skön helg! Om någon vill mig något är jag ute i solen.

tisdag 14 juli 2015

Plötsligt händer det




När jag har skrivit mina 750 ord på morgonen fortsätter jag av bara farten på boken som numer går under arbetsnamnet Blodmogen.

Det är inte mycket som går upp emot känslan av att komma vidare med ett projekt som har legat på is ett tag. 

Att jobba med en komplett synopsis är nytt för mig. Det är inte helt bekvämt att veta allt som ska hända. En stor del av skrivandet (för mig) är just den känslan av att händelserna utspelar sig medan jag skriver dem och att jag upptäcker vad som sker på samma sätt som läsaren en vacker dag kommer att göra det. Det känns som att det blir långa, sega transportsträckor mellan punkterna i synopsis, men förhoppningsvis kommer det inte att upplevas så när boken är färdig. 

Jag behöver jobba på min stresstålighet och bli bättre på att jobba i små korta pass, ta chansen när tillfälle ges, även om jag inte är helt ensam och riskerar att bli störd. Annars blir det inget skrivet förrän skolan börjar och jag vill så gärna komma vidare med den här boken innan refuseringarna börjar hagla och jag kanske tappar självförtroendet (igen).

söndag 12 juli 2015

All work and no play

De flesta av oss har kanske en mental bild av ordet "semester".

För min del ser ordet "semester" ut som en hängmatta, med en god bok och ett glas med isbitar som klirrar. 

Inga måsten, inga tider att passa, inget slit och inget släp.

Suck.

Jag har ju ingen hängmatta. Inte ens en trädgård att hänga upp en sådan i. Goda böcker, visst, de har jag gott om, men tid att läsa dem? Näpp. 

Jag har knappt ens några isbitar, eftersom det har varit för varmt i frysen och ismaskinen har täppts igen av halvsmälta bitar.

Dubbel-suck.

Vad jag har är en gravt försummad odlingslott som kallar på mig klockan sju varje morgon. 

Kom hit och rensa bort allt mitt ogräs, kallar den.

Du får jordgubbar om du är riktigt duktig, lockar den.

Så jag går upp i ottan och släpar mig dit och rensar och rensar och rycker och river och slänger på hög och i kompost och hackar och sliter tills ryggen värker.

När jag går hem någon timme senare syns det inte ens att jag har varit där.

Och de utlovade jordgubbarna har sniglarna ätit upp.

Trippel-suck.

Fint ogräs

Det finns de som gillar ogräs. Det surrar så att jag tror att jag har fått tinnitus när jag går där och sliter. Men när man försöker fota dem gör de precis som lemurerna på Skansen, vänder rumpan mot kameran. 

Så nu har jag mobilen full av bilder på humlerumpor. 

Ja, kära nån. 

Är den här veckan slut snart?


fredag 10 juli 2015

På upploppet

Hammock Camping by Eric Holscher, on Flickr

Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Eric Holscher 

Å, nu är det bara några timmar kvar. Sedan tänker jag ta semester. Som frilansare är det ju något man måste ta, inte något man får. Och semester är kanske inte rätta ordet, men dagar-då-jag-inte-jobbar-och-inte-heller-tjänar-några-pengar ligger inte riktigt lika bra i munnen.

Kalla det vad man vill, men det kommer i alla fall i precis rättan tid. Så sliten som jag har varit den här veckan har jag inte varit på mycket länge. 

Och så skrivsugen!

Igår slöt jag ögonen ett par minuter mitt på eftermiddagen för en snabb återhämtning och fick genast se flera scener ur Liva-boken spelas upp. Och titeln! Bokens titel uppenbarade sig mitt i alltihop som värsta brinnande busken! 

Den ska heta Blodmogen

Och vad är det för jävla titel, undrar ni förstås. Och det kan man ju verkligen fråga sig. Men nu heter den det.

Boken fick genast en tydligare struktur och karaktärerna blev så runda och levande att hela berättelsen känns mer eller mindre klar. 

Den ska bara skrivas.

Men sådana detaljer kan man inte hänga upp sig på. Inte en dag som den här. 

Snart är det ju semester! 

Mmm ... Semester ...

tisdag 7 juli 2015

Friskt vågat

For English, please scroll down!

Sex veckor efter att jag skickade ut stackars Konrad på friarstråt i bokförlagsvärlden börjar den första upprymdheten att lägga sig.

Ok, så förläggarna ringer alltså inte dag och natt för att försäkra sig om att få första tjing på att ge ut min lilla barnbok.

Nio utskickade manus kommer med all sannolikhet innebära minst åtta refuseringar. Kanske till och med nio. (Men förhoppningsvis inte fler än så!)

Och refuseringar svider.

Men det är också det enda de gör.

Man dör inte av att bli refuserad. Man blir inte uthängd, utskrattad, förnedrad, förlorar inte sitt hem, sina vänner, sina käraste ägodelar.

Kanske en gnutta stolthet, men den går att regenerera.

Om inte den här boken är bra nog att bli utgiven, så får jag se till att nästa bok blir bättre. Kanske kommer någon av refuseringarna att innehålla lite feedback, tankar och idéer om var det här manuset brister.

Men eftersom det är omöjligt att skönja den där tunna linjen mellan utgivningsbart och slöseri med skrivarpapper  vet man inte om man har något att komma med förrän man har försökt.

Och jag vaknar varje morgon så enormt tacksam och stolt över att jag vågade försöka. Att jag inte tryckte ner Konrad i skrivbordslådan och tvingade honom att stanna där.

Oavsett vad som händer så förändrades något den dagen jag vågade skicka in mitt manus. Både inom mig, och i världen i stort.








Six weeks after sending poor Konrad out courting in the world of publishing and the first excitement is beginning to abate.

Ok, so the publishers aren't calling day and night to make sure they don't miss out on my little children's book.

Nine scripts sent out will very likely mean at least eight rejections. Maybe even nine. (But hopefully not more than that!)

And rejection stings.

But that is also all that it does.

It doesn't kill you to get rejected. You won't be embarrassed, ridiculed, humiliated, lose your home, your friends, your most valued possessions.

Perhaps a little pride, but that can be regenerated.

If this book is not good enough to be published, then I'll have to make the next one better. Perhaps one of these rejections will contain some feedback, thoughts and ideas about this manuscript's flaws.

But because it is impossible to discern that thin line between publishable and waste of printer paper you don't know if you've got something before you've tried.

And I wake up each morning incredibly grateful and proud that I had the guts to try. That I didn't shove Konrad into a desk drawer and told him to stay there.

No matter what happens, something changed the day I dared to send in my manuscript. Inside of me, and also out there in the world.

söndag 5 juli 2015

Skållhet söndag

Teddy’s - Famous For Ice Cream by infomatique, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  infomatique 


Ja, men, typ så här känns det.

TRETTIO GRADER?!? Skojar ni med mig?!?

Det finns kanske ord som kan beskriva hur vidrigt dåligt jag mår i sådant här väder, men jag kan inte komma på dem på grund av att min hjärna upphör att fungera när temperaturen överstiger 25 grader.

Om bara några timmar ska det börja regna och mer ostadigt väder ska dra in.

Till dess sitter jag här och smälter i kapp med glassen.


fredag 3 juli 2015

Sömnlös på Sege

Förvirrad fredag kanske hade varit en bättre titel, nu när jag tänker efter. För även om jag saknade ett par timmars sömn i natt kommer jag att känna av det precis hela dagen, det vet jag sedan tidigare. 
TIRED HUNTER by RayMorris1, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  RayMorris1 

Att något så grundläggande som att sova ska vara så svårt. 

Nu är det fredag och det brukar betyda foton eller kanske en bokbloggsjerka, men jerkan har inte synts till på ett tag och jag har inte tagit några foton alls den här veckan, bara varit tråkig och jobbat. Sedan Fotosöndag tog sommarlov har jag inte rört vid kameran, trots att vi har skaffat ett sådant där objektiv som jag har önskat mig så länge. Ett 50-millimeters porträttobjektiv, som man får snygg bokeh med. 

Det ska bli jättekul att testa att fota med det, och jag behöver verkligen öva på att fota porträtt för jag är inte alls bekväm med att fota människor. Förmodligen för att jag hatar att bli fotograferad och inte vill utsätta andra för det. 

Men jag ska försöka lära mig. Både att fota människor och att själv bli fotad. 

Hur svårt kan det vara? (Svar: Hur svårt som helst!)

Jag ska bara jobba färdigt först.

En vecka till. 

Sedan blir det semester.