söndag 14 juni 2015

Du och jag, soffan. Tror jag det.

For English, please scroll down.

På tåget hem från Köpenhamn slog den till. Tröttheten. Först då, när alla veckans måsten var avklarade, kunde jag känna den. Eller åtminstone känna hela omfattningen av den.

För lite sömn, för många måsten, alldeles för många människor, alldeles för många nya intryck sätter sina spår. När jag kom hem orkade jag inte ens gå ut på nätet. 

Det finns människor där. Sägs det.

Idag gör jag inte många knop, kan jag säga. Någon sovmorgon blev det inte, så är jag inte funtad, tyvärr. Men en hel lång slapp-dag. 

Imorgon är en ny dag, med ett nytt jobb och nya måsten. Man ska inte tro det blir sommarlov, bara för att det har varit skolavslutning.

Men idag är det söndag, och jag måste inte. 

Någon annan får städa. Någon annan får laga maten. 

Jag ligger här. Och kan inget annat.



On the train back from Copenhagen it hit me. The fatigue. Not until all the obligations of this week was fulfilled could I allow myself to feel it. Or at least feel the full extent of it.

Not enough sleep, too many obligations, way too many people, way too many new impressions leave their marks. When I got home I couldn't even go online. 

There's people there. They say.

Today I'm not making any tracks, if I'm honest. I didn't sleep in. I'm not made that way, unfortunately. But I'm having a total slacker day.

Tomorrow is a new day, with a new job and new obligations. Just because school's out doesn't mean that it's a holiday.

But today is Sunday, and I don't have to.

Someone else can do the cleaning. Someone else can do the cooking.

I'm just going to lay here. And not even try to do something more.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar