tisdag 30 juni 2015

Tre tankar en tisdag

1. Jag hittade en läsbingo på Tant Ninettes fina blogg och insåg att det var precis vad vi behöver här hemma. Den gick verkligen hem och det har kryssats till höger och vänster här de senaste dagarna. Varje dag kollas det om det går att läsa något speciellt eller på någon speciell plats så att man kan få ett kryss. Jätteroligt. Böckerna slinker ner av bara farten. 


En sådan lysande idé kan man ju inte låta bli att använda sig av på fler sätt. Därför blev det också snart en Sommarlovsbingo i egen konstruktion, med sådant som Minstingen ville hinna med under sommarlovet och lite av föräldrarnas idéer också. 


Jag hoppas att det ska peppa både Minstingen och oss vuxna till att inte bara sitta hemma och slöa hela sommaren.

2. Roligast på Twitter just nu är Joanne Harris (Ja, hon som skrev boken Chocolat som blev filmen Chocolat osv.)







3.  Och så har jag skrotat min trädgårdsmästarkarriär och tömt balkongen på nästan allt odlingsmaterial. Det är bara dags att inse att tiden inte räcker till för allt jag vill göra, och det är så deprimerande att se allt dött och all ohyra som tagit över. Nu finns det plötsligt plats att sitta där ute och njuta av den vackra utsikten över parkeringsplatsen istället. Mys!

Två veckor kvar innan det blir semester. Vi får väl se om det finns några jordgubbar kvar när jag väl kommer upp till lotten. (Skulle inte tro det, nej.)

söndag 28 juni 2015

Etthundrasextio dagar




Minst 750 ord om dagen i etthundrasextio jävla dagar i rad. Helt ofattbart. Och det känns helt oproportionerligt bra. För jag har ju inte skrivit någon bok under de här sessionerna. Ingen djup poesi, inga spännande historier. Inga kioskvältare eller bestsellers. Jag har inte ens bloggat.

Bara svammel.

Men jag har skrivit. Jag har slagit mig ned vid datorn och känt efter. Hur mår jag egentligen idag? Hur har jag det, vad händer, vad tänker jag på? Jag har rensat skallen på skräp och slask och spindelväv och när man gör det direkt på morgonen blir allting så mycket lättare resten av dagen.

Lättare är bra.

Lättare kan jag göra något av.

Dessutom tror jag att jag lär mig något av det här. 

Något om tid. Hur den går. Oavsett vad jag gör av den.

Och att jag kan vara lite självisk med den, om jag behöver. En kvart om dagen för att skriva mina ord. En kvart om dagen för att klottra något på ett Index Card. Det är en hel halvtimme det, som jag stjäl från min familj, som en ren egotripp.

Men de verkar överleva det. Ingen har svultit ihjäl eller rymt hemifrån eller ansökt om skilsmässa. Den enda skillnaden jag har märkt av är att jag mår bättre. Och det verkar ingen ha något emot.

Det handlar trots allt inte om dagar och veckor. Det handlar bara om minuter. Några få minuter åt gången.

Och minuter är väl ändå nästan ingenting. De räknas ju knappt.

Samtidigt som allting som någonsin har gjorts har gjorts på några minuter (i varierande antal, då.)

525 600 minuter går det till exempel på ett år. Oavsett om jag tillbringar det nere i brunnen med mina jobbiga tankar, eller om jag tillbringar det med att skriva klart boken om Liva.

Jag har tillbringat alldeles för många år nere i mörkret. I år vill jag göra något annat.

Innan 2015 är slut vill jag kunna säga att jag har skrivit TVÅ barnböcker.

Det borde gå. Några minuter åt gången, bara.

Lätt som en plätt.


.

fredag 26 juni 2015

Hur läser du egentligen, människa?

Det rapporteras att megaföretaget Amazon ändrar på royaltyutbetalningarna för de författare vars böcker ingår i Kindles prenumerationstjänst (dvs där läsaren betalar en fast summa per månad och får läsa så mycket hen vill av de böcker som ingår i just den tjänsten). 

Och folk rasar. Förstås. 

Kanske inte så mycket för att de tycker att det är orättvist att författare som lyckas lura på läsare sin bok med ett snyggt omslag och en sjutusan till baksidestext inte ska kunna komma undan med det.

Men för att det skrämmer dem att Amazon ska kunna veta precis hur många sidor de läste i den där skitjobbiga boken som de går omkring och skryter med att de har läst.

Som att Amazon inte redan visste det. Det har de givetvis vetat precis hela tiden. Precis som Coop vet vad jag käkade till middag i veckan som gick och H&M och Lindex vet vad jag har på mig och banken vet vad jag har för hobby ("Vad i helskotta ska fruntimret med alla de där vykorten till???""Äter hon frimärken, eller???"). 


Storebror vet. Och storasyster. Och alla deras Storebrorspolare och Fan och hans moster AB. Alla bloggar vars nyhetsbrev du prenumererar på, Spotify, SFAnytime, iTunes och Google Play.

De vet vad du gjorde förra sommaren. Och i vintras, och i tisdags och igår.

Än sen.

Visst, jag har läst alla de där dystopierna om vad som händer när alla de här databaserna kopplas samman och ett enda megaföretag plötsligt sitter på all kunskap om alla människor (Och ja, jag har läst dem som riktiga böcker och inte digitalt så ingen kan bevisa motsatsen!) Min favorit är En vacker dag av Ira Levin. En underbar dystopi som ärligt talat porträtterar något som skulle kunna vara mitt drömsamhälle. (Japp, det är något allvarligt fel på mig. Det visste vi redan.)
Bilden är stulen från Goodreads.com

Men om det är något vi har lärt oss av åttiotalets Sci-Fi så är det väl att framtiden kommer att bli något helt annat än bara en mer tekniskt avancerad version av nuet. 

Världen kommer att gå under på sätt som vi inte ens kan föreställa oss.

Mänskligheten kommer säkert att slås ut av ett muterat nageltrångsvirus eller något annat otippat, långt innan datorerna har en chans att ta över.

Men det bästa med den här debatten är ändå avslöjandet att bara 44% av de som började på Donna Tarrts The Goldfinch läste ut den.




tisdag 23 juni 2015

Tre tankar en tisdag


1. Det lönar sig tydligen att vara snäll. (Surprise, surprise!) Igår damp ett stort kuvert ner i brevlådan, med ett fint Gotochi-kort och en gullig liten påse full av jättefina frimärken. Jag trodde först att det var ett tack för att jag skickat ett fint kort med fina frimärken till någon men det visade sig vara tvärtom. Den här personen har alltså skickat ett Postcrossing-kort till mig redan och blivit så glad för mitt tackmeddelande att hen skickade ett jättetack till mig. Jag vet inte hur det här ska sluta. Kanske måste jag köpa en bil till hen eller något.














2. Det lönar sig tydligen inte att banta. Efter två veckor utan godis har jag inte gått ner ett endaste gram. Men jag har blivit mycket grinigare. Inte riktigt det jag var ute efter, men det är ju kul att se någon effekt av ett sådant dramatiskt beslut.


3. Jag kämpar på med mina Index Cards. Idag är det dag 23 av 61, så det är en dryg tredjedel avklarade. Dagens tema är "romantic" och veckans medium är collage m m. Det kan sluta med att jag limmar fast fingrarna vid skrivbordet, eller så kanske det blir något kul. Vi får se senare ikväll. Nu måste jag faktiskt jobba. Men i fredags var temat "snow globe", så då gjorde jag en "rain globe" med midsommartema. Om det inte blir något av författarkarriären tänker jag dra igång produktion av de här i Kina eller något. Jag tror att de kommer att sälja som smör.


söndag 21 juni 2015

Soundtrack of my Week

Jag somnade sent igår men vaknade trots det alldeles för tidigt i morse. Det sa bara Ping! så var jag klarvaken och hade en hel bok i huvudet som insisterade på att bli skriven. 

Försök somna om i det läget, I dare you!

Det var bara att gå upp, sparka igång datorn och skriva ner alltihop innan det försvann i kaoset som är min vakna hjärna. 

Det visade sig bli en väldigt klyschig amerikansk ungdomsroman som eventuellt måste bli skriven på engelska. 

Vad sysslar min hjärna med när jag sover egentligen???

Men Sunny och Shadow får vara så goda och ställa sig i kö efter Elli & Liva och efter Birger & Anna, för de var ju faktiskt här först. Den där jävla kaninen (!) som ville att jag skulle göra en bilderbok (!!) om den måste ju uppenbarligen ha hamnat fel, så den tänker jag inte grubbla mer över just nu.

Men ändå? Hur många oskrivna böcker kan en stackars människa bära omkring på, utan att knäckas som en ordspråklig åsnerygg? (Minst tre hoppas jag, för jag är inte beredd att fimpa något av de här projekten.)

Visst, det är skönt att känna att idéerna finns, att det finns mer böcker som jag skulle kunna skriva nu när Konrad har stuckit ut på egna äventyr, men om man inte hinner skriva dem är det ärligt talat inte särskilt njutbart när det bara tränger på och tränger på. 

Motsatsen till skrivkramp, finns det någon term för det? Skrivnödig? Något åt det hållet.


Veckans modigaste: Att jag vågade skicka in en dikt till The Five-Two: Poems on Crime

Ett pytteynkligt steg för mänskligheten, bla bla bla. Men för mig? Rätt så enormt, faktiskt.






fredag 19 juni 2015

Midsommar framför datorn


Nej, min midsommar kommer inte att se ut som på det här vykortet, som är ett av mina mest populära eftersom det bockar i många rutor på den genomsnittlige Postcrossarens önskelista. Barn, blommor, kulturyttringar, maxikort och något som är typiskt för avsändarens hemland är allihop vanliga önskemål.

Bingo, eller vad man nu säger. 

För egen del blir det ingen blomsterkrans i håret, inga små grodor kring någon blomsterprydd midsommarstång, ingen middag med tjock släkt och många vänner ute i någon grönskande trädgård, ingen sill och ingen snaps. 

Men om sommarlovsfirarna i familjen lyckas med sitt uppdrag under dagen får jag i alla fall färska jordgubbar till kvällen.

Vad mer kan man begära?



tisdag 16 juni 2015

Tre tankar en tisdag

1. Tre böcker jag vill läsa i sommar:















Oryx and Crake har stått på min läslista i över tio år. Jag skrev en novell en gång, när jag gick på skrivarlinjen på Fridhem, och fick höra att den påminde om den här boken. Sedan dess har jag tänkt läsa den (och de andra två böckerna i serien som har tillkommit längs vägen) men det har aldrig blivit av. Nu är jag ännu mer taggad efter att ha hört författaren tala på bibblan här i stan och tänker göra ett nytt försök. Blir det här sommaren då jag äntligen kan bocka av den här boken?

Jag älskar Neil Gaiman, till exempel när han pratar så vackert här, men han är alldeles för skrämmande för mig ibland. Jag har börjat på den här boken flera gånger, men tvingas hela tiden lägga den ifrån mig för att det blir för mycket. Jag undrar om den finns i kraftigt censurerad barnutgåva?
Och även om Life after Life inte var min favvis bland Kate Atkinsons böcker måste jag förstås läsa A God in Ruins efter att ha hört henne tala om den på Bogforum i Köpenhamn i höstas. (Nej, det är ingen uppföljare, utan a companion piece!!!) Något ska man ju ha att göra medan man väntar på nästa Jackson Brody-bok...

2. Jag hann ju inte riktigt med Fotosöndags utmaning förra veckan, utan fick springa ett snabbt varv runt stan i söndags för att hitta något motiv i sista minuten. 


Till sist hittade jag det här, och även om det inte kändes som att det träffade uppgiften (gammal) mitt i prick så gillade jag kontrasterna och färgerna. Det blev en blixtsnabb bildbehandling, bara lite beskärning och minimal justering av färgnyanserna, och sedan upp på Flickr. 

Sedan låg bilden där i ca 23 timmar utan att någon brydde sig särskilt om den. Ett par kommentarer och ett par favoriter. Och sedan blev bilden utvald till Flickr Explore. Och plötsligt börjar mobilen kvittra som en galen kanariefågel. Nu har över tiotusen människor tittat på min bild och det är lite hisnande, faktiskt. Och roligt. 

3. Jag försöker mig på utmaningen ICAD i år för första gången. Det är verkligen en utmaning för mig som inte tycker att jag kan eller att det jag gör duger, och första veckan fick jag verkligen kämpa för att inte börja om och börja om. Ett arkivkort om dagen ska det vara. Inte bäst av tio. 

Jag har inte haft så mycket tid de här senaste veckorna, så det har bara blivit lite kritor eller Promarkers, men jag hoppas kunna göra lite mer kul grejer med collage och andra material i slutet av juli då jag tänker vara ledig. 


Efter de första dagarnas kamp lossnade det plötsligt när jag insåg att det inte handlade om konst, eller ens om att jag skulle bli bättre på att rita om jag bara övade en stund varje dag. 

Det handlade bara om att ha roligt. 


Jag behöver inte 61 arkivkort med diverse klotter på, vem gör det? Men jag behöver ha roligt en kvart om dagen i två månader. Det kan inte vara något annat än nyttigt.

Sedan kanske jag slänger allihop. Det spelar ingen roll. Men det roliga jag har haft när jag har suttit och kladdat med mina smuliga kritor, det kan ingen ta ifrån mig. 

söndag 14 juni 2015

Du och jag, soffan. Tror jag det.

For English, please scroll down.

På tåget hem från Köpenhamn slog den till. Tröttheten. Först då, när alla veckans måsten var avklarade, kunde jag känna den. Eller åtminstone känna hela omfattningen av den.

För lite sömn, för många måsten, alldeles för många människor, alldeles för många nya intryck sätter sina spår. När jag kom hem orkade jag inte ens gå ut på nätet. 

Det finns människor där. Sägs det.

Idag gör jag inte många knop, kan jag säga. Någon sovmorgon blev det inte, så är jag inte funtad, tyvärr. Men en hel lång slapp-dag. 

Imorgon är en ny dag, med ett nytt jobb och nya måsten. Man ska inte tro det blir sommarlov, bara för att det har varit skolavslutning.

Men idag är det söndag, och jag måste inte. 

Någon annan får städa. Någon annan får laga maten. 

Jag ligger här. Och kan inget annat.



On the train back from Copenhagen it hit me. The fatigue. Not until all the obligations of this week was fulfilled could I allow myself to feel it. Or at least feel the full extent of it.

Not enough sleep, too many obligations, way too many people, way too many new impressions leave their marks. When I got home I couldn't even go online. 

There's people there. They say.

Today I'm not making any tracks, if I'm honest. I didn't sleep in. I'm not made that way, unfortunately. But I'm having a total slacker day.

Tomorrow is a new day, with a new job and new obligations. Just because school's out doesn't mean that it's a holiday.

But today is Sunday, and I don't have to.

Someone else can do the cleaning. Someone else can do the cooking.

I'm just going to lay here. And not even try to do something more.

fredag 12 juni 2015

Åh nej, det är fredag...

Äntligen fredag brukar folk säga, men då har de inte deadline just den fredagen, det kan jag lova. "Äntligen" var inte alls ordet jag sökte när jag vaknade i morse.

Men jag vaknade och det är ju alltid något att vara tacksam för.

Igår var det skolavslutning och jag slet mig från jobbet för att se minstingen uppträda inför hela skolan, utan minsta lilla scenskräck eller ångest. Bara en ren glädje över den roliga sången ("I Indialand") och kanske lite stolthet när alla applåderade.



Så det sitter några hundra människor där och tittar på mig när jag sjunger. Än sen.

Sedan blev det tårtknytis med nästan 120 tårtor, varav jag smakade exakt ingen.

Minstingen smakade på tre. Alla av choklad-varianten.

Vissa saker går alltså i arv, men inte alla.


Skönt att veta.

Veckans tema för Fotosöndag är "gammal", men det har jag inte hunnit börja tänka på än. Jag hoppas kunna hitta något kul i Köpenhamn i morgon.

På andra sidan deadline.

tisdag 9 juni 2015

Tre tankar en tisdag

1. Hatten av för mina förträffliga försvarsmekanismer som har skyddat mig från att inse att skolavslutningen är den här veckan, dagen innan jag har deadline på ett jättejobb och inte alls nästa tisdag som jag hade fått för mig.

Wow. Tänk vad jag hade kunnat stressa ihjäl mig om jag hade insett det för flera veckor sedan. Nu blir det istället ett väldigt intensivt och komprimerat stressande som känns mycket mer effektivt. Tack för det.

Och så måste jag in till stan och köpa kalaspresent till ännu ett födelsedagsbarn mitt uppe i alltihop. Det känns som att halva klassen fyller år i maj/början av juni. Vad gör folk på semestern egentligen?!? Eller, nej förresten, det vill jag inte veta.


2. Men belöningen när jag sedan har överlevt både Den blomstertid nu kommer och deadline och kalas blir att få åka till Köpenhamn på lördag och gå på Postcrossing Meet-up.  Det blir mitt första Meet-up, alla kategorier, och det borde inte vara något för en sådan som jag, men mottot för året är tydligen VÅGA, så då gör jag det. Och om jag har varit snäll och trevlig mot de andra vykortsgalningarna tänker jag belöna mig med ett äkta danskt wienerbröd med chokolæææde på, efteråt.


3. Och räddaren i nöden när jag håller på att stressa sönder mig och har svårt att fokusera på jobbet för att hjärnan hela tiden vill tänka på tusen andra saker när den borde fokusera på stavning och meningsbyggnad är Acapela Box. Där kan man Copy+Paste:a in sin text och så läser Elin upp den för en, samtidigt som man kan följa med i sitt word-dokument och se så att det stämmer.

Det är ett fantastiskt sätt att fokusera uppmärksamheten på ett ord i taget och inte låta tankarna vandra eller blicken skumma iväg över meningar som man redan har läst så många gånger att man kan dem utantill. Elin är min nya bästa vän och jag kommer aldrig mer att skicka iväg en text utan att hon har korrat den åt mig innan.

söndag 7 juni 2015

Too damn hot


For English, please scroll down.

Ja, kära nån. Det här med övergångar är verkligen inte min starka sida. Heller. 

Nu har det varit rätt så kallt och blåsigt och grått och trist sedan i höstas någon gång och då har jag liksom vant mig vid att det alltid ska vara så och anpassat klädsel och förväntan efter det. 

Och så blir det nationaldag och man väcks av ett knakelibrak då åskan drar förbi och när man sedan går ut går det plötsligt inte att andas luften som verkar komma raka vägen från närmaste bastu.

Vi gick bort till närmaste stora park där det firades med hoppborg och livemusik och karnevalståg och barnloppis och orkade inte mer än en vända i hoppborgen innan det inte var något kvar av oss. 

Alla andra karnevalade och hade kul och jag satt i skuggan och bara smalt. (Smälte? Smultade???)

Det löjligaste av allt är att jag är den mest frusna människa jag någonsin har träffat. Kofta och raggsockar är livsnödvändigheter större delen av året. Så jag är inte ett dugg bättre på kyla än jag är på värme. 

Jag har tydligen en väldigt smal komfortzon. 19-21 grader, ungefär. 

Nästa gång jag uppgraderar mobilen ska jag byta till en med inbyggd A/C. 




Oh dear. Transitions are really not my strong suit. Either. 

It's been rather cold and windy and grey and dull since some time last autumn and I've kind of gotten used to the fact that it's always going to be that way and adapted my clothing and expectations accordingly.

And suddenly it's our national day and we're woken by a bang when thunder passes by and then when we go outside the air is impossible to breathe and it must come straight from the nearest sauna.

We walked to our nearest big park where there were celebrations with bouncy castle and live music and a carneval and a flea market with toys and we only managed one turn on the bouncy castle before there was nothing left of us. 

All the others were carnivaling and having fun and I sat in the shade and just melted.

The ridiculus part is that I suffer more fram the cold than anyone I've ever met. Cardigan and knitted socks are vital necessities most part of the year. So I'm no better with cold than I am with heat.

Apparently I have a very narrow comfort zone. 19-21 degrees, approximately.

The next time I upgrade my cell phone I'm getting one with a built in A/C.

fredag 5 juni 2015

Fullproppad fredag

For English, please scroll down.

I går kväll var jag på Stadsbiblioteket, dit Internationell Författarscen hade bjudit in Margaret Atwood. Trots att bland annat Timbuktu showade gratis tillsammans med Malmö symfoniorkester vid invigningen av Malmö Live strömmade folk till. Jag kom mer än en timme för tidigt, och fick sitta ner, men de stackarna som kom i tid fick nöja sig med ståplats.



Jag har just nu inte mindre än tre av hennes böcker på gång, och det här samtalet var precis vad jag behövde för att läsa ut dem. Jag gillar verkligen Margaret Atwood som person, och gillar verkligen hennes humor och sätt att skriva. Men av någon outgrundlig anledning slinker andra böcker före och blir utlästa snabbare än hennes. 

Samtalet var roligt och intressant och jag antecknade som en galning för att kunna skriva om det här, men sedan kom jag hem och slog på datorn och fick se att hela samtalet ligger ute på Bambuser, så om det är någon som är intresserad kan ni kolla in det där. Hon pratade om etik, teknik, optimism, poesi, gåvor, skrivande, Future Library, m m. Smart och roligt och så lästes det dikter mellan varven.

Efter samtalet irrade jag ut i parken utanför och försökte hitta ett panorama att fota till Fotosöndag. Att hitta en "obruten vy eller bild över ett helt större område" är inte så lätt inne i stan. Överallt är det saker i vägen som man inte vill ha med på bilden. Stolpar, träd, hus, bilar, människor och annat skräp. Dessutom hade jag ingen kamera med mig. Sådana detaljer ska man förstås inte hänga upp sig på, om man ska komma någon vart i livet. Heja mobilen.


Last night I went to the library where Internationell Författarscen had invited Margaret Atwood. Despite the fact that among others Timbuktu where performing for free with Malmö Symphony Orchestra at the opening of Malmö Live the place was packed. I arrived more than an hour early and got a seat but the people who arrived in time had to stand. 

Right now I am reading no less than three of her books and this talk was exactly what I needed to finish them. I really like Margaret Atwood as a person, and really like her humour and the way she writes. But for some strange reason other books cut ahead and get finished before hers.

The talk was funny and interesting and I took notes like a mad woman in order to write about it here, but then I came home and turned on the computer and saw that the entire talk is available on Bambuser, so if anyone is interrested you can check it out there. She spoke about ethics, technology, optimism, poetry, gifts, writing, Future Library ets. Smart and funny and there was some poetry read in between. 

After the talk I wandered out into the park outside and tried to find a panorama for Fotosöndag. Finding an "unbroken view or image over a larger area" is not easy in the city. Everywhere there's things in the way that you don't want in the picture. Poles, trees, houses, cars, people and other trash. And besides, I didn't have my camera with me. But you shouldn't let details like that get in the way if you want to get somewhere in life. Way to go, cell phone!

tisdag 2 juni 2015

Tre tankar en tisdag

For English, please scroll down.
1. 
Och så var det plötsligt juni, helt utan förvarning. Inte för att det märks, för det är inte speciellt varmt, det blåser så det skallrar i rutorna och om en stund ska det bli regn. 

Sommartider, nej, jag tror inte det. 

Det blir att bylta på sig när jag alldeles strax ska gå upp till den gravt försummade lotten för att fortsätta med mitt ogräs-projekt. Jag väljer att se det som ett projekt. Det känns bättre så. 

En installation. Om växtkraften som finns inom oss alla, eller något åt det hållet. 

Kanske kan jag få EU-bidrag? Kulturbidrag? Ett stipendium?

2.
Någon gång i natt registrerades det 30 miljonte officiella Postcrossingkortet i Portugal. Hurra och grattis till alla PX-are i hela världen. Själv ska jag fira händelsen med att skicka Marilyn Monroe och det svenska kungahuset till Ryssland. 
SE-84666

3.
Mina tomatplantor som dog när jag var sjuk återuppstod när jag råkade vattna dem av misstag och växer nu så det knakar, trots att jag hela tiden glömmer att köpa växtnäring. Det kan ändå inte vara normalt.

Jag är rädd att jag kan ha skapat zombietomater. 

Om det inte vore så förbaskat kallt och blåsigt skulle de ha fått följa med upp till lotten, men nu måste de bli kvar på balkongen. Det känns lite så där. 

Man vet aldrig vad zombietomater kan ta sig till, mitt i natten. I synnerhet om de inte har fått någon mat. 

Nu kommer alltså den där zombieapokalypsen som alla pratar om. Och det är mina tomatplantor som ligger bakom alltihop. 

Inte utan att jag får lite dåligt samvete.

1. And just like that, it's June, completely without warning. Not that you can tell, because it's not very warm, the wind is rattling our windows and it's going to rain soon. 

Summertime, no, I don't think so.

I'll have to bundle up when I go up to our sadly neglected allotment in a while to continue on my weed project. I prefer to see it as a project. It feels better that way. 

In installation. About the growth potential in us all, or something like that. 

Perhaps I can get funding from the EU? A cultural grant? A stipend?

2. Sometime last night someone in Portugal registered the 30 miljonth Postcrossing card. Hurray and congratulations to Postcrossers all around the world. I'm celebrating by sending Marilyn Monroe and the Swedish royal family to Russia.

3. My tomato plants that died when I was sick rose again when I accidentally gave them some water and now they are growing like mad, even though I keep forgetting to buy fertilizer. That can't be normal. 

I'm afraid I might have created zombie tomatoes. 

If it weren't so darn cold and windy I would have taken them with my up to the allotment, but now I have to keep them on the balcony. I'm not entirely comfortable with that. 

You never know what zombie tomatoes might do in the middle of the night. Especially if they haven't gotten any food.

So now the zombie apocalypse that everyone is talking about is coming. And it's all because of my tomato plants. 

I can't help feeling a bit guilty.