fredag 22 maj 2015

Knappast någon stillsam fredag

Veckans tema för Fotosöndag är Stillhet, och jag kan inte påstå att det passar särskilt bra den här veckan. Det har varit lite för mycket av alltihop och fredagen kom som vanligt alldeles för fort. 

Vad hände med "måndag hela veckan", egentligen? Är inte det ett koncept vi borde överväga att återinföra?

Tänk vad mycket jag skulle fått gjort...

Men i alla fall.

Det närmaste stillhet jag har kommit den här veckan var när jag rusade förbi några gräsänder som låg och sov bredvid ån jag måste korsa för att komma till odlingslotten. (Det där lät mer dramatiskt än det i själva verket är. Det finns en bro.)

Nu hade jag ju inte kameran med mig, eftersom jag bara skulle rensa lite ogräs, så det fick bli ett snabbt mobilfoto. Jag hade behövt ett rejält objektiv för att komma närmare och verkligen fånga detaljerna i fjädrarna (fåglar sover förvånansvärt dåligt när stressade tanter kommer rusande med mobilen i högsta hugg!), men de sover i alla fall, och om inte det är stillsamt så vet inte jag vad det är.

Idag på lunchen flyttade jag över hela Konradboken till Word och ställde upp manuset prydligt med breda marginaler och läsbar font. Jag googlade lite och hittade bland annat den här artikeln, där det stod att Garamond ger dubbelt så hög läsförståelse som Times New Roman. Det kändes skönt att ha lite på fötterna för jag visste redan innan att jag aldrig skulle skicka ut Konrad i stora vida världen iförd Times New Roman, som jag aldrig använder. (66% jämfört med 31,5%! Kanske är det problemet med den svenska skolan? PISA-proven kanske är satta i TNR!?) 

Följebrevet är fortfarande inte klart och det blev inte ett dugg lättare av att DN häromdagen publicerade Astrid Lindgrens följebrev från när hon skickade in Pippi till Bonniers. Det är uppenbart att Fru Lindgren inte hade läst tidningen Skrivas råd om hur man skriver det perfekta följebrevet, men så blev hon ju refuserad också. 

Jag har helgen på mig att knåpa ihop ett följebrev och skriva ut de manus som ska skickas med posten. Jag har just nu nio förlag på min lista och fyra av dem vill ha manus digitalt. På måndag ska de iväg. På riktigt. I repeat; this is not a drill!!!

Det är en underlig känsla, och jag är väl inte mycket till författare för jag lyckas inte riktigt sätta ord på den. Inte så mycket skräckblandad förväntan som panikblandad förlängtan. Jag  kan knappt andas när jag tänker på det, men jag längtar så efter att ha det gjort. Som att hoppa bungee jump. När man väl har hoppat finns det inget mer man kan göra. Bara falla och hoppas på att gummisnodden håller.

Och gärna försöka njuta lite av hur det kittlar i magen på vägen ner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar