söndag 31 maj 2015

Soundtrack of my Week

Det känns som att jag alltid skriver samma inlägg om söndagarna. Något om att det går alldeles för fort just nu och att jag inte riktigt hinner med.

Varenda jävla vecka. 

Jag kanske borde fatta någon slags vink.

Min bild på veckans tema: "Stress"
Det där lugnet som jag längtar efter, det som ska infinna sig när jag har kommit ikapp, styrt upp i röran och gjort allt på min Att göra-lista, det kommer ju aldrig.

Det finns kanske inte ens på riktigt.

Det är så här det är. Alltid. 

Utom när det krisar. Då blir det sju resor värre. 

Men just nu är det ingen kris. Just nu är det i grund och botten ganska bra. Förutom att jag är så massivt trött att jag skulle kunna luta mig mot ett strömförande taggtrådsstaket och somna omedelbums. Jag är i desperat behov av lugn, sömn, avslappning och återhämtning.

En chans att hämta mig åter, från vart jag nu har tagit vägen.



fredag 29 maj 2015

Stressigt värre

Veckans tema på Fotosöndag var synnerligen väl valt. "Stress" har  verkligen varit veckans tema här hemma. Frågan är bara hur man fångar det på bild.

Undrar om man kan hitta en billig MRI-kamera på Blocket?


Jag har inte hunnit göra så mycket än (eftersom jag har varit så stressad...) men tanken är att försöka ta något slags självporträtt (HJÄLP!!!) och sedan lägga in små stressfaktorer ovanpå/runt omkring på något snyggt och effektfullt vis.




Stressfaktorer finns ju överallt.

Både i datorn och i verkligheten. 


Men det som stressat mig mest den här veckan är Andra Människor. 

Jag skulle ha tagit ett foto på damen på Netto igår. Hon som lackade ur på mig när jag påpekade att hon inte bara kunde ställa ifrån sig ett paket glass i läskkylen precis innan kassan. 

Dumt av mig. 

Jag borde ha tagit ett foto på henne när hon skrek åt mig över huvudet på alla i kön.

Eller kanske en selfie när jag stod på busshållplatsen och grät efteråt.

Att jag aldrig lär mig. 

Helvetet är andra människor. (Ja, det var Sartre som sa det, men det kunde lika gärna ha varit jag.)





Lights by GTPS, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  GTPS 

tisdag 26 maj 2015

Because first impressions last



Nu är det gjort. Manuset är inskickat. Tärningen är kastad. 

Nio små Konrad-kloner stack igår ut i världen för att försöka erövra den. Eller åtminstone försöka bli lästa av en lektör någonstans. 

Det var den panikpirrigaste dagen på mycket länge. Allt som kunde gå fel gick fel. Tre gånger var jag beredd att bara ge upp. Men jag bet ihop, ignorerade alla tecken på att jag borde glömma alla mina förhoppningar om att någonsin bli författare, fixade det som behövde fixas, och kämpade på. Med hjärtat i halsgropen och konstant syrebrist för att jag hela tiden glömde att andas. 

Men idag känner jag mig alldeles lugn. Något sliten, men lugn.

Nu är det inte längre upp till mig. Det finns inget mer jag kan göra. Nu är det Konrad som ska visa vad han går för. 

Och nej, jag tror inte att mina hjärtformade gem kommer att ge mig ett förlagskontrakt. Jag vill bara inte riskera att göra ett alltför seriöst och proffsigt intryck vid första anblicken. 


söndag 24 maj 2015

Soundtrack of my Week

Nej, de där änderna var kanske inte det bästa fotot jag tagit, så sent i går kväll tvingade jag min stackars man att köra ut till Bjärred så att jag kunde ta det foto som jag sett framför mig sedan jag fick temat i tisdags. Det foto som jag inte hade tid att ta. Det fotot som jag, även om jag hade haft tid, inte hade kunnat ta eftersom det inte är sommar och för att det inte har varit vindstilla på hela veckan. 


stillhet

Det blev kanske inte så pjåkigt, ändå. Och det tyckte tydligen inte omvärlden heller, för bilden blev utvald till ett Gallery (första gången för mig) och till Flickr Explore (tredje gången). Nu plingar det i mobilen stup i kvarten för att någon har fave:at den.

Det är i och för sig kul, men jag kan inte låta bli att störa mig lite. Nu har jag i och för sig inte fått några kommentarer, men jag misstänker att det enda folk ser är sol, himmel och hav. 

Det enda jag ser är Barsebäck. Och det säger väl mer om mig än mycket annat jag har skrivit här på bloggen.

Och hela tiden hör jag i bakhuvudet tuffaste Sanne Salomonsen sjunga sin låt om Barsebäck och om vansinnet och visst, det är nedlagt nu, men så många andra kraftverk världen över är inte det. Just den här liveversionen är från hennes föreställning The Show och den är inspelad dagen efter att Barsebäck stängdes av. 


fredag 22 maj 2015

Knappast någon stillsam fredag

Veckans tema för Fotosöndag är Stillhet, och jag kan inte påstå att det passar särskilt bra den här veckan. Det har varit lite för mycket av alltihop och fredagen kom som vanligt alldeles för fort. 

Vad hände med "måndag hela veckan", egentligen? Är inte det ett koncept vi borde överväga att återinföra?

Tänk vad mycket jag skulle fått gjort...

Men i alla fall.

Det närmaste stillhet jag har kommit den här veckan var när jag rusade förbi några gräsänder som låg och sov bredvid ån jag måste korsa för att komma till odlingslotten. (Det där lät mer dramatiskt än det i själva verket är. Det finns en bro.)

Nu hade jag ju inte kameran med mig, eftersom jag bara skulle rensa lite ogräs, så det fick bli ett snabbt mobilfoto. Jag hade behövt ett rejält objektiv för att komma närmare och verkligen fånga detaljerna i fjädrarna (fåglar sover förvånansvärt dåligt när stressade tanter kommer rusande med mobilen i högsta hugg!), men de sover i alla fall, och om inte det är stillsamt så vet inte jag vad det är.

Idag på lunchen flyttade jag över hela Konradboken till Word och ställde upp manuset prydligt med breda marginaler och läsbar font. Jag googlade lite och hittade bland annat den här artikeln, där det stod att Garamond ger dubbelt så hög läsförståelse som Times New Roman. Det kändes skönt att ha lite på fötterna för jag visste redan innan att jag aldrig skulle skicka ut Konrad i stora vida världen iförd Times New Roman, som jag aldrig använder. (66% jämfört med 31,5%! Kanske är det problemet med den svenska skolan? PISA-proven kanske är satta i TNR!?) 

Följebrevet är fortfarande inte klart och det blev inte ett dugg lättare av att DN häromdagen publicerade Astrid Lindgrens följebrev från när hon skickade in Pippi till Bonniers. Det är uppenbart att Fru Lindgren inte hade läst tidningen Skrivas råd om hur man skriver det perfekta följebrevet, men så blev hon ju refuserad också. 

Jag har helgen på mig att knåpa ihop ett följebrev och skriva ut de manus som ska skickas med posten. Jag har just nu nio förlag på min lista och fyra av dem vill ha manus digitalt. På måndag ska de iväg. På riktigt. I repeat; this is not a drill!!!

Det är en underlig känsla, och jag är väl inte mycket till författare för jag lyckas inte riktigt sätta ord på den. Inte så mycket skräckblandad förväntan som panikblandad förlängtan. Jag  kan knappt andas när jag tänker på det, men jag längtar så efter att ha det gjort. Som att hoppa bungee jump. När man väl har hoppat finns det inget mer man kan göra. Bara falla och hoppas på att gummisnodden håller.

Och gärna försöka njuta lite av hur det kittlar i magen på vägen ner.

tisdag 19 maj 2015

Svängigt värre


Det svänger häftigt inom mig nu. Ena minuten vilt optimistisk med galna, orealistiska drömmar om hur framtiden kan komma att se ut. Och nästa minut full av tvivel, vem tror jag att jag är, det begriper jag väl att det här inte duger, att jag inte kan, att jag inte räcker till. 

Stackars Konrad som får bege sig ut i världen med så blandade budskap från sin mamma. Vad ska det bli av honom?

Jag har nått det stadium när texten är klar. Berättelsen har fallit på plats och de flesta korrfel har hittats och rättats till. 

Det kommer inte vara anledningen till att mitt manus refuseras.

Men det är svårt att se här inifrån om idén håller. Om karaktärerna är tillräckligt intressanta. Om det här är en berättelse som någon vill läsa. Vill man veta mer efter att ha läst första sidan?

Det kan jag ju inte avgöra, så partisk som jag är. Det här är ju min idé, mina karaktärer som jag har tänkt ut. Kanske inte mitt kött och blod, men mina tankar och värderingar, mitt sätt att se på världen. 

Det är svårt att inte ta det här personligt. 

Håller jag? Är jag tillräckligt intressant? Vill någon veta mer efter att ha tillbringat ett par minuter med mig?

Och finns det någon plats för mig i bokhyllan?




söndag 17 maj 2015

Soundtrack of my Week

Och så var det söndag igen. Jag är inte riktigt ikapp med allt, men tillräckligt, och unnar mig en slapp söndagseftermiddag för att ladda batterierna inför den kommande veckan. 

Man kan inte göra allt, jämt.

Men en del saker har jag äntligen kunnat stryka från min Att göra-lista den här helgen. Jag har till exempel hunnit göra klart mitt senaste Mail Art-projekt, och ja, jag vet att "Art" är att ta i, men ärligt talat, alla måste börja någonstans. Och jag börjar här. 

Så här går det om man slutar rita när man är cirka tolv. Om man då försöker börja rita igen 30+ år senare så kommer man att rita som en tolvåring.

Och det vill jag inte. Och jag vill inte heller att det ska ta 30+ år innan jag kommer ikapp och ritar som en 44-åring (hur nu en 44-åring ritar??).

Därför tänker jag ge mig själv en intensivkurs i konst (i liten skala). ICAD är en utmaning som går ut på att skapa något litet konst-aktigt på ett "index card" varje dag i två månader (juni och juli). Och den tänker jag försöka mig på. Jag har redan hittat ett hundrapack med kort av typen som man förr i tiden hade i kartotek eller register. 61 av dem tänker jag måla, rita, skriva, klistra och kladda på. 

Fy fasiken vad konst-ig jag kommer vara när sommaren är över!

Då kanske jag till och med kan rita en sjöhäst som jag inte behöver skämmas över.

fredag 15 maj 2015

Klämdag utan skärpa

Veckans tema för Fotosöndag är "Oskarpt" och det var ju tacksamt när jag skulle försöka ta mig upp på hästen igen efter att ha missat en vecka. 

Att ta bilder utan skärpa är faktiskt något av en specialitet, skulle jag kunna påstå utan att överdriva det minsta lilla. I synnerhet sedan jag blivit med systemkamera. 

Men att göra det med flit är inte alls lika lätt. I synnerhet inte om man vill att det kanske ska bli lite snyggt också.

Så jag frågade min vän Google hur man gör. Och söta lilla Gugge levererade, som vanligt. 


Intentional Blur heter det och det är tydligen en grej. De hittar då på så mycket nu för tiden.


Knepet är förstås att inte hålla kameran stilla när man fotar. Zooma ut samtidigt som man tar bilden eller kanske rent av snurra som en galning med kameran riktad upp mot trädtopparna. 

Det där sistnämnda har ungefär samma effekt som Irländsk julafton, och man bör nog inte ta mer än ett par bilder åt gången om man inte vill riskera att vingla på förbipasserande joggare, eller in i ett träd.

Men lite yrsel är ett billigt pris att betala för att ha veckans bild klar redan på fredag morgon. Nu kan jag lägga det här åt sidan och koncentrera mig på jobbet hela långa klämdagen. 

Ledighet är för suckers. 


tisdag 12 maj 2015

Less is more


Febern har gått ner, eller kanske bara dragit vidare till sitt nästa offer. Jag är i alla fall inte sjuk längre, men känner mig inte heller helt frisk. 

Helt frisk blir jag väl aldrig igen. Men jag är inte tillbaka på det som för mig är topp.

Och så är det så förtvivlat mycket som "måste" göras.

Många måsten har blivit förbisedda här hemma de senaste dagarna. Jag är efter med jobbet. Med städ och stök. Tomatplantorna har dött. Det mesta av det andra slokar betänkligt.

Precis som jag.

Men livet går vidare. Utan tomatplantor. Och på en lite lägre växel.

Om jag ska komma upp för den här uppförsbacken som maj månad alltid känns som, så är det tvåan som gäller. 

Snökedjor kanske inte heller hade skadat.

Jag lägger all min kraft på att behålla lugnet. Att inte gripas av panik när jag ser att jag inte kommer att hinna. Att inte ge upp redan nu, det som inte kommer att vara helt kört förrän om tre veckor.

Jag kan göra det här. En dag i taget. Ett andetag i taget. 

Allt kommer inte att bli gjort. Vissa saker som känns angelägna kanske kommer att stå där, som vissna tomatplantor som bara är att slänga, när maj månad är över.

Men människan kan åstadkomma mirakel, om hon bara tar i.

Tar i ifrån tårna. 

Tar i ända nedifrån själen.


söndag 10 maj 2015

Soundtrack of my Week

Det här blev veckan som inte var, som aldrig blev, som inte kommer att gå till historien.

Ingenting blev som det var tänkt, nästan inget av allt det som skulle ha gjorts blev gjort, Att göra-listan blev förbisedd och vardagen blev satt på undantag.

Jag blev sjuk. Och sedan hände inget mer. På flera dagar.

Det var en viktig påminnelse om att ingen är oumbärlig. Att ingen kan göra allt. Att väldigt mycket av det som jag lägger tid på var och varannan dag faktiskt kan lämnas ogjort i flera dagar utan att världen går under.

Det är bra. Det behöver jag komma ihåg under de kommande veckorna. När jag ska ta igen de förlorade arbetsdagarna. När jag ska försöka komma ikapp med allt, stort och smått.

Förmågan att prioritera. Om jag någon gång blir biten av en radioaktiv spindel hoppas jag att det blir min superkraft.

Priority Woman  - Hon vet alltid vad som behövs göras.





This was the week that never was, that never were, that will not go down in history.

Nothing turned out as it was supposed to, almost nothing got done, my To do-list was overlooked and everyday life was temporarily suspended.

I got sick. And then nothing more happened. For several days.

It was an important reminder that no one is indispensable. That no one can do it all. That a lot of the things I spend time on each and every day actually can be left undone for several days without the world coming to an end. 

That's good. I need to remember that during the next few weeks. When I have to make up for the missed workdays. When I'm trying to catch up with it all, big and small.

The ability to prioritize. If I ever get bitten by a radioactive spider I hope that will be my super power.

Priority Woman - She always knows just what to do.

fredag 8 maj 2015

Febrig fredag



Nej, idag blir det inget bloggande, trots att det är fredag. Jag har varit sjuk större delen av veckan och har inte hunnit ta några foton, och jag har inte hjärnkapacitet nog att tänka till om Bokbloggsjerkan. 

Men jag tycker ändå att jag har en hyfsad ursäkt. 

Hetare än så här blir en tant som jag aldrig!

tisdag 5 maj 2015

Ten Books I Will Probably Never Read


This weeks list theme from The Broke and the Bookish is Ten Books I Will Probably Never Read, and (as usual) my first reaction was "Only Ten?!?".

There are millions of books I will never read, Every year there are almost 500 000 books published in the countries where I usually find my reading materials (US, UK and Sweden). If I were a more diverse reader (I've never read a book from Burkina Faso. Or Suriname. Shame on me!) I would have 2,2 million books to choose from. Every year.

So the most obvious answer to the question "What books will I never read?" ought to be "Most of them."

Here is the less obvious answer, in listform.

  1. Any religious or propaganda texts.   - My beliefs and morals are my very own, and I believe strongly that every person needs to figure themselves out on their own, with no one telling them what's right or wrong.
  2. 50 shades of Anything at all.  - I'm a total prude AND I have a very low threshold for pain. This is so not for me.
  3. In Search of Lost Time.  - Or any other, really difficult and overly ambitious read, that is supposed to separate the Real Readers from the rest of us.
  4. All the Classics that I haven't already read.  - Now that my years as a student are (finally!) behind me, I'm never going to force myself to read anything ever again, no matter how beneficial it might be.
  5. The forth Millenium book.   - I actually find it a bit offensive that they let another author write a new installment of the series. If David Lagercrantz wants to write fan fiction, let him, but don't pretend that this is book number four. An author's characters dies with him or her. Show some respect.
  6. Any book written solely to make lots of money.  - There are lots of bestselling page-turners out there that do everything right, with cliffhangers at the end of every chapter and a dramatic curve that looks like it's been cut with a laser, but that have no proper substance to them. I don't want to read heavy pretentious books for the bragging rights, but I also don't want to stuff myself with these McBooks that leave me feeling undernourished and bloated.
  7. Zombie or Vampire versions of any bestseller.   - Again, if you want to write fan fic, go for it, but if you want to be an author then you need to write your own book. Leave other peoples worlds and characters alone! Sure, you can top the charts as a DJ with stuff you've sampled from other peoples records, but you can't call yourself a musician if you don't play an instrument.
  8. Any book that hasn't been properly proofread.  - Life is to short to spend time on something that even the writer or publisher didn't think was worth doing right.
  9. Any book intended to make me feel inadequate in order to make money off me.  - All diet books, parenting books and general self-help books that tries to sell me a solution to a problem that I didn't even know I had.
  10. Any children's book that doesn't show proper respect for the inquiring and developing mind of its reader.   - It is an honour and a privilege to write books and if you think that you can do a sloppy job because "kids'll read anything if it has a superhero or something pink and sparkly on it", then you deserve to rot in the most dreary and remote booth at the book fair.

söndag 3 maj 2015

Soundtrack of my Week

Jag vaknar klockan tre, för andra dagen i rad, och kan inte somna om. Dum idé. Korkad. Men som vanligt har jag inget att säga till om, när min hjärna drar igång.

När den bestämmer sig för att den vill ha sin frihet och bara sticker iväg.

Jag hänger som ett gäng konservburkar i ett snöre och skramlar i dammet bakom, medan den drar iväg till tusen olika versioner av framtiden, och några olika varianter av forntiden också, för den delen.

Nuet undviker den, tack och lov.

Mitt-i-natten-tankar är inte som andra tankar. Alla rimlighetens lagar sätts ur spel och det är svårt att avgöra hur klokt eller korkat något är klockan fyra på morgonen.

Om jag bara kunde använda alla dessa timmar till något vettigt, men det är meningslöst att försöka jobba när man inte är riktigt vaken. Jag har skrivit mina 750 ord, lagt upp mitt Söndagsfoto, läst ikapp alla bloggar i min Feedly och läst allt som skrivits på Twitter i år.

Det är kul att äntligen vara ikapp, men ärligt talat skulle jag hellre sova.





I wake up at three, for the second day in a row, and can't get back to sleep. Bad idea. Stupid. But, as usual, I don't have any say when my brain gets going.

When it decides it wants to be free and just takes off.

I'm strung along like empty cans in the dust behind while it visits a thousand different versions of the future and also a few different varieties of the past, for that matter.

Thankfully it stays away from the present.

Middle-of-the-night-thoughts aren't like other thoughts. All laws of reason are suspended and it's hard to tell how smart or stupid something is at four in the morning.

If I could only make good use of all these hours, but it's pointless to try and work when you're not properly awake. I've written my 750 words, posted my Söndagsfoto, read all the blogs in my Feedly and read everything written on Twitter this year.

It's nice to be caught up, at last. But to be honest, I'd rather be sleeping.

lördag 2 maj 2015

Om hundra år är vi allihop döda

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan är en följdfråga på förra veckan: Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?

Numera går ju tiden så fort att folk blir nostalgiska när de tänker på vad de gjorde i förra veckan, så jag tror att det blir svårt för någon nutida bok att klamra sig fast i hundra år. Jag vet inte heller om dagens författare skriver för framtiden. Att döma av det jag ser på alla skriva-bok-bloggar verkar det som att målet är att ta sig upp ur slush-högen, ta sig genom nålsögat, inte bryta mot ett enda av de kardinalfel som listas här och var och göra allting rätt för att uppnå det i-princip-ouppnåeliga, dvs att bli utgiven. Det är slutmålet. Om någon sedan läser det man har skrivet verkar sekundärt. Om ens det.

Förlagen är inte längre intresserade av att bygga författarskap och har inte överseende med en författare som plötsligt byter genre eller beslutar sig för att testa något lite mer experimentellt. Då är det bara att gå och ställa sig längst bak i kön med de andra nybörjarna. Det ska vara säkra kort. Och hur säkert ditt kort än är kommer du aldrig att få kontrakt på mer än just den boken.

Är det då så konstigt att alla böcker börjar se lite likadana ut? Och att det inte verkar handla så mycket om böckerna (berättelserna) längre? 

Kanske blir det likadant med böcker som med filmer, att allt runt omkring som används för att marknadsföra dem tar överhanden och att böckerna (framför allt e-boksutgåvorna) kommer att innehålla behind-the-scenes, extramaterial, strukna scener, alternativa slut, "author's cut", spellistor m m. Och så kanske en liten oförarglig historia, författad enligt konstens alla regler, undangömd någonstans mitt i allihop?

Men nu spårar jag visst ur alldeles. Tillbaka till frågan. Vad finns i min bokhylla som jag hoppas att mina barnbarnsbarn kommer att uppskatta?

Till att börja med sparar jag undan allt av Sven Nordqvist när barnen växer ur dem, för att ha till barnbarnen. Böckerna om Nasse, Findus och framför allt Var är min syster? är tidlösa och genialiska verk som alla barn borde få uppleva, i alla tider.


Precis som många andra i jerkan är jag övertygad om att Harry Potter-böckerna kommer att överleva, för all framtid. De andra storsäljande ungdomsserierna är jag inte lika säker på. De har som regel kort hållbarhet, och bara för att något säljer mycket (under en kort period) betyder inte det att det kommer att hålla i längden.

Bland vuxenböckerna är det svårare. Jag gjorde nyligen en lista över mina favoritförfattare, men det är svårt att säga vilka av deras böcker som kommer att hålla för tidens tand. Douglas Adams Hitchhiker-trilogi är redan en klassiker, men får väl ändå räknas som "modern". Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam kommer nog att hålla även om hundra eller tusen år.

Annars tror jag att det framtida boksuget kommer att styras av det som den framtida läsaren saknar i sitt nu. Om haven och temperaturen stiger och klimatet förändras drastiskt kommer kanske böcker med detaljerade naturbeskrivningar att bli enormt efterfrågade. Eller blir det bara smärtsamt att läsa om naturen som inte längre finns kvar? När man har hittat ett botemedel till cancer, kommer man då att vilja läsa alla sjukdomsskildringar? Kanske kommer våra mest avancerade Science Fiction-verk att läsas som en framtida Steampunk-variant. Eller som humor.

fredag 1 maj 2015

The devil is in the details

Och så blev det fredag, plötsligt, och det var jag som vanligt inte riktigt beredd på. De här veckorna är verkligen alldeles för korta, med tanke på allt som jag egentligen skulle vilja hinna med. 

Detalj
Det är jättejobbigt att vara frilansare under våren, för nästan varje vecka är det  någon dag eller del av dag som går bort men jag har precis lika mycket jobb som om det vore hel arbetsvecka. Jag får jobba i överljudsfart de dagar då man och barn är på/i jobb/skola, men får ändå dåligt samvete om jag inte jobbar några timmar en dag som idag. 

Många detaljer
Samtidigt som jag förstås har huvudet fullt av grejer som jag skulle vilja jobba med i Konrad-boken, men den har jag inte alls tid med. Jag läser en bok som heter Writing Irresistible Kidlit och efter att ha silat de värsta amerikanismerna genom gälarna har jag ändå en massa idéer och tankar kvar i skallen som jag skulle vilja testa på den stackars Konrad. Jag får låta det undermedvetena jobba på det så länge, tills jag kan få några minuter över, men nu måste jag snart göra ett ordentligt ryck med den där boken om jag ska kunna bli klar i maj.

Ännu fler detaljer
För nu är det ju maj!!! Det är NU! På riktigt.

Innan jag satte mig för att jobba idag stack vi iväg in till stan för att fota detaljer som är veckans tema. Här ute i periferin finns det inte så många kul hus, men inne i Gamla Staden går det inte att kasta en tegelsten över axeln utan att träffa något som förtjänar att fotas. 
En hel dörr full av detaljer

Jag hade några byggnader i bakhuvudet redan innan vi åkte, men tyvärr hann vi aldrig till de husen, för minstingen plurrade i fontänen på Stortorget och vi blev tvungna att åka hem...

Oj då...