måndag 13 april 2015

N.N.

Scroll down to read this post in English!

Det är alldeles uppenbart att det är något allvarligt fel med den delen av min hjärna som hanterar namn och hågkomsten av dem. Under den gångna helgen har jag träffat många nya människor som har presenterat sig för mig, och under de stunder då jag har umgåtts med gamla bekanta (som jag lyckats lära mig namnet på) har vi pratat om olika författare och om gästföreläsare på tidigare träffar och annat löst folk som varit intressant att diskutera.

Många namn blir det.

Min stackars tröga hjärna hade aldrig en chans.

Dess finaste triumf måste ändå vara när en av de nya människor jag träffar i slutet av helgen berättar att hennes man är författare. Jag frågar förstås om han har skrivit något som jag kan ha läst. Och hon säger vad han heter. 

Som att ett namn skulle ge mig någon som helst ledtråd. Tror inte det, nej.

Men det låter bekant. Det låter väldigt bekant. Men jag får inga fler ledtrådar och trots att jag tänker så det knakar kan jag inte koppla namnet till någon boktitel. 

Det är bara alldeles för grötigt i hjärnan efter fyrtioåtta timmars intensivt skriv- och bokprat. 

Men namnet dröjer sig kvar i hjärnan tills jag kommer hem och kan googla det. Och konfronteras med sanningen. 

Vi har inte bara diskuterat flera av den här författarens böcker under helgen. Jag har även varit på ett seminarium där han var en av talarna. Inte just den här helgen, förvisso, men ändå.

Det finns verkligen ingen som helst ursäkt.

Nu ska dumhjärnan sättas i hårdträning. Alla namn ska nötas in, med våld.

Och sedan, när någon väcker mig mitt i natten och frågar mig vad jag heter kommer svaret att bli: "Mårten Melin!"

***********************************************

It is painfully obvious that there is something seriously wrong with the part of my brain that handles names and the recollection of names. During the weekend I've met many new people that have introduced themselves, and when I've spent time with old acquaintances (whose names I've managed to learn) we've spoken about different writers and guest speakers at previous meetings and other interesting people.

That is a lot of names.

My poor slow brain never stood a chance.

It's finest hour will have to be when one of the new people I met towards the end of the weekend tells me that her husband is a writer. Of course I ask if he's written something that I might have read. And she tells me his name.

As if a name is any kind of clue. Don't think so, no.

But it sounds familiar. It sounds very familiar. But she doesn't give me any more clues and even though I think until it hurts I'm unable to connect the name with a book title.

My brain is just too mushy after 48 hours of very intense book and writing discussions.

But the name stays with me until I get home and can google it. And is confronted by the truth.

Not only did we discuss several of his books this weekend. I've also attended a seminar where he was one of the panelists. Not this weekend, but still.

There really is no excuse at all.

Now I'm going to put my stupid old brain through some serious training. All names will be memorised, even if I have to use force.

And then, if someone wakes me up in the middle of the night and ask me what I'm called, the answer will be: "Mårten Melin!"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar