lördag 28 februari 2015

Month of Letters

Februari går mot sitt slut. Äntligen. För att vara årets kortaste månad känns den ändå rätt så lång, måste jag säga, och inte bara i år.

Just i år har jag nämligen försökt mig på utmaningen Month of Letters, det vill säga att skicka ett brev eller ett vykort eller något annat med posten varje dag.

Nu är det kanske ingen konst när man sysslar med Postcrossing, för det är bara att klicka fram en ny mottagare och adress när man känner för det, men ändå.

Att släpa sig hela vägen till brevlådan precis varje dag är också en utmaning för vissa.

Februari 2015

fredag 27 februari 2015

Bokbloggsjerka 27 feb – 2 mars

Idag blir det inget fredagsfoto, eftersom jag inte hunnit med att fota något på veckans tema ännu (Ovanifrån). Istället tänkte jag försöka våga mig på ett inlägg till veckans bokbloggsjerka.  

Veckans fråga är om du har läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? 

Jag tänkte genast på Elizabeths Georges böcker om Lynley och Havers, som jag älskade och slukade och läste om gång på gång i början men som jag på sistone har pinat i mig mest av pliktkänsla. 

Varför slutade jag tycka om dem? Jag kan rabbla upp flera anledningar när det gäller själva innehållet och karaktärerna, men tänker inte göra det, p g a spoilers. Men i botten tror jag att det handlade om att jag kände mig sviken av författaren. En bit in i serien känns det nämligen som att hon egentligen inte ville skriva om de här personerna längre (Thomas, Helen, Barbara, Deborah och Simon), men eftersom serien var så framgångsrik kändes det kanske tryggare att släppa ännu en Lynley-deckare än en fristående bok. Faran med "a successful franchise", kanske. En bok med Lynleys namn på omslaget skulle garanterat rusa upp på Bestsellerlistan, medan en fristående bok skulle sälja mycket sämre. Och jag upplever det som att författaren därför har huggit av tår och hälar på huvudpersonerna för att klämma in dem i böcker som egentligen skulle ha blivit bättre med helt andra huvudpersoner. 

När en av huvudpersonerna dog minns jag att jag grubblade långt och länge över vad man får ta sig för friheter som författare. Får man ha ihjäl en älskad karaktär på det viset? (Ja, det är klart att man får! Men jag var verkligen upprörd!) Och varför hade hon beslutat sig för att mörda just den karaktären? Jag kunde inte begripa det, (och blir fortfarande lite upprörd märker jag nu när jag skriver det här). Det känns som att författaren hade ihjäl karaktären bara för att hon kunde, och för att det skulle ge störst effekt. Inte för att den karaktären måste dö för berättelsens skull. Jag vet inte om jag kan förklara skillnaden. Men lite som att hon smög sig upp bakom sina läsare med en ballong och en nål och smällde ballongen när de inte alls var beredda på det. Bara för att få se mig/oss hoppa högt. Och det är ett lågt sätt att försöka framkalla en reaktion hos läsarna. 

Den där smällen har jag inte kunnat förlåta henne för. 


tisdag 24 februari 2015

Shut up and dance!

Nu gläntar jag försiktigt på dörren till den delen av min hjärna som rymmer någon slags kreativitet och ser hur det förändrar allt. Inte bara livet eller mitt känsloliv utan precis hela världen, i all anspråkslöshet.

Hur hade mitt liv sett ut om jag hade hittat in dit tidigare? Kanske redan som barn?

Och då har jag ändå begåvats med väldigt kreativa föräldrar. Tänk om de hade varit rigida revisorer eller tråkiga takläggare istället? Skulle det ha gjort det lättare eller svårare att hitta min egen kreativitet?

Jag vet inte, och det är meningslöst att spekulera i det nu.

Men jag känner en oändlig potential i den energi som frigörs när jag vågar. Tänk vad det här kan bli.

Och det kan väl ändå inte bara vara så för mig?

De konstnärliga yrkena är enormt marginaliserade i vårt samhälle, eftersom de inte passar in i de mallar som gjorts upp för hur ett "jobb" ska se ut. Lycka till med att försöka få sjukpenning eller a-kassa om du är skådis eller bildkonstnär eller för den delen översättare eller författare. Men kanske har den här mannen hittat ett sätt att överbrygga glappet mellan de skapande konsterna och tråkigt kontorsarbete?

Både roligt och hisnande smart. Just the way we like it!



söndag 22 februari 2015

Soundtrack of my Week

Den här veckan har jag gått omkring på små kittlande moln av förväntan och pirrighet och upprymdhet och alla möjliga andra -heter.

Det blir en skrivarträff till. I Vimmerby. Och jag kan åka dit!!!

Jag får anstränga mig för att inte hoppa jämfota av glädje, mest hela tiden.

Det är ju faktiskt inte särskilt praktiskt, i vardagen.

Plötsligt känns allt så möjligt. Så genomförbart. Igen. Jag behövde inte ens åka tillbaka till Näs, för att få en dos till av den där känslan som jag fick där och sedan förtvivlat försökte hålla kvar vid efter sista träffen.

Det räckte med tanken på att få komma dit igen för att hjärnan skulle vakna ur sin skrivkoma och sätta igång och spinna.

För nu måste ju den där boken skrivas, eller hur?

Jag har lite knappt två månader på mig. Det räcker.

Nu du, Konrad. Nu ska det bli av.






fredag 20 februari 2015

Bokeh? Meh!

Veckans tema på Fotosöndag är Bokeh, och det är japanska för "jävligt snyggt sudd i bakgrunden". Eller något åt det hållet.

Det är väldigt effektfullt i vissa lägen, och inte alls svårt att göra heller.

Om man har rätt sorts objektiv. Och rätt sorts bakgrund.

Det har förstås inte jag. Varken eller.

Det går inte att få snygg bokeh med kitobjektiv, det är hela internet överens om. (Första gången i världshistorien det händer, kanske...)

Och för en gångs skull håller jag med internet.

tisdag 17 februari 2015

Hemligheter och vykort


En blogg som jag läser närmast religiöst varje söndag är PostSecret. Det är tydligen världens mest lästa reklamfria blogg, enligt filmen här nedanför, och jag förstår verkligen varför. Det finns något så innerligt allmänmänskligt och sårbart i alla hemligheter som människor från världen över skickar till Frank Warren, och om man inte blir en bättre människa av att vecka efter vecka konfronteras med den här osminkade sanningen om hur det är att vara människa, på riktigt och inte stylat eller tillrättalagt som på tv eller i sociala medier, ja då vet inte jag vad det är för fel på en.

Jag hoppas en dag komma så långt att de kuvert och vykort jag skickar ut i världen ska rymma en liten del av mitt innersta, även om det inte blir lika öppet och uppenbart som de korten som han får. 

Närmare bestämt hoppas jag kunna göra fem vykort till Liberate your Art 2015, och det är ett enormt kliv för någon som aldrig ens på allvar försökt göra varken vykort eller konst. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag anmälde mig, men det var väl något i stil med att jag så gärna skulle vilja och insikten att det aldrig blir gjort utan en deadline. 

Vi får väl se hur det blir. Jag håller tummarna i alla fall.


söndag 15 februari 2015

Soundtrack of my Week

Dessa veckor som bara rinner mellan fingrarna på mig ... Ska det föreställa livet?

Jag faller handlöst under skenbart kontrollerade former just nu, försöker göra alldeles för mycket på en gång och lyckas till min (och andras) förvåning ibland, fast mest av en slump.

Kanske kommer det en smäll en dag, om jag landar någonstans, men så länge jag fortsätter falla går det bra.

Det gäller att bara njuta av att känna vinden genom håret och ignorera det faktum att ögonen tåras i vinddraget.

Jag saknar skrivandet som hjälper mig att få någon slags riktning, någon slags orientering, en magnetisk nordpol att navigera mot, så att jag slipper bara famla omkring utan koll. Mellan dag och natt, mellan jobb och plugg, mellan man och barn, mellan måsten och borden.

Mellan ett och noll.

fredag 13 februari 2015

Inget vidare upplyst fredag

Fotosöndags tema för den här veckan: Belyst.


Men, vad svårt det här var då. Jag vet inte ens riktigt vad "belyst" betyder, känns det som. Men jag inbillar mig att det måste vara något som en ljuskälla riktas mot, och som blir tydliggjort eller åskådliggjort på så sätt. Eller något.

I så fall är nog den översta bilden närmast, även om den är tagen med helt fel objektiv. Den bilden jag hade tänkt ta krävde nämligen telefoto, trodde jag. Men sedan vägrade den helt att låta sig tas, eftersom det var mörkt. Trots att det var hela poängen.

Det går verkligen inte alls att resonera med en systemkamera.

Och eftersom jag hade glömt mobilen hemma kunde jag inte heller rädda situationen med den kameran. Därför tvingades jag irra omkring i mörkret och leta rätt på något annat motiv, och det gick ju ärligt talat inget vidare. Det räcker alltså inte med att våga ta med kameran ut. Jag måste även våga ta med mig hela kameraväskan med objektiv och allt.

Suck. Jag hoppas verkligen att inspirationen eller det perfekta motivet kastar sig över mig någon gång innan söndagen, för inget av det här vill jag lämna in. 

tisdag 10 februari 2015

Bokkonst

Jag stötte för första gången på bok-konst på Litteralund och har sedan dess varit en aning besatt. Det fascinerar mig på så många olika plan, men jag har överhuvudtaget inte kunnat föreställa sig hur man ens bär sig åt för att skapa något sådant. 

Därför kastade jag mig givetvis över det här TED-pratet när jag fick syn på det. Det här är förstås bara en persons tekniker och arbetssätt, men det var spännande att få en första glimt av ett, för mig, helt nytt sätt att se på böcker.









måndag 9 februari 2015

I sista minuten...

Det är då det händer.

När man egentligen för länge sedan gett upp och resignerat inför det faktum att bilden till Fotosöndag är grå och trist, då hittar man ett nytt motiv. Och tar lite nya bilder.



Varav en som man blir riktigt nöjd med och kan lägga upp med gott samvete.


Och sedan, när man fått lite beröm för bilden och känner sig som värsta rockstjärnan, och barnet sent omsider har somnat och man inser att klockan ju faktiskt bara är tio och att det trots allt är två timmar kvar till deadline på app-uppgiften, så sätter man sig ändå vid datorn för ett sista försök och lyckas (med fyra minuters marginal) att få ihop en hyfsat fungerande app som uppfyllde åtminstone de flesta av kraven i uppgiften. 

Det är en underlig känsla som sprider sig i kroppen när något sådant händer. Just nu överskuggas den förstås av den förlamande trötthet som uppstår när man sedan inte kan sova på grund av adrenalinet, men jag tror att det ska föreställa någon slags lyckokänsla, ändå.

Det är en ovan, men inte helt obehaglig känsla. Man kanske borde testa att lyckas någon mer gång.

Äsch. Det är nog bara tröttheten som talar.

söndag 8 februari 2015

Soundtrack of my Week

Den här veckan har jag kämpat som en liten galärslav med att knåpa ihop min första app, som skulle lämnas in idag. Den skulle innehålla 5 fakta eller annan information om valfri stad, en bild om man ville och en knapp som man skulle trycka på för att bläddra till nästa fakta. 

Eftersom jag inte har någon fantasi valde jag Malmö och började med att leta rätt på lite fina bilder på Flickr som jag kunde ha som bakgrund till mina fakta. Där fanns det mycket fint, även bland Creative Commons-bilderna, som man ju faktiskt får låna om man bara inte tänker tjäna pengar på dem.

Turning Torso Malmö 01 by Mirko Junge, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  Mirko Junge 

Själva ihopknåpandet av appen sköt jag upp in i det sista, eftersom jag ju faktiskt inte har någon som helst aning om hur man gör, men till sist tog jag itu med det också. 

Triumfvrålet jag utstötte när jag lyckades lägga in den första bilden på förstasidan av min app registrerade de nog i Uppsala. Men sedan har det varit tyst. Fina bilder till trots funkar ju inte app-skiten.

Min karriär som appmakare tog alltså ett snöpligt slut redan efter tre veckor. Men fotografaspiranten inom mig blev himla inspirerad och taggad på att ge mig ut och fota.


Evening by the Bridge by Infomastern, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  Infomastern 

Och den delen av mig som hemskt gärna skulle bo någon annanstans fick en liten påminnelse om att Malmö kanske inte är så trist som det kan kännas ibland.

fredag 6 februari 2015

Färglös fredag



Den här veckans tema på Fotosöndag är Färglöst. Och det är det verkligen så här års. Men det var svårt att hitta ett motiv, tyckte jag. När man verkligen tittade efter visade det sig finnas små färgglimtar nästan överallt. 

Det är väl den där optimistiska hjärntumören som spökar.

Men när jag vände blicken uppåt blev valet enkelt. Februarihimlen. Den ger inget vidare utslag på histogrammet, om man säger så. 

Tråkig bild? Jajamensan.   

Jag hoppas på ett lite roligare tema nästa vecka.

tisdag 3 februari 2015

Tisdag igen? Redan?

Aj, min hjärna!

Vad man kan få träningsvärk om man inte har ansträngt sig på ett tag. Om man bara harvar på i samma gamla spår och aldrig ens överväger att tänka utanför lådan. Knappt ens överväger att tänka.

Och så plötsligt sätter man igång med en massa nya grejer, på en gång, och har dessutom inte tid att hämta andan mellan varven utan borde helst göra allt på en gång, om man ska hinna med sådant som sömn, mat och dusch också.

Kanske är det en välsignelse att allting är så olikt, så att det åtminstone inte är samma del av hjärnan som ska tända till och nybilda dendriter hela dagarna. Visst blir det lite whiplash när man ska växla mellan att plinka små femtonersmelodier till att justera vitbalans och mättnad i Camera Raw till att reglera proportionerna mellan olika element i Android Studio, till att rita något käckt på ett kuvert som ska skickas till Nederländerna, men det får det väl vara värt.

Det gör ont, men det är ett skönt ont, som jag gärna står ut med.

Ett tag i alla fall.

Men jag kan inte låta bli att avundas dem som kan nörda in på EN sak, och koncentrera sig på den. Den typen av skillz som man får då kommer jag aldrig att uppnå, inom något område. Det närmaste jag kanske kan komma skulle väl vara skrivandet då, som är en konstant i all röra.

Och ironin i det att jag inte har tid att skriva ett skvatt förutom mina 750/dag är uppenbar för alla, även mig.

Kanske skulle man bara lägga ner allting och satsa på en grej. Som till exempel att bli riktigt jädra skicklig på att härma en didgeridoo.

Nej, förresten, det har ju den här snubben redan gjort.

     

söndag 1 februari 2015

Soundtrack of my Week

En effekt av att man tar på sig alldeles för mycket att göra är att livet blir väldigt fragmenterat och det känns som att jag hoppar mellan hundra olika roller ideligen, gång på gång, flera gånger om dagen. Allting är viktigt eller intressant eller nyttigt eller nödvändigt eller kul (kanske rentav) och jag kan inte välja bort någonting.

Hur kan man välja mellan olika saker? Som inte bara befinner sig på olika platser på samma skala utan kanske befinner sig på helt olika skalor. Hur jämför man femton grader med tre apelsiner? Hästar med violett?

Det vet i alla fall inte jag. 

Men med lite tur, om tillräckligt många av pusselbitarna ändå är av det intressanta eller kuliga slaget, så blir helheten ändå rätt bra. 

Som ett riktigt bra blandband, med älsklingar från alla möjliga genrer huller om buller.