lördag 17 januari 2015

Skriva mycket eller skriva bra?

I tidningen i morse var det en lång artikel om Margit Sandemo som väckte en del funderingar. Hon har skrivit 182 böcker i dagsläget men trots det nekats medlemskap i norska författarförbundet tre gånger.

Hur kan man inte anses vara författare om man har skrivit 182 böcker?

Någonstans borde den där smakspärren (som även gör att jag inte får bli medlem i författarförbundets översättarsektion eftersom jag bara översätter kärleksromaner) slås ut av en ren kvantitetsklausul, kan man tycka.
Confessinons of a Book-Addict by -Georg-, on Flickr

 


Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License











Och vad är egentligen bäst? 

Att skriva drivor av böcker som älskas av ens läsare men samtidigt anses som skräp av ens kollegor och branschen i stort.

Eller att skriva en riktigt jävla bra bok som alla tycker är genialisk och storslagen, men sedan aldrig kunna skriva något mer i resten av livet? Ja, ni vet. Som Harper Lee. 

Jag skulle nog personligen hellre skriva mycket än bra

Jag skulle hata att aldrig mer få skriva något. Skulle jag bryta båda armarna finge jag väl skriva med näsan. Eller öva upp min tåsättning. (Så kan Daniel Day-Lewis spela mig i filmen sedan!)

I nuläget skulle jag faktiskt nöja mig med att bara skriva något klart. Vad som helst. Stort eller smått. Bra eller kasst. Bara det blev färdigt. Avslutat. Och kunde läggas till handlingarna. 

Visst hade det ultimata varit att kunna skriva mycket och bra. Men det är kanske inte möjligt. När jag lite snabbt tänker genom de som anses vara väldigt produktiva författare, är de som regel inte särskilt högt litterärt ansedda.

Förutom Joyce Carol Oates, som väl får vara undantaget som bekräftar regeln då. Och det är hon väl van vid, kan tänka. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar