tisdag 27 januari 2015

Konsten att ge

En tandläkartid tvingar mig att lämna min lilla hemmabubbla och bege mig in till människobyn.

Det var inte igår.

Och så fort jag kliver av bussen minns jag varför.

Precis utanför porten där jag ska in sitter en kvinna.

"Kan du hjälpa?" frågar hon.

Kan jag det?

Jag har verkligen ingen aning. Jag har grubblat och funderat, googlat och våndats över den här verkligheten som tränger sig på, och jag vet verkligen inte hur vi ska lösa det här problemet.

Och framför allt vet jag inte vad just jag kan göra.

Andra människor är så mycket bättre på det där än jag. Min mamma skulle ha tagit med kvinnan hem, gett henne kläder, mat och suttit uppe och pratat halva natten, ringt samtal, ordnat kontakter, vad som helst.

Men sådan är inte jag.

De skrämmer mig. De får mig att känna mig hjälplös och värdelös och som en innerligt dålig människa. Trots att det kanske inte är helt orimligt att jag håller i mina få korvören. Rent formellt är jag nog fattigare än dem, med mina studieskulder och bostadslån som jag aldrig kommer kunna betala tillbaka.

Jag ger henne alla pengar jag har. Det är inte så mycket. Kontanter är inte längre någon kung.

Sedan får jag gå och skämmas längs hela Södra Förstadsgatan, förbi säkert ett dussin andra som också behöver min hjälp, utan ett öre på fickan att släppa i deras pappmuggar.

Jag uträttar mina ärenden och flyr sedan upp på bussen och åker hem igen. Den tiden då man kunde spankulera omkring på stan och fönstershoppa bara för skojs skull är över. I alla fall för min del.

Jag får hålla mig i bubblan här hemma vid datorn istället. Och försöka hjälpa någon som inte kommer mig så nära inpå istället.

Som Daw, i Burma, som behöver låna en slant för att kunna köpa foder till sina ankor. Det är hon i mitten på bilden här bredvid.

Eller Brenda i Malawi, som behöver lite pengar för att kunna starta eget.

Eller Ni i Indonesien, som vill köpa tre fina griskultingar som hon kan föda upp.

Jag önskar att jag hade kunnat ge dem allt de behöver, men det går förstås inte. Genom att låna ut pengarna via KIVA, räcker de till så mycket mer, till så många fler, eftersom jag kan låna ut dem gång på gång.

Det finns säkert många andra microfinansinstitut, men jag har använt KIVA i många år, och fått tillbaka nästan alla pengar jag lånat ut, så att de har kunnat användas till nya lån.

Visst hade jag varit en bättre människa om jag hade bjudit den där kvinnan på trottoaren på lunch eller gett henne min jacka eller något. Men nu är jag inte det. Det får jag leva med.

Och om det finns någon tröst alls att finna i den här situationen är det kanske att inte ens de som har jobbat med det här i många år vet precis vad som är det bästa sättet att ge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar