fredag 30 januari 2015

S som i Skräp

En av alla färdigheter jag länge velat bemästra har varit fotografering. Och efter att ha testat metoden "Köpa dyr kamera och lägga den i ett skåp" under några månader utan framgång tänkte jag nu lura mig själv att börja använda mackapären genom att anmäla mig till en kurs i Digital Bildbehandling. 

Något ska man ju ha att behandla, tänkte hon slugt. 

Som om Photoshop inte var tillräckligt vanvettigt komplicerat och svårt att sätta sig in i, i och av sig själv, så ska jag alltså samtidigt försöka bemästra själva kameran.

Och våga ta med mig den ut. Bara en sådan sak.

Fotad med systemkamera
Men det är en rejäl tröskel in i att börja fotografera med "riktig kamera". Hur jag än vrider och vänder och justerar och zoomar och fixar och trixar så blir resultatet ju bara riktigt dåliga bilder. Om  jag nu mot förmodan hittar något i min omgivning som jag tycker verkar intressant att fotografera så vägrar kameran ställa upp och göra sin del av jobbet. Hur jag än ställer in alla vred och rattar, vilka inställningar jag än väljer, så blir det inte bra. Ingen skärpa, underliga färger eller avsaknad av sådana, eller så vägrar kameran helt enkelt att ta bilder. Motivet är för mörkt/för ljust. Då jobbar inte jag, säger den och sätter sig på tvären. Det är uppenbart att du inte vet vad du håller på med, säger den snorkigt och ändrar slutartiden till helt fel, bara för att jävlas.

Till sist tröttnar jag och drar fram mobilen. Jag vill ha ett foto på den där plastpåsen i trädet, säger jag till den. Jag behöver en bild på "Skräp".***

Visst, säger den. Och så klickar den så där överdrivet högt, som bara en kamera som egentligen inte alls behöver låta klick låter när den tror att det förväntas av den.

Men visst blir det en bild. Med hyfsad skärpa, hyfsade färger och ungefär det jag ville ha med på bilden.

Och när jag kommer hem och kör in minneskortet från "riktiga kameran" i datorn får jag upp hundra suddiga bilder på hundra suddiga blaffor som eventuellt skulle kunna föreställa en plastpåse i ett träd. Allihop helt bortom räddning. Photoshop bara lägger armarna i kors och skakar på huvudet. Tänker inte ens försöka.

De är i maskopi, de där två. Kameran och programvaran.

Skönt att jag i alla fall har mobilkameran på min sida då.

Fotad med mobilen
*** Och varför behöver jag en bild på "Skräp"??? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Men om man behöver en spark i baken för att komma igång med sin fotografering och tvinga sig själv att ta bilder som man kanske annars inte skulle ha tagit kan man ju till exempel leta rätt på någon slags fotoutmaning eller liknande, med olika teman från vecka till vecka.Som till exempel den på Fotosöndag, vars tema just den här veckan råkade vara Skräp. 

Jag hade i och för sig kunnat välja vilken som helst av de hundra bilderna jag tog med systemkameran, oavsett motiv, för de blev verkligen skräp allihop. Men nu ville jag vara lite mer bokstavlig. 

Jag är jobbig på det viset. Också.

tisdag 27 januari 2015

Konsten att ge

En tandläkartid tvingar mig att lämna min lilla hemmabubbla och bege mig in till människobyn.

Det var inte igår.

Och så fort jag kliver av bussen minns jag varför.

Precis utanför porten där jag ska in sitter en kvinna.

"Kan du hjälpa?" frågar hon.

Kan jag det?

Jag har verkligen ingen aning. Jag har grubblat och funderat, googlat och våndats över den här verkligheten som tränger sig på, och jag vet verkligen inte hur vi ska lösa det här problemet.

Och framför allt vet jag inte vad just jag kan göra.

Andra människor är så mycket bättre på det där än jag. Min mamma skulle ha tagit med kvinnan hem, gett henne kläder, mat och suttit uppe och pratat halva natten, ringt samtal, ordnat kontakter, vad som helst.

Men sådan är inte jag.

De skrämmer mig. De får mig att känna mig hjälplös och värdelös och som en innerligt dålig människa. Trots att det kanske inte är helt orimligt att jag håller i mina få korvören. Rent formellt är jag nog fattigare än dem, med mina studieskulder och bostadslån som jag aldrig kommer kunna betala tillbaka.

Jag ger henne alla pengar jag har. Det är inte så mycket. Kontanter är inte längre någon kung.

Sedan får jag gå och skämmas längs hela Södra Förstadsgatan, förbi säkert ett dussin andra som också behöver min hjälp, utan ett öre på fickan att släppa i deras pappmuggar.

Jag uträttar mina ärenden och flyr sedan upp på bussen och åker hem igen. Den tiden då man kunde spankulera omkring på stan och fönstershoppa bara för skojs skull är över. I alla fall för min del.

Jag får hålla mig i bubblan här hemma vid datorn istället. Och försöka hjälpa någon som inte kommer mig så nära inpå istället.

Som Daw, i Burma, som behöver låna en slant för att kunna köpa foder till sina ankor. Det är hon i mitten på bilden här bredvid.

Eller Brenda i Malawi, som behöver lite pengar för att kunna starta eget.

Eller Ni i Indonesien, som vill köpa tre fina griskultingar som hon kan föda upp.

Jag önskar att jag hade kunnat ge dem allt de behöver, men det går förstås inte. Genom att låna ut pengarna via KIVA, räcker de till så mycket mer, till så många fler, eftersom jag kan låna ut dem gång på gång.

Det finns säkert många andra microfinansinstitut, men jag har använt KIVA i många år, och fått tillbaka nästan alla pengar jag lånat ut, så att de har kunnat användas till nya lån.

Visst hade jag varit en bättre människa om jag hade bjudit den där kvinnan på trottoaren på lunch eller gett henne min jacka eller något. Men nu är jag inte det. Det får jag leva med.

Och om det finns någon tröst alls att finna i den här situationen är det kanske att inte ens de som har jobbat med det här i många år vet precis vad som är det bästa sättet att ge.

söndag 25 januari 2015

Soundtrack of my Week

Å denna berg- och dalbana som är mitt liv eller är det kanske bara inuti mitt huvud?

Hur som helst går det upp och ner i en rasande fart och jag vet inte längre vilket humör jag är på mer än fem minuter i taget utan kommer på mig själv att skratta när jag trodde jag var ledsen och gråta eller skrika när jag trodde att allt var bra.

Jag är alltid den sista som får veta något, till och med hur jag mår.

Men det har varit en delvis produktiv vecka, med mycket jobb och många måsten, och om det är mycket kvar på Att Göra-listan så här på söndagen beror det mer på att jag skrivit in för mycket på den än att jag skulle ha latat mig det minsta lilla.

Jag har börjat på inte en utan TRE kurser, och jag hinner verkligen inte och jag borde verkligen hoppa av från minst två av dem, men de är ju så intressanta och spännande och jag är så väldigt ... utsvulten på att lära mig något nytt och göra något som jag inte har gjort förut (Hallå, skriv klart den där boken, för hundra gubbar då!!!) att jag klamrar mig fast vid dem alla tre och kommer att stressa ihjäl mig vilken dag som helst, men dör i så fall med ett leende på läpparna.








Det värsta på Blev Inte Gjort-listan är att jag missade att skriva i måndags!!! Sorgen! Förtvivlan! Den har varit helt oproportionerlig, verkligen, men nu är det som det är, och min 60-dagars streak har nollställts och börjat om från början. 

Den här månaden blir det ingen häst. :-(


Jag får trösta mig med insikten att, precis som allting blir godare med bacon, blir allting bättre akustiskt. Och då var det ju ändå väldig bra från början.



tisdag 20 januari 2015

Nu jäklar!



Jag tillhör också dem som gått i 10 000 timmarsfällan och därför aldrig brytt mig om att ens försöka lära mig något nytt, men nu blir jag ju enormt peppad. Den så kallade hinklistan är ju ganska full med sådant som jag skulle vilja lära mig, så nu är det väl bara att sätta igång.

Och om du undrar vad det där Axis of Awesome är, som han hänvisar till, så kan du kolla in dem här nedan.


söndag 18 januari 2015

Soundtrack of my Week

Å, dessa uppförsbackar som bara dyker upp när man minst anar det och när man som minst orkar med dem. Och som sedan verkar stegra sig på bakbenen under fötterna på en tills man nästan ska ta sig uppför vertikala sluttningar för att nå något slags mål och få vila lite.

Den tröttheten, i precis hela kroppen, i precis hela själen, är ett sådant handikapp. Inget hjälper, inget underlättar.

Men jag har varit här förut och vet att det är precis som vattenrutchkanan The Black Hole som vi åkte under jullovet. Visst, man såg inte ett skvatt, och det gick alldeles för fort och det var ganska otäckt och det gick inte att se åt vilket håll det bar, men till sist kom man ut i ljuset igen och kunde resa sig så sakteliga igen på darriga knän.

När som helst nu.

När som helst vänder det igen.

Och till dess har Spotify ett nästan outsinligt förråd av gråtåtar.


 

lördag 17 januari 2015

Skriva mycket eller skriva bra?

I tidningen i morse var det en lång artikel om Margit Sandemo som väckte en del funderingar. Hon har skrivit 182 böcker i dagsläget men trots det nekats medlemskap i norska författarförbundet tre gånger.

Hur kan man inte anses vara författare om man har skrivit 182 böcker?

Någonstans borde den där smakspärren (som även gör att jag inte får bli medlem i författarförbundets översättarsektion eftersom jag bara översätter kärleksromaner) slås ut av en ren kvantitetsklausul, kan man tycka.
Confessinons of a Book-Addict by -Georg-, on Flickr

 


Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License











Och vad är egentligen bäst? 

Att skriva drivor av böcker som älskas av ens läsare men samtidigt anses som skräp av ens kollegor och branschen i stort.

Eller att skriva en riktigt jävla bra bok som alla tycker är genialisk och storslagen, men sedan aldrig kunna skriva något mer i resten av livet? Ja, ni vet. Som Harper Lee. 

Jag skulle nog personligen hellre skriva mycket än bra

Jag skulle hata att aldrig mer få skriva något. Skulle jag bryta båda armarna finge jag väl skriva med näsan. Eller öva upp min tåsättning. (Så kan Daniel Day-Lewis spela mig i filmen sedan!)

I nuläget skulle jag faktiskt nöja mig med att bara skriva något klart. Vad som helst. Stort eller smått. Bra eller kasst. Bara det blev färdigt. Avslutat. Och kunde läggas till handlingarna. 

Visst hade det ultimata varit att kunna skriva mycket och bra. Men det är kanske inte möjligt. När jag lite snabbt tänker genom de som anses vara väldigt produktiva författare, är de som regel inte särskilt högt litterärt ansedda.

Förutom Joyce Carol Oates, som väl får vara undantaget som bekräftar regeln då. Och det är hon väl van vid, kan tänka. 

tisdag 13 januari 2015

Huvudet bland molnen och fötterna på jorden

Men precis när man är beredd att ge upp hoppet om mänskligheten, eftersom de allihop är "mass-murdering fuckheads", som Eddie Izzard så lysande beskrev Hitler, så dyker det upp någon som den här mannen.


Och så känns allting genast lite bättre.

Så börjas det igen

Hello Darkness, my old friend
So you've come back to me again
I thought we agreed to part for good
I guess you never really understood
How hard it is when you are here
Clouding my mind with anger and fear
Blowing everything out of proportion
With your special talent for distortion
Making me feel helpless and sad
Turning everything good into bad
Tripping me up left and right
Draining away my will to fight
For a place out there in the sun
Where there's laughter, joy and fun
Nothing like that in here, you see
Only my old friend Darkness and me

söndag 11 januari 2015

Soundtrack of my Week







Vissa låtar vet jag inte ens om jag gillar på riktigt eller om det bara är det att jag förknippar dem med något som gör att de berör mig så starkt. Den här låten spelar i alla fall Martin Clunes karaktär och hans coverband i serien William and Mary som vi har sett många gånger här hemma. 


Jag kommer inte ihåg i vilket sammanhang de spelar låten men jag minns att jag gråter floder varje gång jag hör den. 








Och det här är sannerligen en flodgråtarvecka. Kanske inte för mig, personligen. Men för mänskligheten i stort. 

Och den måste jag väl också ta med i beräkningen.


fredag 9 januari 2015

När man minst anar det ... En riktigt god dag!

Det som är bättre än alla hästar i världen är förstås att jag på den femtioförsta dagen av att använda 750words slutade svamla om tacksamhet och allt jag har att göra och istället skrev något till en av mina många påbörjade böcker!

Det drog ju genast ner mitt wpm till hälften, men vad gör väl det när jag har ett helt nytt (halvt) kapitel till boken om Hallis och Liva.

Och som om inte det var gott nog så har mitt allra första Mail Art-kuvert kommit fram och hon som fick det blev jätteglad. Tack snälla posten!







Jag är alls ingen Charlie, men jag skriver och ritar så gott jag kan. Resten av världen kanske går under där ute, men här inne i min lilla bubbla är det en himla bra dag!



tisdag 6 januari 2015

Nästa generations religion - Ateism 2.0

En nackdel med alla internationella kontakter som Postcrossing har inneburit har varit att jag har påmints, motvilligt, om att julen som jag precis har firat är menat att vara en religiös högtid. Det har jag liksom lyckats förtränga. Och jag som är en sådan fundamentalistisk hedning. 

Men samtidigt behöver jag ju alla ljusen, när det är så fruktansvärt mörkt och grått ute. Jag behöver (tyvärr) en ursäkt för att skicka en tanke till mina nära och kära som envisas med att bo så väldigt långt bort. Jag behöver ju alla dessa pepparkakor. Jag behöver några lugna och stilla dagar, då inte så mycket händer, för att reflektera över året som gått och det som ska komma. 

Det är det som gör att man överlever vintern på de här breddgraderna.

Tack och lov finns det smartare människor än jag som har kommit fram till att det är helt ok att sno sådant man behöver från religioner. Det finns en anledning att att människorna har skapat alla religioner och gudar (till sin avbild...) och det är för att vi behöver det som de erbjuder oss. 

Det är dags att ta tillbaka själva fröet till religionerna och ge det en ny, ateistisk förpackning. Strunta i påven och hans löjliga hatt. 

Jag lyssnar hellre på någon av Alain De Bottons predikningar. Eller läser någon av hans många böcker. Religion for Atheists heter förresten den som avhandlar det här ämnet, om någon skulle vilja läsa mer.


söndag 4 januari 2015

Soundtrack of my Week


Och som den idiot jag är försöker jag bota sonens sömnsvårigheter utan att egentligen ha någon som helst kompetens på området och gör allting TUSEN GÅNGER VÄRRE!!!

Det behövs inte många nätter med ett par tre timmars sömnunderskott för att man ska gå omkring och nynna på den här, precis hela tiden.

Pigge-piggelin blir jag väl sällan men just nu är jag död som en sill. Och det är inte alls lika kul som det låter.

      

fredag 2 januari 2015

Jag är i alla fall inte ensam i mitt skrivkrampande

Jag fattar fortfarande inte hur jag ska bära mig åt för att kunna blogga om tweets som fångar min uppmärksamhet. Det finns säkert ett smart och smidigt sätt, men jag krånglar och ställer till det i stället.

Här är i alla fall ännu ett exempel på "Storslagen, begåvad författare som inte heller får till det alltid". Nämligen ett telegram som Dorothy Parker skickade till sin förläggare Pascal Covici på Viking Press.


"I can't look you in the voice" är en sådan underbar formulering. 

Jag har försökt hitta den ursprungliga källan till bilden, men hittar bara en massa andra bloggar och tweets som hänvisar till varandra i en gordisk länkknut.

torsdag 1 januari 2015

En häst, en häst, mitt kungarike för en häst!

Det har jag förstås aldrig sagt, dels för att jag inte är så fruktansvärt sugen på att ha häst, och dels för att jag inte har något kungarike att byta bort mot en.

Men idag fick jag en i alla fall!



För att jag är så "awesome", minsann. Det var ju inte igår man blev kallad det. (läs: aldrig)

Jag har läst ca en miljon blogginlägg, artiklar och böcker om skrivande och författarskap och det som jag har uppfattat som nyckeln till framgång är att man måste skriva. Ofta. Mycket. Regelbundet.

Och det gör ju verkligen inte jag. Varken eller. Ingendera.

En Daily Writing Habit har stått överst på önskelistan ett bra tag, strax ovanför Drömvinst på Svenska Spel och Smal midja.

Och nu har jag gått och skaffat mig en sådan!

Tack vare den fenomenala sajten 750words, som jag hittade genom ett av alla miljoner blogginlägg jag läst. Det är baserat lite löst på principen med "Morning Pages" från Julia Camerons "The Artist's Way", dvs att man ska spontanskriva tre sidor det första man gör på morgonen. Kära Julia vill ju att man ska skriva dem för hand, förstås, men nu lever vi ju i framtiden och om man skriver för hand får man inga stats.

Det är kanske inget begåvat man skriver när man sätter sig och flödesskriver direkt på morgonen, men det är så enormt välgörande om man har ett rörigt huvud där väldigt mycket osammanhängande virrar omkring och kommer i vägen för allt annat. 

Personligen använder jag det som en blandning av kom ihåg-lista, skrivdagbok, tacksamhetsdagbok och allmänt svammel. Men man kan förstås skriva vad man vill. 

Man kan få en liten påminnelse om man vill det, så att man inte glömmer, och man kan anmäla sig till en månadsutmaning och förbinda sig att skriva varje dag i en månad. 

Och om man lyckas med det får man en häst.

Det jag är allra mest lyrisk över just nu är ju förstås att Jag Har Skrivit Varje Dag En Hel Månad! Jag har blivit en Varje Dag-Skrivare!!!

Men hästen är också rätt nice.