tisdag 29 december 2015

Tick, tack och ole, dole, doff

Time by Kinchan1, on Flickr
"Time" (CC BY 2.0) by  Kinchan1 

Tiden rinner ut och mina planer för att hinna bli utgiven i år är officiellt skrotade. Nu är det 2016 som gäller, men då tänker jag banne mig ge ut minst tre böcker. Kanske det dubbla.

Här räknas det kycklingar, minsann, trots att jag knappt ens skaffat hönsen än ...

Men min betaläsare skrev snälla saker om Liva-boken och plötsligt känns det så väldigt genomförbart att lappa och laga där det brister och sedan ha en riktigt bra bok, en som duger att publicera även om den aldrig kommer att välta några kiosker. 

Jag är en sådan som siktar strax nedanför trädtopparna och hoppas på att landa med ett smack någonstans mitt på stammen. Stjärnor har jag ingen användning för. Var skulle jag göra av dem?

Jag vill bara skriva lagom bra böcker som läsarna gillar.

Frågan är bara vilka böcker. Så länge antalet timmar per dygn är begränsat blir jag tvungen att försöka bemästra konsten att prioritera. Jag kan inte skriva klart alla böcker på en gång.

Kanske kan jag bara skriva klart en av dem? Vilken skulle det då bli? Liva-boken, eftersom den är färskast i medvetandet och jag känner en viss medvind i och med den positiva feedback jag fått? Eller Konrad? Han var ju faktiskt här först.

Jag har inte läst genom Konrad-boken sedan i maj, när jag skickade iväg honom till all världens förlag. Det kanske är skräp, rakt igenom. Men jag tror fortfarande på idén, och går och funderar på vad uppföljarna skulle kunna handla om, så kanske skulle det gå att göra något av det, trots allt?

Ju mer jag jobbar på romanceboken, desto rörigare blir den. Jag har helt tappat styrfarten av att försöka få ihop de olika tidslinjerna. Det måste jag få rätt från början i kommande böcker!!! Även i den här serien ligger uppföljarna i bakhuvudet och stör. Jag behöver verkligen bli snabbare på att skriva. 

Och så behöver jag välja en bok och koncentrera mig på den. Jag behöver en Färdig!-kick till och det snart!

söndag 27 december 2015

De där dagarna mellan då och sen

Och så var julen över. Långt innan julefriden hann ge några bestående men står vardagen för dörren igen. Inte så att jag måste ställa väckarklockan i morgon, men jobba ska jag. Hur nu det ska gå till. Hjärnan har alldeles gått i baklås och orken är nere på 0,2A.

Jag har ägnat helgen åt att kriga mot ett elakt malware som invaderat min dator och vägrar ge med sig. Det får bli ett försök till med Malwarebytes, men funkar inte det heller blir jag tvungen att blåsa hårddisken och skrubba den med Svinto. Det är förmodligen lika bra. En rejäl storstädning är precis vad det här gamla skrället behöver (och jag är inte säker på om jag syftade på datorn eller mig själv när jag skrev det där ...). 

Jag har börjat snegla på nyåret, utvärdera det som hänt i år och skissa på en plan för 2016, bland annat genom att gå tillbaka och läsa decemberinläggen från förra året. Det blir tydligt hur lite jag egentligen rår över mitt liv. Ingenting av det jag hade tänkt mig för ett år sedan har blivit verklighet. I själva verket har större delen av året handlat om sådant som jag inte ens hade hört talas om i december 2014. 

Konrad-boken som skulle förändra mitt liv har fastnat i förlagslimbo och jag har gått vidare med andra projekt.  Jag vet inte hur realistiska mina planer för KDP är, men jag tänker i alla fall försöka med de tre (mer eller mindre färdiga) böcker som jag har nu. Om det går bra tänker jag skriva fortsättningarna. Hur jag ska prioritera där beror på vilken respons jag får. Om jag inte får någon respons alls är det nog bäst att skriva barnböckerna först, eftersom de är kortast och därför lättare och billigare att färdigställa och ge ut. Helt tvärtemot hur jag tänkte för bara några månader sedan, när romanceböckerna skulle finansiera mina barnböcker. 

Och förmodligen kommer jag att tänka helt annorlunda om ett par månader igen.

Är det den visheten som infinner sig med åldern, kanske, att man ingenting vet och att det är lönlöst att försöka planera mer än för idag och kanske imorgon?

Idag: skrubba datorn med Svinto
Imorgon: jobba

Sedan får vi se.



torsdag 24 december 2015

En riktigt god jul!

Santa Pig önskar er alla en riktigt god jul!

Hur gnälligt och segt det än har varit på sistone så har nu julefriden infunnit sig. Granen är klädd, klapparna är inslagna, skinkan är griljerad och julgodiset är kokat. 

Och viktigast av allt: Santa Pig är på plats, med sin årliga skänk Twist. Min man fick Santa Pig i skämt-present av några kollegor och det var väl tänkt att han skulle åka raka vägen i soporna när skratten hade tystnat ut, men det kunde jag inte tillåta. Stackars bisarrt fula Santa Pig har blivit en del av familjen och en påminnelse om att det finns en plats på jorden för oss alla, hur "fel" vi än månde vara.

Bästa julklappen fick jag redan i morse, då jag kollade mailen och hittade ett meddelande från en betaläsare som börjat läsa Liva-boken för sina barn igår kväll. Hon hade bara tänkt läsa ett kapitel, men det blev fyra, för barnen tyckte att det var så spännande. 

Kan det bli något annat än en god jul efter ett sådant besked? 

tisdag 22 december 2015

En grå och ful jul

Julen är snart här, men någon vit jul blir det då definitivt inte. SMHI har förutspått 9 plusgrader och jag börjar titta på hus i Norrland på Hemnet. Jag har inte åkt skidor sedan 1983-84 och skulle förmodligen bryta lårbenshalsen direkt om jag försökte, men snälla nån. Lite snö, bara ett par dagar om året (24-25/12), är det egentligen för mycket begärt? Och så lite norrsken på det.

I ett tillfälligt anfall av mod har jag skickat Liva till ännu en betaläsare och dessutom kontaktat en lektör som jag vill anlita (om hen vill ta sig an min stackars bok). Förhoppningsvis kan båda de här personerna hjälpa mig att ta boken till nästa nivå. Jag lyssnade genom hela texten innan jag skickade iväg den (hurra! words text-till-tal-funktion fungerar på min nya dator!) och fixade till den ännu en vända, men den kan bli bättre ändå, det är jag övertygad om.

Idag jobbar jag för fullt, men imorgon, då ska jag vara ledig och julstöka så mycket jag hinner. Vi får väl se hur mycket julefrid det blir när jag springer runt som en skållad råtta och bränner vid julgodiset, köper fel klappar, stökar ner mer än jag städar och välter julgranen varje gång jag går in i vardagsrummet.

Sedan tänker jag ta jullov några dagar och inte stressa över jobb eller skriv, men jag kommer nog ändå att klura lite på mitt bilderboksmanus och vad det är som saknas i det. Kanske kan lite av julmagin bidra till att det manuset inte är lika urtrist när jag tar tag i det igen i januari. Snälla Tomten, kan jag inte få lite inspiration i jul?

Hårt arbete i alla ära, men utan den där lilla gnuttan magi blir det aldrig riktigt bra.



söndag 20 december 2015

Fjärde advent




Fjärde advent och nu får den där julstämningen allt sno på om den ska hinna hit innan det är för sent. 


Julnovellen blev klar och jag har lagt upp den här om någon vill läsa (obs! på engelska). Det var en kul liten övning och ett bra sätt att träna på compile och omslagsdesign (även om jag till sist valde att beställa ett omslag via Fiverr) inför nästa års planerade bokutgivning. 


Jag hoppas hinna med lite novellskrivning inimellan de stora projekten i fortsättningen också, bara för att få den där Färdig!-kicken lite oftare. Det känns som att jag inte har åstadkommit något alls under hela 2015, trots att jag faktiskt har skrivit nästan tre böcker. Den där lilla novellen känns som en större prestation än de 100 000+ ord jag skrivit sedan jag skickade in Konrad i maj, trots att den bara tog några timmar. För att den är Färdig! 

Och på torsdag blir det julafton, oavsett hur ont jag har i ryggen. Det är bara att gilla läget och försöka julstöka i tvåminutersintervaller med långa vilopauser mellan. Santa Pig ligger fortfarande nere i källaren, men jag hoppas att han ska skutta upp och ställa sig bredvid tv:n någon gång under dagen. Utan Santa Pig blir det ingen riktigt god jul!



fredag 18 december 2015

Hurra och Aj och Suck

I morse fick jag för första gången feedback från en livs levande betaläsare. Nu var det inte så dramatiskt, eftersom det inte gällde någon av mina böcker, utan en julnovell som jag råkat skriva.  Men ändå. Det var pirrigt värre att be om hjälp, men överlag var det inte någon svidande kritik. En hel del anmärkningar, men betyget blev ändå 8 av 10 och det är jag mer än nöjd med.

Eftersom jag aldrig kommer i mål med mina böcker var det skönt att gå mellan med en kort liten novell: få en idé, skriva ner den, skicka ut för testläsning och sedan göra färdigt alltihop på bara en liten vecka. 

Visst är det kul att skriva, men det är inget emot njutningen i att ha skrivit klart

Resten av livet går i myrfart med rejäla nävar ryggontsgrus i julstöksmaskineriet. Jag kan knappt  göra någonting, orkar ännu mindre och är på allmänt urdåligt humör. 

Det ska till ett julmirakel av Disney-kaliber om det ska bli någon god jul här hemma. Jag hade behövt skjuta på eländet ett par veckor för att hinna komma på benen igen och julstressa ikapp, men jag misstänker att resten av den julfirande världen inte går med på det. Så det får bli som det blir.  Jag har egentligen inga höga krav. Får jag bara en julgran, en knäckemacka med julskinka och senap och en julmust (Apotekarnes, så klart!) så är det bra sedan. Men det finns ju andra människor i världen, med längre önskelistor.

Och så vill jag förstås ha en Santa Pig med julgodis i, men det tar vi någon annan dag.


Pig by Nick Saltmarsh, on Flickr
Nej, det här är INTE Santa Pig!
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Nick Saltmarsh 

tisdag 15 december 2015

Kramp i både rygg och skriv

Nähä. Så lussekatter botar inte ryggont. Då vet jag det.

Det är viktigt med empiriska studier, och jag är ändå stolt över att ha gjort en insats för den medicinska forskningen. Något nobelpris får jag väl inte, men jag kan ta en lussekatt till, det blir också bra.

Halva december har gått och några bilderboksmanus har jag inte skrivit. Eller, jag har försökt. Men det bidde ingenting.

Tragiskt, men det kan inte hjälpas. 

Dessutom har jag upptäckt, när jag bara precis skulle knyta ihop de sista trådarna i min romance, att tiden inte funkar. Jag gjorde upp en tidslinje för att kunna fläta ihop ihop alla händelserna som äger rum i två olika tidszoner och på ett par olika platser inom samma tidszon, i rätt ordning och upptäckte att det går inte. Alls. Om man dessutom ska förhålla sig till verkligheten en aning och inte försöka låtsas att en budfirma kommer och levererar en försändelse på en söndag eller att banker och ambassader har öppet sju dagar i veckan, så går det överhuvudtaget inte att få ihop den här historien. Inte utan omfattande omskrivningar och tillägg. Två dagar i en sommarstuga måste bli tre, om FedEx ska hinna buda grejer från Manhattan till Rømø (det går inte på ett dygn, inte med tidsskillnader och avstånd inräknat!). Vissa saker måste göras på en vardag. Andra scener behöver utspela sig på en helgdag, när man till exempel inte kan föra över pengar från en bank till en annan. 

Frustrationen när man trodde att man nästan var i mål och upptäcker att man måste springa ett varv till ... Och med den här ryggen!

Suck. 

Mina bilderboksmanus verkar inte vilja bli skrivna alls, trots att jag är så sugen på att rimma och ramsa och tramsa för att lätta upp den något tryckta stämningen som uppstår när man bara skriver och skriver och aldrig kommer till punkt. Jag är hemskt besviken, men ger inte upp helt än. Jag bara lägger på is till efter jul. Förhoppningsvis har jag återfått lite rörlighet då och kanske även i hjärnan. 

Just nu är jag för korkad för Ted, så jag håller mig på Youtube. Det är mer lagom nivå på de filmklippen. Men det finns en del guldkorn. Den här musikvideon, t ex.

söndag 13 december 2015

Tredje advent

Tio dagar kvar till julafton och julstämningen lyser fortfarande med sin frånvaro, nästan starkare än alla mina ljusslingor.

Ryggontet har omintetgjort nästan alla planer under veckan som gått och jag inser mina begränsningar och gör inte upp några planer alls för nästa vecka. Det får bli som det blir. Eller låta bli.

Det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Det värsta med en trasig rygg är varken smärtan eller alla svårigheter den orsakar eftersom man plötsligt inte kan göra nästan någonting alls, hur tråkigt det än är. Det absolut värsta är att man blir så outhärdligt grinig och gnällig och helt omöjlig att ha att göra med. Precis vad jag inte behöver. Jag är rätt jobbig i mitt default-läge om man säger så ...

Tack och lov har jag barnarbetare i hushållet så det blev i alla fall en omgång lussekatter på denna speciella dag som jag aldrig firar på något annat sätt än att äta bakverk. Och så fick jag lära mig vad det heter när man sätter russin på lussekatterna, nämligen att man "russar" katterna. Jag  <3 språkets elasticitet! Till och med när jag är ryggontsgrinig.



Juldoktorn rekommenterar 6-8 lussekatter mot bristande julstämning. Om det även hjälper mot ryggont återstår att se.


fredag 11 december 2015

För övrigt anser jag att ryggont borde förbjudas


Den här veckan har jag inte gjort några större framsteg på mina pågående skrivprojekt, mest på grund av jobbet men också på grund av en julnovell som jag blev besatt av och vackert fick ta och skriva ner ett första utkast av.

Den kommer nog inte att bli klar till årets jul, men jag kan se ganska precis var den brister och vet hur jag ska fixa det.

Om  jag bara kunde få några extra timmar per dygn i ett prydligt paket under granen skulle det varit gjort i en handvändning. Men så snäll har jag väl inte varit, förmodar jag.

Det var skönt att skriva kort, efter att ha kämpat med längre projekt hela året. Att påbörja och avsluta en novell på bara ett par skrivpass. Visst, det behövs ett par skrivpass till för att fixa och piffa, lappa och laga, men jag kan överblicka hela historien nästan utan att flytta blicken och det är roligt, som omväxling. Jag har inte skrivit noveller sedan jag började skriva långt. Det kanske är dumt.

Nu har jag inte haft några novellidéer som har drabbat mig så som den här gjorde, men om den färdiga texten blir så lyckad som det nu känns att den skulle kunna bli hoppas jag att det ska leda till fler små berättelser. 

Veckans kick fick jag av att testa att köra en Compile i Scrivener när jag skulle läsa genom det första utkastet till min novell, istället för att skriva ut på papper som jag brukar. Ett enkelt bokomslag från Canva, några snabba klick och vips låg min julnovell i plattans e-boksläsare, bredvid mina andra böcker. Det kittlade i magen, kan jag lova.

Jag hann inte allt jag hade velat i år. Men nästa jul, då ska jag ha plattan full av mina egna, färdigskrivna och alldeles på riktigt utgivna e-böcker. Och det är ingen jävla målsättning. Det är ett löfte!


tisdag 8 december 2015

Hej, jag heter Sandra och jag är en instant gratification junkie

Tålamod är jag inte född med. Det vore synd och skam att påstå. Om otålamod vore ett begrepp skulle det passa mycket bättre. 

Jag vill ha det jag vill ha NU. Den där novellen jag kom på i går kväll? Den vill jag ska vara klar IDAG. Om jag blir sugen på julskinka i april så vill jag ha det I APRIL och inte behöva vänta till december, då jag ändå bara är sugen på färska jordgubbar.

Och det är ju synd, för enligt all beprövad vetenskap betyder det att jag är dömd att misslyckas i livet. Inte bara med julbordet, utan med allt. Den där novellen kommer aldrig att bli skriven, eftersom jag kommer att tröttna halvvägs, och istället börja jaga en ny idé-ekorre som rusade förbi i ögonvrån. Alla böcker som jag håller på med, huller om buller, utan rangordning eller struktur? Blir de färdiga är det mer tur än skicklighet. Nu är det ju bara det tråkiga kvar! Och det tråkiga blir aldrig gjort. Varför göra en massa tråkiga saker, när man kan äta marshmallows? 

Jag tycker inte ens om marshmallows, men jag skulle ändå ha ätit upp den innan försöksledaren hade lämnat rummet. När jag var fyra eller när jag var fyrtio.

Och därför gick det som det gick.


söndag 6 december 2015

Andra advent


Andra advent och jag försöker (hittills förgäves) kickstarta julstämningen genom att skriva några julkort. Den egna julkorts-swapen jag hade tänkt ordna i år för att få en lika fin julkortsvägg som förra året gick om intet under sjukveckorna, men än är det inte för sent att anmäla sig till andras swapar och få åtminstone en handfull julkort. De inom Europa kommer att hinna fram i tid och de till vissa länder utanför likaså. USA, Japan och Taiwan går snabbt. Ryssland och Kina tar en evighet. Jag borde skriva Glad Påsk på de korten också, för säkerhets skull. Klistra på en liten gul kyckling. Men, men. Bättre sent än aldrig.

Annars håller jag på att avvänja mig från de senaste veckornas binge-tv-tittande och återgå till läsning och andra lite vettigare sysselsättningar. Förutom pinsamt många avsnitt av gamla favoriter hann jag också med alla 6 avsnitt av BBCs nya dramaserie River, med Stellan Skarsgård i huvudrollen. (Streamar på Netflix just nu.) Ärligt talat det bästa jag har sett och kommer att se på tv i år och ja, då räknar jag med finalsäsongen av Downton Abbey. 





Frågan är bara vilken sorts lobotomi jag kommer tvingas genomgå för att bli av med den här gamla discodängan som har borrat sig hela vägen in i reptilhjärnan. Förmodligen en ganska omfattande sådan.

Men ärligt talat, de sex avsnitten var värda det.


fredag 4 december 2015

FörföljarFredag



Nä, visst har jag tipsat om Jenny Lawson tidigare, aka The Bloggess, men man kan aldrig få för mycket av a good thing och vissa budskap måste bara fortsätta spridas för all evighet så kila iväg och läs hennes blogg och hennes senaste bok och hennes första bok och hennes tweets och hennes instagram. Nu har det dessutom visat sig att människan kan rita också!?! 

tisdag 1 december 2015

Ny månad - igen!

Tisdag och december minsann, hur nu det gick till?! PiBoIdMo är avslutad och jag känner mig nöjd och belåten med min lista. Den får ligga och jäsa en vecka eller två nu, medan jag sysslar med annat. Sedan ska jag välja ut de tre bästa idéerna och skriva ihop ett snabbt första utkast på dem innan året är slut. Den första februari ska jag ha ett färdigt, slipat, bilderboksmanus till tävlingen Skriv. Teckna. Fortell.

Liva är ute på betaläsning och det är så spännande. Jag kommer hela tiden på saker jag behöver ändra, lägga till, tweaka och rätta till, så det är klart att vägen är lång till ett färdigt manus, men det ska bli jätteroligt att få höra vad helt opartiska läsare tycker på det här stadiet, när det ännu finns hur mycket utrymme som helst för justeringar och omarbetningar. Ikväll är det dessutom skrivcirkel och jag har lämnat in tre kapitel i mitten av boken ungefär för feedback, så där får jag förhoppningsvis också en känsla för hur berättelsen tas emot av olika läsare. Spännande!

Konrad har varit ute i världen i över ett halvår nu, och jag velar mellan att tro att de sista manusen har kommit bort på posten eller tappats ner bakom ett skåp eller något och att det sitter människor på något förlags manusgruppsmöten och diskuterar fram och tillbaka och låt mig bara läsa en gång till och jag tycker att Pelle också behöver läsa innan vi bestämmer oss och men nästa år kanske och men om vi ber henne att ändra här och här, så kanske ...

Ja, jag vet inte hur snacket går. Men om de inte har sagt nej, så kanske, kanske, kanske det beror på att de åtminstone lite vill säga ja?

Stackars Konrad. Jag har inte tittat till honom sedan jag skickade iväg manuset. Jag lovade mig själv att inte läsa förrän jag fått besked från alla förlagen, och det löftet har jag hållit. Det är tur att jag har haft andra böcker att jobba på, annars hade det aldrig gått. Nu får han ligga över julen och förmodligen genom januari också, om jag ska hinna med både Liva och romanceboken och bilderboken! (För många tallrikar att hålla snurr på=krasch!!!) Sedan får vi se om det blir något av honom. Han kanske också vill bli översatt till engelska? Resa jorden runt?

Jag har märkt att jag talar om Liva och Konrad som om de vore riktiga människor, och det vore väl synd och skam om inte jag som hade hittat på dem såg dem på det viset. Jag hoppas att det en vacker dag finns en massa små människor världen över som också betraktar dem som levande, som betraktar dem som sina vänner, som tänker på dem efter att de har läst färdigt boken och undrar hur de har det nu.

Mycket av författarskapet har visat sig handla om pappersarbete, research, omslagsdesign, marknadsföring, korrläsning, momsredovisning och andra inte speciellt magiska göromål. Men jag hoppas att jag aldrig glömmer att den viktigaste delen av mitt arbete är den skapande biten. När jag tar en idé ur tomma luften och formar den till flerdimensionella karaktärer med egna idéer och tankar och drömmar i världar som kanske är rätt lika den här eller kanske ser helt annorlunda ut. Och att det där bokomslaget som jag svettas så över att få till faktiskt är en dörr som leder in i en värld som inte hade funnits om det inte hade varit för att jag skrev en bok och gav den till någon annan att läsa.


söndag 29 november 2015

Första och snoriga advent

Första advent och för min del hade vi gärna kunnat skjuta på julen en månad eller två. Jag känner mig så o-pepp inför den här julen att det inte är riktigt klokt. Ute är det grått och regnigt och ikväll kommer stormen Gorm (äntligen ett rejält storm-namn!). Här hemma är det stökigt och rörigt och snorigt och hängigt efter flera veckors stafettförkylningar och inte det minsta lilla mysigt och stämningsfullt.

Om det inte vore för att ljusslingorna hänger uppe året om (trailer trash chic) hade vi inte haft minsta lilla ljuspunkt i tillvaron. Jag har orkat sätta i kontakterna. Men sedan orkade jag inte mer. Tur att jag har ett stillasittande jobb.

Jag är fortfarande för sjuk för att orka baka något lussigt eller juligt, och några juldekorationer kommer inte att släpas upp från källaren i första taget, så första advent kommer att passera obemärkt. 

Men något litet jul-aktigt behöver jag här på  bloggen för att markera att nedräkningen har börjat och eftersom det är söndag behöver jag en låt som får representera veckan som gått. Kanske en liten stämningsfull julsång med matchande ljusshow?

Om jag någonsin flyttar till villa är det här vad grannarna har att se fram emot!




fredag 27 november 2015

Veckans bokbloggsfråga: vad tycker jag om e-böcker, egentligen?

Carola på Barnboksbloggen frågade om det var någon mer än hon som saknade Bokbloggsjerkan och det var det ju. För att fylla tomrummet drar hon nu igång Veckans bokbloggsfråga och jag testar att hoppa på.


Veckans bokbloggsfråga är:
Vad tycker du om e-böcker? Föredrar du riktiga böcker att bläddra i eller läser du hellre böcker på din läsplatta/mobil? Och vad tycker du om att allt fler förlag skickar ut recensionsexemplar som e-böcker istället för fysiska böcker?


Personligen tycker jag väldigt mycket om e-böcker. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla dem, men så fort jag hade laddat ner Kindle-appen till min första surfplatta var det kört. Sedan dess läser jag nästan ingenting på papper. E-böcker är billigare, smidigare att införskaffa, tar ingen plats i bokhyllorna och de kommer ihåg var jag är. Jag kan ändra font, fontstorlek, ljusstyrka, bakgrundsfärg osv efter omgivning och behov, något som jag verkligen uppskattar efter att ha suttit framför datorn hela dagen.

Visst, i det stora huset på landet som jag drömmer om finns det bokhyllor överallt (som någon annan dammar åt mig) och travar av böcker på varje ledig yta. Jag betraktar mig fortfarande som en bibliofil. Men i verkligheten kom jag hem från bokmässan utan en enda bok till mig själv, det var enbart barnböcker i kassarna.

Nu är jag ju ingen bokrecencent, men jag tycker att det är bra att förlagen kör mer digitalt, det är både ekonomiskt och miljövänligt. 

Nackdelar med e-böcker: Det går inte att låna ut eller ge bort dem när man har läst klart, eftersom man inte äger själva boken. Det går inte att få dem signerade. 

Det är inte lika tillfredsställande att ha en massa filer på en server någonstans som att ha en bokhylla full med sina bästa läsupplevelser. Och när all elektronik slås ut i nästa världskrig kommer hela boksamlingen att vara borta. 

Man får aldrig upplevelsen av att slå upp en gammal bok och hitta ett bokmärke som minner om var man befann sig när man läste just den boken senast, ett boardingpass, ett kvitto från en affär som lagt ner, en servett från ett fik i en stad långt borta, ett vykort från en vän som man tappat kontakten med.

Och det kan ju vara värt en del, när jag tänker efter. 



tisdag 24 november 2015

En dansk Dick Francis, finns det?


Jag har börjat så smått att översätta Liva-boken till engelska, samtidigt som jag har lämnat den till ett par betaläsare som förhoppningsvis ska kunna tala om för mig var det brister. Jag vet inte. Varannan dag känns det jättebra och lovande och varannan dag ... Ja, usch.

Men i teorin tror jag att det är en bra idé, om man har en bra bok på svenska, att översätta den till engelska för att den bokmarknaden är så otroligt mycket större. Sedan drunknar man förstås genast i den enorma utgivningen och syns aldrig till igen, men ändå. 

För hur bra ens bok än är så finns det inte särskilt många potentiella läsare på den svenska bokmarknaden. Vi är helt enkelt inte tillräckligt många som läser böcker på ärans och hjältarnas språk. Och med den nya bestsellerismen som tagit över bokbranschen skrivs varje år massor av bra böcker som aldrig blir utgivna eftersom de kanske är lite udda och riktar sig till en mindre publik. De svenska nischmarknaderna blir för små för att kunna bära en egen utgivning.

Samtidigt börjar det låta som att den värsta guldruschen på Amazon är över. Det blir svårare och svårare att tjäna pengar där. I mina öron är det goda nyheter. För när guldruschen är över drar lycksökarna vidare. Kvar blir de som skriver av andra skäl. För att de har något de vill berätta om. Eller för att de bara måste. 

Kanske blir det lättare att hitta sina läsare om det inte släpps många tusen böcker varje dag. Och kanske blir det som läsare lättare att hitta sin nya favoritförfattare om de böcker som släpps är skrivna av människor som verkligen brinner för sina berättelser och inte sådana som har hört att det går att dra in snabba cash på KDP.

Dessutom tänker jag att det, så småningom, kan leda till att bokmarknaden blir lite mer globaliserad. Visst, Amazon är amerikanskt och inperialistiskt och vill lägga under sig världen och de utplånar den inhemska bokbranschen överallt där de drar fram. Visst är det så, på ett plan.

Men samtidigt gör Amazon det snorenkelt för en svensk tant eller en zimbabwesisk tonåring eller en bangladeshisk farfar att få ut sina böcker till HELA VÄRLDEN. Och jag har svårt att inte tycka att det är så jävla häftigt. Visst, det är fortfarande så att engelskan dominerar och att den anglosaxiska litteraturen får alldeles för stor tyngd i stora delar av världen (i min egen bokhylla, t ex). Men det beror mer på att det är så svårt att hitta ingångar till andra länders litteratur. Och det handlar inte alls bara om att jag inte har någon koll på etiopiska deckare eller peruansk chick-lit. Jag kan inte ens hitta en dansk författare som jag har lust att fördjupa mig i. Och jag bor en halvtimme från Köpenhamn.

Kanske kan jag hitta någon på Amazon?



söndag 22 november 2015

Redigeringsfas 1 inledd

Nerbäddad i soffan med några paket näsdukar och en hjärna full av snor försöker jag göra det bästa av situationen och börjar redigera Liva-boken. Kanske är det snoret men det ser inte helt illa ut. För att vara första utkastet, i alla fall.

Men jag kommer att behöva feedback innan jag ger mig på Den Stora Redigeringen. Och det innebär att jag måste komma över min läsarfobi. 

Första steget: Lägga upp alltihop på Wattpad till allmän beskådan. 

Resultat: 0 läsningar. Eftersom jag inte skriver The Foo-fan fiction eller PI ligger manuset lika tryggt på nätet som i ett bankvalv. Just barnböcker är kanske Wattpad inte riktigt rätt ställe för. Men jag känner inte till något annat ställe. Tips mottages gärna!

Andra steget: Ge manuset till maken för genomläsning.

Resultat: 1 läsning. Några påpekanden om anakronistiska begrepp. Hade man kilometer på den tiden (vilken tid bokeländet nu ska föreställa att utspela sig i)? Hade man speglar? Nej, förmodligen inte. Men vad hade man istället? Snorhjärnan kan inte komma på några bra alternativ. I övrigt allmänt uppmuntrande kommentarer.


Nästa steg: Tigga testläsningar i diverse Facebook-grupper.

Saker jag hellre skulle göra: gå till tandläkaren, bryta naglarna riktigt långt upp, gå barfota över en bädd av glödande krokodiler.

Bäst att jag passar på då, innan snoret ebbar undan och jag återfår tankeförmågan.


fredag 20 november 2015

I mål men ändå så långt därifrån



Ja, det ser ju nästan ut som att jag skulle vara klar. Men det är jag inte. Inte ens nästan.

Det fattas fortfarande ett par (3-4?) scener innan de kan leva lyckliga i alla sina dagar. Sedan ska det bli en epilog och så behöver jag skriva ytterligare 3-4 scener som ska flätas in i historien som jag redan har skrivit. Så totalt behövs det nog kanske 8-10 000 ord till, i värsta fall.

Dags att inse att den här boken inte kommer att bli klar i år, som det var tänkt. Jag har alldeles för mycket jobb för att kunna hinna allt det här på bara en månad. Och sedan behövs det rejäla betaläsningar och lektörsläsningar och korrläsningar om det inte ska se ut om Svenska Kocken har skrivit bokeländet.

Hur svårt kan det egentligen vara att skriva på engelska? tänkte jag en gång i tiden. Nu vet jag svaret. JÄTTESVÅRT!

Alldeles omöjligt svårt.

Alla små stavfel och grammatiska fel är kanske inte så svåra att rätta till. Men meningsbyggnad och formuleringar och ordval avslöjar snabbt att texten inte är skriven av en inföding. Därför blir jag tvungen att hitta amerikanska betaläsare och lektörer som kan peka ut alla ställen där det låter konstigt. Inte helt enkelt, om man inte är rik som ett troll.

Trots alla svårigheter med att skriva på ett främmande språk har jag inte kunnat låta bli att börja översätta Liva-boken. Det blir en sorts redigering av den svenska texten samtidigt som jag får en engelsk version. Jag har inte hunnit så långt än, bara ett par kapitel, men hittills flyter det på rätt bra. Kanske kommer jag att ge ut den före romance-boken, om inte annat så för att den är kortare och därför billigare att få lektörsläst och korrläst. 

tisdag 17 november 2015

Alla dessa bubblor

Vi lever i kunskapens tidsålder. Informationseran. Aldrig har så många haft tillgång till så mycket vetande, så många fakta, så många källor att lägga till grund för våra slutsatser och våra egna sanningar.

Märks det, eller?

Känner ni hur alla bara svämmar över av pålästhet och hur alla diskussioner är ett smörgåsbord av kunskap, beprövad vetenskap och personliga erfarenheter som generöst delas och frossas i, tills alla lämnar buffén med uppknäppta byxknappar, alldeles svullna av vishet och nya insikter?

Kanske inte varje dag i veckan.

Istället känns det snarare som att människor värjer sig, kör huvudet i sanden eller åtminstone rakt in i närmaste åsiktsbubbla, som om folk slåss om att vara mest överens, mest samkörda, mest inkörda på samma gamla spår och vägrar ta till sig minsta lilla fakta som inte passar in perfekt i det tusenbitarspussel som de inbillar sig att de nästan har lagt klart.

Det är en jobbig tid att leva i.

En gång hade jag övertygelser. En gång trodde jag att jag hade hittat min bubbla, den där alla mina svar fanns att hitta. Jag dök huvudstupa in i den och vältrade mig i alla lösningar, alla förklaringar, alla sanningar. Det var så skönt att äntligen känna tryggheten av att simma mitt i ett stim med andra som var precis som jag, som också hade kommit till precis samma insikt. 

Jätteskönt, tills stimmet girade och började simma åt ett helt nytt håll, och jag hade att välja mellan att följa med eller falla ur. Svepas med av de kollektiva övertygelserna eller falla fritt i ensamheten.

Jag faller fortfarande. Och skyr bubblor som pesten. Jag har väl en egen, förmodar jag. Där jag sitter i min ensamhet och försöker övertyga mig om att jag har rätt (lyckas väl så där). Att jag gör rätt, som faller fritt. Att jag ser saker och ting tydligare när jag inte är omgiven av det där hålla med-stimmet. Men förmodligen är min bubbla precis lika ogenomskinlig som alla andras.

Och nästan allt jag vet har jag fått lära mig av Google. 

Attans.




söndag 15 november 2015

Tacka vet jag kakmonster


Ett skrivpass på två veckor, men vilket skrivpass sedan!

Nu står de där, öga mot öga, för första gången sedan sanningen kom fram. Och där får de stå ett tag, tills jag får tid att skriva igen. Förhoppningsvis kommer spänningen att stegras lite under tiden, så att det blir en laddad scen. Hela boken mer eller mindre står eller faller med det som händer mellan dem nu, så ... no pressure!

Här ute i verkligheten står världen i brand och människor hatar och människor dör och jag har väl inget som helst vettigt att säga om det. Det är egentligen inget nytt, det som hänt. Det händer varje dag, har hänt varje dag sedan den första neandertalaren lackade ur och drämde en sten i sin brorsas platta skalle. Trots att det just nu verkar mer angeläget eftersom det hänt nära kan jag inte låta bli att känna dåligt samvete för att det blir en sådan big deal när det händer i Europa.

De där vita liven är ju så mycket mer värda, eller?

Jag skriver vykort till främlingar i andra länder, skickar varma hälsningar till människor jag aldrig kommer att möta och kanske aldrig ens höra av igen. Ett menlöst försök att skicka ut positiv energi i universum för att försöka kompensera för allt hat som andra kräker ur sig åt alla håll.

Hjälper det? Säkert inte.

Men det göder nog inte monstren på samma sätt som all den här ilskan gör. De lever på hat, förstås.  Lever och frodas i det här vi-och-dem-kriget, med staket och murar och hat och fördomar och vapen och kontroller. Och jag är så naiv att jag tror att det är helt fel väg att gå, att den vägen leder rakt ut för ett stup. Rakt in i mörkret. Precis som Lillebror Kanin vill jag istället mata monstren med farmors goda kakor och överösa dem med vänliga ord och kramar tills de krymper och krymper och blir så små att de försvinner.

Eller åtminstone så små och behändiga att man kan stoppa dem i fickan tills de har kommit på bättre tankar.


fredag 13 november 2015

300 inlägg!

Birthday Cake - Candles by jessica.diamond, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  jessica.diamond 

Trehundra inlägg har det visst blivit här, med åren. 

Jag vet inte om det säger något egentligen. Vad ryms i alla de där inläggen? Inget speciellt. Eller kanske hela mitt liv. 

Hur som helst finner jag det omöjligt att dra ner på bloggandet här, trots att jag har ett par andra bloggar som jag försöker komma igång med. De är mer specifika, mer målinriktade, och det är väl bra i vissa lägen. 

Men det här är bloggen om mig. Den jag är, i och av mig själv. Och visst blir det mest om skrivandet, åtminstone i perioder. Men det blir också lite annat liv, förhoppningsvis, om jag hinner med något sådant med alla böcker och bloggar och annat som ska hinnas med.

Sociala medier, till exempel. De är viktiga, om man ska nå ut till sina läsare, sägs det. Men oj, så svårt det är!!! Den här veckan har jag brottats med Twitter för att försöka lära mig hur det funkar. Inte alldeles uppenbart, ärligt talat. Jag har i alla fall sent omsider förstått att det inte är meningen att man ska läsa ALLT. (Puh!) Min pseudonym har fått ett eget Twitterkonto, och hon är redan mer poppis än jag. 

Dessutom har jag öppnat upp mitt Instagram-konto för allmän beskådan, och ska försöka använda det lite mer. Det mest chockerande hittills: Att någon annan som också heter Sandra Rath hade varit inne och gillat ett par av mina bilder i morse. Någon tysk variant som tycker väldigt mycket om sina katter. 

Jag gick i åttan när jag första gången träffade någon annan som hette Sandra. Om man heter Eva eller Anna eller Johan kanske man inte kan föreställa sig hur det känns, men det var inte förrän jag kom upp i tonåren som mitt namn började bli vanligt i Sverige. När jag var liten var det inte så många som hette det, och ingen annan i hela min lilla värld.

Jag minns fortfarande hur underligt det kändes, att se en annan Sandra, som inte alls såg ut som mig. Lite samma förvirring/förundran uppstod i morse. Jag vet att det finns andra som heter precis som jag både i Usa och Tyskland, (någon av dem har snott min gmail-adress!)  men det här var den första interaktionen med en av dem. Instagram räknas kanske inte som närkontakt av tredje graden, bara andra, men ändå. Det blev en mental milstolpe, som jag kommer att minnas, precis som första gången jag träffade den där andra Sandra på Grönkullaskolan i Alvesta.


tisdag 10 november 2015

Håll i hatten och stressa vidare

Det höststormar i Malmö idag, riktigt ruskigt ser det ut där ute, och sådana dagar är det skönt att jobba hemma. Mörkt är det också, och det brukar jag inte ha något emot men den här hösten har jag varit så trött precis hela tiden att det inte är ett dugg roligt längre. Det brukar vara jobbigt de sista veckorna med sommartid och sedan släpper det så fort jag är tillbaka på normaltid, men i år blev jag kvar nere i tröttman trots att tiden inte är ur led längre.

Kanske är det åldern.

Kanske är det stressen.

Jag tror inte att jag riktigt har insett hur mycket jag egentligen försöker göra just nu, på en gång, med min mycket begränsade tid och ork. Det har bara smugit sig på, en sak i taget, tills Att göra-listan sträcker sig långt utanför synfältet.

Skillnaden i förhållande till tidigare stresstyngda perioder är väl att många av mina måsten just nu är väldigt lustfyllda. Ja, jag måste skriva klart mina böcker, men jag ÄLSKAR att skriva. Jag mår så bra av att skriva. Även om det innebär att jag kanske får väldigt långa arbetsdagar. Även om det innebär att jag måste välja bort en massa andra saker.

Ja, det är mycket jobb med att sätta sig in i hur det funkar med självutgivning, fundera på hur ett säljande bokomslag ser ut, hitta marknadsföringskanaler som kan vara effektiva utan att kosta skjortan. Men det är förvånansvärt roligt.

Kommer det att hålla i sig? Kommer det här fortfarande att kännas roligt, när jag har lagt ner massor av tid och ork på det, och mina böcker sedan inte säljer?

Vem vet?

Men jag försöker att inte låta den här stressen tära på mig, som den har gjort tidigare i mitt liv. Jag försöker lära mig att hantera den och dämpa den genom att bli mer organiserad och mer flexibel (verkligen på tiden!).

Om jag vill att den ska bli min vän? Njä. Kanske inte. Men det här var ett intressant prat och jag ska definitivt försöka komma ihåg det nästa gång kortisolen börjar flöda.



söndag 8 november 2015

Alla dessa veckor som bara svischade förbi, var det livet?!?

Ännu en vecka smet förbi utan att jag fick så mycket som en chans att skriva. Inte så mycket som fem minuter, på hela veckan. Under all kritik.

Det är enormt frustrerande när det börjar dra ihop sig mot slutet, och jag har varit enormt skrivsugen den här veckan, speciellt efter fredagens utflykt då jag irrade omkring i min kvinnliga HP:s fotspår en stund och rätade ut lite frågetecken och samlade intryck som jag hoppas kunna krydda berättelsen med.

Men det får vänta till nästa vecka. Visst. Inga som helst problem. Otålig, vem jag? Inte då.

Än så länge står de tålmodigt och väntar i hallen, alla bokidéer som jag vill förverkliga. Ett tag var jag rädd att de skulle tröttna och dra vidare till någon annan författare om jag inte var snabb nog, men jag tror att jag har lyckats skaka av mig den oron. Stackars Konrad väntade ju i flera år på att jag skulle hitta tillbaka till skrivandet.

Och om en åttaåring kan vänta i flera år så kan mitt kärlekspar vänta en vecka till med att få varandra. Kanske är det lika bra. Det tar den tiden det tar för äkta känslor att utvecklas. Om jag skriver för snabbt hinner jag inte med i tänket och kännet. Då blir det sidospår eller rent av urspårat.

Det misstaget gör vi inte om.

De goda nyheterna är att jag har 11(!) idéer på min PiBoIdMo-lista. Det har varit förvånansvärt roligt och jag tror att jag kommer att behålla den listan efter november månads utgång. Bara bredda den till alla sorters böcker, i så fall. Eller ha en lista för varje ålderskategori, eller något. 

Vad jag ska med alla dessa idéer till, om jag aldrig har tid att skriva? Ja, det kan man verkligen fråga sig!


fredag 6 november 2015

En liten bokmässa till ...

Jag skulle ju egentligen inte åka dit, men jag råkade visst åka till bokmässan i Köpenhamn i alla fall.


Hoppsan.

Det var inga programpunkter jag var intresserad av och den enda danska bok jag har läst sedan förra året, då  jag lovade mig själv att läsa på ordentligt är Peter Høegs nya, och han skulle inte ens dit.

Jag hade verkligen behövt att han förklarade den för mig, ärligt talat!


Jämfört med i Göteborg är köpenhamnarnas bokmässa liten och behändig, och avklaras lätt på bara några få timmar. I år var det väldigt tunt på listan över internationella författare, ärligt talat, och flera av de programpunkerna hade dessutom strukits när det väl kom till kritan. På plussidan ska sägas att Mumin-vykorten är mycket billigare i Köpenhamn. Så då blir det väl att jag åker dit nästa år igen, bara för den sakens skull.

Men det blir nog bara för den sakens skull, i så fall. Resten hade jag kunnat klara mig utan.

Någon frozen yoghurt hade de inte heller, så det fick jag åka till Fields för att skaffa. Stackars mig. 



tisdag 3 november 2015

Vill ni veta vad jag tycker om det här med patriarkala strukturer får ni fråga min man, eller någon annan man. Vem som helst.

Det blir inget långt inlägg idag, eftersom jag har tröttat ut mig på annat håll. Men jag ville skriva något om det här med män och kvinnor och patriarkala strukturer och glastak eller glasväggar eller envägsspeglar eller vad det nu är som gör att det är så svårt att se människor som människor och inte genast börja klistra etiketter i pannan på dem och sortera ner dem i små fack.

Jag är ingen sorts -ist, varken femin- eller något annat, eftersom Tage har sagt att man måste bli humanist först och jag är inte riktigt där än. Jag jobbar på det, men vissa människor gör det himla svårt, ärligt talat. 

Men jag läste en artikel om den nära förestående bokmässan i Köpenhamn, och artikelförfattaren (som är en man) rabblar upp alla stora författare som ska dit och jag läste och tänkte, jaså han ska dit, och han ska dit, och han och han, och han ska ha ett samtal med han, och han kommer tyvärr inte vilket är synd för hans samtal med honom brukar vara så givande, men han kommer och han och så hon förstås, hon som blev så omtalad för sin bok om en hon som är helt besatt av en han, och sen så kommer han och han ... Är det inbillning eller börjar jag urskönja ett mönster här?!?

Är det här de där patriarkala strukturerna som jag har hört så mycket talas om, eller är det bara så som jag har börjat känna, att män helt enkelt bara ser män? Som jämlikar alltså, jag är väl medveten om att män ser på kvinnor, kanske inte mig så mycket, men de andra.

Det här har jag tänkt mycket på och de grubblerierna ville jag skriva något klokt om, gärna med någon glasklar insikt i konklusionen, men tyvärr så är jag bara en kvinna och inte en särskilt klok sådan heller, så här får ni en fin rosa blomma istället. 

söndag 1 november 2015

NaNo? Nä nä!

Nej, det blir ingen NaNoWriMo för mig i år. Jag har kanske 15 000 ord kvar på min romance och sedan är det bearbetning, bearbetning, bearbetning som gäller, både på Liva-boken och på romanceboken. 

Det sista jag behöver just nu är 50 000 ord till.

Men det är ju inte utan att jag känner mig lite utanför nu när alla andra laddar inför en månad av sömnlöshet, isolering och magsår av för mycket kaffe. Så jag har hittat en annan akronym att ansluta mig till:


PiBoIdMo går alltså ut på att man ska komma på 30 (trettio!) bilderboksidéer på 30 dagar (nämligen i November). Man ska alltså inte skriva något, för det har jag redan nog av, och det ska inte redovisas på något sätt, eftersom ens idéer är ens "intellectual property" och de ska man vara rädd om. 

Men jag har skapat en ny sida i OneNote som jag har i datorn, plattan och mobilen. Och på den sidan har jag startat en numrerad lista som just i dag, den första dagen i månaden, endast har en punkt. 

Jag hoppas att den kommer att fyllas på med andra små tankar och idéer, lite random inspiration som kan drabba en när man minst anar det. Och om en månad hoppas jag att det finns 30 idéer på den här listan. Kommer de allihop att vara bra nog att förverkliga i bokform? Alldeles säkert inte. Men ett par, tre stycken av dem kanske. 

Och eftersom jag inte själv kan illustrera dem kanske jag kan skicka in dem till den här tävlingen:


Deadline är 1 februari, och jag tänker att det låter som en plan. 

Det börjar bli många sådana nu ...


fredag 30 oktober 2015

Ännu en maffig milstolpe

Nej, jag kommer inte att hinna klart med min romance innan oktober månads slut. Det hade ju varit festligt, men i praktiken helt omöjligt.

Men en liten milstolpe hann jag passera i alla fall och det ska firas. Hurra, hurra, hurra!


Fyrtiotusen ord är inte kattskit, minsann. Och nu börjar det dra ihop sig till en lite rafflande final, med spännande biljakter och skottlossningar och ... Nej, kanske inte det. Fel genre! Men en spännande rymningsscen i storstadsmiljö kommer det snart att bli, ett par sorgliga Nu ses vi aldrig mer-scener,  med hjärtan som krossas till höger och vänster och en återförening som kommer att få mig att böla så att laptoppen kortsluts, misstänker jag. 

Och så tänker jag mig en epilog, några månader senare, så att man får se hur bra de har det tillsammans. Med en liten överraskande twist.

Men det får jag skriva någon annan dag. Nu är det dags att gå och jobba.

tisdag 27 oktober 2015

Om ni tror att jag har tid att blogga idag, då tror ni fel!

Alltså, stressen!

Först inser man att det är tisdag, och klockan är mycket mer än tio, och man har inte bloggat. 

Puh.

Sedan, innan man ens hinner in på bloggen, ska man bara göra lite andra saker på nätet först.

Och det vet vi ju hur det brukar sluta.

Men just idag slutade det med att jag insåg att det är den 27 oktober idag. Och tredje delen i Korpringarna släpptes den 21.

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT???

Nu har jag i alla fall varit inne på tanum.no och införskaffat en alldeles egen e-utgåva av Evna.

Måtte den nu leva upp de mina helt oproportionerliga förväntningar. (Skojar bara. Det är klart att den gör.)


söndag 25 oktober 2015

Ord, ord, massor av underbara ord!

Rejäla skrivpass både i dag och igår har gett mig ett rejält lyft, både vad gäller word count och humöret. 

Vad gör väl det att man inte har sovit ordentligt när man har passerat trettiotusen ord med råge?!? Det är ju mer än hälften!?!

Man ska inte ropa hej, och allt sådant där. Sälja skinn och räkna kycklingar och allt vad man gör. Men vilken löjlig skillnad det gör, när texten flödar. Ärligt talat. jag mår så bra av att skriva. Att få gå in i det där huset och se vad som utspelar sig mellan mina karaktärer. Bara för mig att skriva ner. Det är så roligt. Och det känns så bra, att komma vidare, närma mig slutet, uppgörelsen. Knyta ihop säcken.

Det borde betyda något, hoppas jag, att jag bryr mig om mina karaktärer. Att jag ser dem som levande, hela, komplexa varelser med en egen vilja. Att jag får jobba för att de ska finna fram till varandra, för att de ska förstå att de vill ha varandra. Erkänna det, för sig själva och sedan förhoppningsvis också varandra. Förhoppningsvis kommer en framtida läsare också att bry sig om dem. Heja på dem. Tro på dem. Hoppas på ett lyckligt slut.

Vägen dit är lång, det vet jag. Men idag har varit en bra skrivdag. Och som Neil Gaiman sa en gång: en bra skrivdag spelar inget annat någon roll.

fredag 23 oktober 2015

Dikt, förbannad lögn och statistik

Hjälp, vilken djungel jag har gett mig in i när jag har börjat skriva på engelska! Den amerikanska e-boksmarknaden som skapats kring Amazon och Kindle och nu sakta men säkert håller på att sprida sig över resten av världen är ett gigantiskt oöverskådligt träsk fullt med kvicksand och trassliga lianer, monster och avgrunder som kan sluka en stackars liten författaraspirant hel. En Bermudatriangel där man publicerar sina böcker och ingen någonsin hittar dem igen.

Tre och en halv miljon e-böcker ligger just nu ute till försäljning på Amazon, många av dem spökskrivna av människor som knappt är skrivkunniga och många av recensionerna som ska locka oss att köpa böckerna är skrivna mot betalning av samma människor eller i alla fall deras kollegor på content farms i tredje världen.

Jag vet inte om det är en så bra idé, egentligen, det här med egenutgivning. Vid närmare eftertanke. Jag äger inte ens någon machete. Och jag är nog inte den sortens författare, som kan göra upp marknadsföringsplaner och publiceringsscheman (och sedan hålla mig till dem!) och analysera marknaden och skriva det som läsarna vill ha, just precis när de vill ha det. 

Men om jag vore det, om jag var en sådan författare, då skulle jag nog göra precis som de har gjort i Youtube-klippet nedan, och sätta mig och analysera alla tillgängliga data. Då får man veta precis vilka troper som säljer bäst i förhållande till antalet tillgängliga titlar på marknaden, dvs precis vad läsarna mest av allt vill ha. (Varken supermodeller eller sociologistudenter finns med på listan, så jag kan ju lika gärna lägga ner mitt eget romanceprojekt...) Och sedan skulle jag lite snabbt slänga ihop en romance om en pokerspelande brandman som träffar en spionerande läkare på semester på Skotska höglandet, blir blixtförälskad och anordnar ett bröllop på stranden. 

Det skulle bli en kioskvältare utan like! Tro mig, statistik ljuger aldrig.


tisdag 20 oktober 2015

Where you lead, I will most definitely follow - till och med till Netflix

Tisdagar är inte min favoritdag, precis, och tisdagar när jag inte har sovit ordentligt kommer ännu längre ner på listan. 

Det är svårt att veta vad som är höna och ägg, men jag tycker att så fort jag inte har skrivit på ett par dagar blir jag riktigt sur och grinig. Allt är hemskt, hopplöst, meningslöst, värdelöst och fyra andra -löst som jag inte kommer på för att jag är så trött.

Och om jag inte har sovit, dessutom, blir jag definitivt inte festens mittpunkt.

Alltså: den här dagen handlar bara om att hitta ljuspunkter. Klara mig till läggdags med någon sorts värdighet (ha!).

Den enda goda nyhet jag har hittat hittills (efter att ha läst mer än halva internet) är att Amy Sherman-Palladino har skrivit avtal med Netflix att göra 4 stycken 90-minuters avsnitt av Gilmore Girls. För att få avsluta serien så som hon ville avsluta den (hon fick inte göra sista säsongen).

Det borde räcka åtminstone fram till 18.30!

söndag 18 oktober 2015

Lite mer sansad söndag

En berg-och-dalbanevecka går mot sitt slut och verkar avrundas i hoppets tecken, trots allt. Hur hopplöst det än kändes för bara ett par dagar sedan har jag skrivit lite och hittat en kapitelstruktur som känns bra för min första romance. Det kommer att behövas mycket skrivtid innan den blir klar, men jag kan se den tydligt nu. Jag har hittat de stockfoton jag behöver till omslaget. Nu behöver jag bara tusen timmar Photoshop-träning för att kunna sätta ihop dem på ett bra och lagom proffsigt sätt.

Jag kan även se Liva-bokens omslag tydligt framför mig, och hela serien som kommer efter den. Visst, det är många tusen timmars arbete innan det kan bli verklighet, men någonstans måste man börja. Och kanske är det inte med att skicka in manus till förlag och sedan sitta i månader och år och vänta. Kanske är det bara med att skriva klart boken och ge ut den själv? Kan det vara så enkelt? (Svar: Nej!)

Konrad är fortfarande fast i query-limbo, och det känns så frustrerande att inte kunna gå vidare eftersom jag inte har fått svar från alla förlag än. De jag hoppas mest på har ännu inte sagt nej, och jag tillåter inte mitt stackars klena hjärta att tro att det kan betyda något, men det är klart ... Hoppet är det sista som överger människan, sägs det.

Firman är igång och registrerad och officiell på alla vis och jag har börjat få ordning på min pärm och mitt bokföringsprogram. Förhoppningsvis ska det inte ta så mycket tid i anspråk framöver, så att jag kan lägga den tiden på skrivandet istället. Mycket roligare!

Och så spottade min dumma hjärna ur sig ännu en idé i veckan som står och rycker mig i kjolarna så fort jag stannar upp. Ännu en bok som vill bli skriven. Nu!

Suck.

Ja, varför ska man gå in i väggen när man kan springa?

fredag 16 oktober 2015

Så fullständigt vilse ...

Alltså, jag är inte världens mest organiserade människa, det är jag den första att erkänna. Vet inte riktigt var jag har min handduk i varje givet läge. Men nu verkar jag ha förlagt något alldeles väsentligt, och det känns lite jobbigt.

Mitt självförtroende.

Alltså, jag hade det alldeles nyss, bara häromveckan. Då var jag helt övertygad om att mina olika böcker skulle bli alldeles utmärkta (med tiden) och att det var bra och hållbara idéer och att jag visst då (med lite hjälp) skulle kunna förverkliga dem och ge barn och vuxna världen över faktiskt riktigt förträffliga läsupplevelser.

Jag visste vart jag var på väg och hur jag skulle ta mig dit. Kunde skymta målet, där borta vid horisonten. Höll en hyfsad fart och tuffade på i riktning Ditåt. Mot Författarskapet.

Men det var då det.

Nu stirrar jag på skärmen och hur jag än kisar kan jag inte för mitt liv se att det jag har presterat liknar någonting alls.

Bara chimpansbank, alltihop. Urusla idéer, undermåligt genomfört, helt utan substans och mening.

Om man inte kan skriva bättre än så här, då kan man faktiskt inte bli författare. En viss miniminivå måste man väl ändå hålla, om man ska få lov att kalla det man gör för böcker.

Och ja, jag vet att det går över och att det bara är att fortsätta skriva så kommer man ut på andra sidan, så småningom. Jag vet. Men det känns inte det minsta lilla trösterikt just i nuet. Just här i mörkret. Det totala, ogenomträngliga, becksvarta mitt-i-natten-mörkret.

Äntligen fredag, sägs det, men ärligt talat. Är det så här det ska vara så föredrar jag tisdagar.

Lost? by clement127, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  clement127 

tisdag 13 oktober 2015

Trött och svamligt blogginlägg, nr 784


Eftersom jag kom av mig lite med romance-boken tänkte jag sätta vagnen före hästen lite och göra sjutton andra saker som man egentligen inte behöver göra förrän man har skrivit boken helt klart. Bland annat har jag registrerat mig hos Amazon. Det var nog tur att jag gjorde det i god tid, för det inte var inte helt enkelt. Jag förmodar att jag gjorde precis allting fel, precis som hos Skatteverket, och jag har ingen som helst aning om vad som är upp och ner på ett ESS eller ett BIC, så mina eventuella royalities kommer att hamna i västra Venezuela, hos en getbonde där som plötsligt mångdubblar sin förmögenhet när Amazon sätter in tre dollar om tio år. 

Det obegripliga dravlet på bilden här ovan var bara en liten, liten bit av sida upp och sida ner av obegriplighet och jag har lovat och försäkrat att jag "to the best of my ability" (mitt enda försvar!) har läst och förstått och godkänt och vidimerat. Jag kommer alltså inte längre bara att åka i finkan för bokföringsbrott, jag kommer även att hamna i ett amerikanskt federalt fängelse, säkert i en sådan där glasbur som Hannibal Lecter satt.

Trying to overthrow the US government, huh? kommer FBI-agenten som sitter på behörigt avstånd utanför glaset att säga med ett hånflin.

Nope, just trying to sell an e-book ... kommer jag att svara, men ingen kommer att tro mig.

De kommer inte att ge mig tillgång till farliga saker som blyertspennor, men jag kanske kan få några trubbiga Crayola-kritor och tvingas skriva mina kommande böcker på golv, väggar och tak, armar och ben och alla som kommer för nära glaset.

Charlize Theron kan spela mig i filmen. Nu har hon blivit lite till åren, så då kan de få henne att se ännu kusligare ut.

Om jag har sovit lite dåligt på sistone? Ja, kanske det.

söndag 11 oktober 2015

Ett steg fram och femtusen tillbaka

Dessa veckor med lager på lager av måsten, då man dras i åtta olika riktningar och misslyckas i alla sina roller. Är det verkligen de som är livet?!?

Jag har i alla fall orkat släpa mig till ännu en söndag och ska försöka summera veckan som gått.

Summa: -5000

Ord alltså. Nästan i alla fall.

För när dagen grydde och eftertankens kranka gråhet eller vad den nu heter drabbade mig insåg jag att jag måste ta ett par rejäla kliv tillbaka.

Bort från stupet.

Allt det där jag skrev i fredags, och det lilla jag skrev igår. Slängt. Borta. Väck. Syns inte, finns inte.

Jag kan inte vara den författaren som skriver sådant, jag har verkligen inte det som krävs. Och det blev verkligen inte bra. Ärligt talat. Kanske inte själva snusket, det var väl inte så pjåkigt. (Jo, det var rätt hemskt!)

Men vad det gjorde med mina karaktärer att berättelsen spårade ut på det viset. Det kändes inte bra. De mådde så dåligt. Började manipulera och bli elaka mot varandra. Det blev en sådan ångest.

Lars Norén-romance. Är det en genre? I så fall säljer den inget vidare, skulle jag misstänka.

Så bort med det. Häck, väck.

Nästan 5000 ord (gulp!) i papperskorgen, och så börjar jag om.

De vaknar på morgonen och ...

Ja, det skeendet finns ännu enbart i mitt huvud.


fredag 9 oktober 2015

Cirklar och skam

Kära nån, vilken vecka det här blev! Vanligtvis gör jag ju inte speciellt mycket, mer än går i mina ingångna cirklar, men den här veckan har det blivit både det ena och det andra, utöver alla vanliga måsten och det känns nu när helgen äntligen närmar sig.


Till exempel har jag varit på informationsträff på Skatteverket och fått bekräftat att jag visst gjorde nästan allting fel när jag anmälde min enskilda firma och att jag blir tvungen att göra om allting. Nu har jag gjort det och går och är rädd för att de inte ska godkänna min nya anmälan. Jag är ju uppenbart inte kapabel att driva ett eget företag, det måste de ju förstå.

Det måste ju jag förstå.

Dessutom har jag varit på skrivcirkel, minsann, på tal om att bryta med sina gamla ingångna sådana. Det var skrämmande och spännande och samtidigt inte alls så farligt som jag hade trott. Kanske börjar jag att ha gått in mina författarskor så smått, för de skaver nästan inte alls.

Något som däremot skaver är skämskudden som jag fick begrava ansiktet i när jag skrev lite på min romance nu på eftermiddagen, efter att ha skickat in månadens översättning. Och med lite menar jag fyra scener. Sexscener, alltså. Över fyratusen ord! Det motsvarar faktiskt tio romaner utan snusk, bara så att ni vet. Kolla bara på konvertera.nu. Det är alldeles sant.

Men ju mindre sagt om det, desto bättre. 

Om jag ska ha en chans att överleva inom den här nya genren behöver jag uppgradera min skämskudde till något lite mer rejält.

Skämskudden Pinigt 2.0 från IKEA, kanske.

Eller en sådan här.


OSTRICH PILLOW Promo | Studio Banana from STUDIO BANANA on Vimeo.

tisdag 6 oktober 2015

Gör om, gör rätt! Eller så får jag väl göra det själv då ...

Nej, frilansarna på Fiverr imponerade inte med mitt bokomslag heller. De lyckades inte ens pricka in rätt genre! Nu är jag ingen grafisk designer, tyvärr, men jag har sett en eller annan bok i min dag och tycker mig kunna avgöra vad ett omslag signalerar. 



Det här, boys and girls, är ett klassiskt exempel på ett omslag inom den så kallade chick-lit-genren. Typ, del 27 i en serie som utspelar sig inom modevärlden, något i stil med The Devil wears Prada. Boken handlar enbart om den kvinnliga huvudpersonen (är kanske till och med skriven i första person), och hennes kläder och accessoarer.

Inte alls som min bok. Fel, fel, fel.

Men det är kanske bra att få ett konkret exempel på ett omslag som inte alls passar. För nu vet jag precis hur jag vill att omslaget ska se ut. Eller, ja, nästan. Ungefär. Lite grann.

Och eftersom det är min bok (bara, bara min!) så får jag göra om omslaget precis så många gånger jag vill tills jag är alldeles, alldeles nöjd. Faktiskt ingen dum känsla, alls.

Men samtidigt är det förstås en trött liten röst i  bakhuvudet som gnäller om att allt ska man behöva göra själv ...