tisdag 23 december 2014

Tråkig TV är kanske inte det sämsta

Jag var en riktig tv-knarkare i min ungdom. Ni vet, förr i tiden, innan internet och mobiltelefoner och nutiden var uppfunnen. För det mesta hade vi bara två kanaler, utom åren i Norge då vi bara hade en, och antingen tittade man på ena kanalen, eller så tittade man på den andra. Var det inget på tv tittade man på testbilden.















Den såg ut ungefär så där. Då brukade man kunna höra radion samtidigt, så att det ändå hördes röster inifrån burken. Mer än så behövdes inte.

Jag brukar lägga hela äran för min eventuella allmänbildning på det faktum att vi bara hade två kanaler när jag växte upp. Och om det inte var något på ena kanalen såg man på den andra. Oavsett vad det var för program där. 

Alltså fick man se en himla massa program om en himla massa saker som man aldrig själv skulle ha valt att se ett tv-program om, och lite information fastnade allt, eftersom man var ung och hjärnan var mottaglig för sådant.

Nu för tiden tittar jag nästan aldrig på tv på tv:n. Och jag skulle aldrig se ett tv-program om jag inte i förväg hade bestämt mig för att det här vill jag se. Och då missar man förstås mycket. Man ser bara program som man vet att man tycker om och upptäcker aldrig något nytt, om det inte pushas för i någon tv-blogg eller på Twitter. 

Fördelen med nutiden är väl i så fall att om Twitter exploderar av lovprisande av ett visst program så kan man oftast kolla in det senare på SVT Play. Men oftast blir det ju inte av. 

Vem har tid att titta på tv? liksom. När internet sänder tjugofyra timmar om dygnet.

Men visst saknar vi det lite? Att alla såg på samma program och det var det som det snackades om på skolgårdarna, i rökrutorna och i fikarummen dagen därpå.

Visst är det därför TV-cirkeln är så poppis och därför som folk låter bli att ladda ner nya Homeland utan glatt väntar en dag för att kunna se den tillsammans med alla andra och diskutera det som sker på Twitter i realtid.

Det är väl det närmaste vi kommer live-TV.

Det är väl det närmaste vi kommer att känna samhörighet som folk, som nation.

Och kanske är det anledningen till att de här norska TV-satsningarna i TED-föreläsningen nedan har blivit så populära. För att de har varit något som alla har kunnat ta del av och interagera med, samtidigt, i realtid, i hela riket. Kanske även hemma på sin egen farstukvist, om man råkar bo längs järnvägen eller kusten.

Själv skulle jag hemskt gärna se ett flera dagar långt TV-program från Hurtigruten. Bara jag slipper tillbringa en natt till i sovsäck på golvet mellan en väggfast soffa och ett soffbord som var fastskruvat i golvet. För det blir sjögång ibland längs den norska kusten. Och det är inte så lätt att sova när man rullar fram och tillbaka och smäller i än den ena kanten, än den andra.

Det är mitt ena minne från Hurtigruten. 

Det andra är när en av killarna i min klass slänger ut en läskflaska (Solo!) från båten och en av de andra killarna kastar sin flaska efter och träffar den första, mitt i prick så att båda flaskorna exploderar i luften och det regnar glittriga glasbitar ner över vattnet. 

Det var det häftigaste mitt tolvåriga jag någonsin hade sett. Förmodligen ligger det fortfarande kvar på topp 10, mer än trettio år senare. Så mycket häftigt har jag inte sett i mitt liv att det skulle falla ur topplistan.

Undrar om det finns på Youtube. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar