onsdag 31 december 2014

Soundtrack of this New Years Night



Ok, ett litet nyårslöfte då.

2015 ska det bli mer sådant här.

Hellre gunga i kristallkronorna än att bara sitta och deppa.


Åt helvete går det väl hur man än gör, så då kan man lika gärna ha lite kul på vägen ner.






Ut med det gamla och in med det nya

Så var det nyår, igen. Det känns som bara ett par veckor sedan sist.

Den här gången tänker jag inte ens försöka sätta upp några mål eller ge mig själv några uppdrag. Det här året blev ju inte ens nästan som jag hade tänkt mig och det känns rätt så (läs: väldigt) jobbigt. 

Istället tänker jag försöka överraska mig själv under det kommande året, med att göra något bra eller roligt eller modigt, helt spontant, när jag minst anar det.

Ut med det gamla får i år symboliseras av att jag tillbringat nyårsafton med att röja ut årets tomatplantor från balkongen. De har gjort sitt nu, kan man väl säga. Inte längre i sina bästa år, efter de senaste dagarnas många minusgrader. Nästa år blir det inte lika många, tror jag. Det känns som att jag helst vill ha blommor där ute  just nu. Men en upp-och-ner-tomat blir det nog i alla fall. Någon liten godis-sort.

In med det nya får symboliseras av att jag, trots att jag redan bestämt mig för att jag inte hade varken tid, mod, råd eller talang, ändå har anmält mig till ett litet Mail Art-utbyte och därför satte igång att kladda på ett kuvert som ska skickas till Oak Harbor, USA. Det ligger vid Pugetsundet, och som av en tanke utspelar sig boken jag håller på att översätta just nu precis i de trakterna. 

Det här är i alla fall mitt första försök att skapa Mail Art. Det är inte säkert att det blir just det här kuvertet som går iväg till sist, men jag blev ändå underligt nöjd (en ovan känsla) med vad jag lyckades åstadkomma trots att jag inte hållit i en pensel sedan högstadiets bildlektioner.

Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha adressen nere till vänster med ljus penna eller uppe till höger med mörk. Det är hemskt jobbigt att göra det här analogt och inte bara kunna testa olika lager och Ångra om det inte blir bra! Hur bar folk sig åt förr i tiden, egentligen?!?


Min farmor jobbade på posten i hela sitt liv, och jag är lite rädd att hon kommer att hemsöka mig för den här helt reglementsvidriga placeringen av frimärkena. Så FÅR man inte göra! Men jag tar mig den friheten, väl medveten om att posten ändå kommer att förstöra kuvertet i sina automatiska stämplingsmaskiner, och att det kommer att se ut som att det blivit överkört av en asfaltsläggare när det väl kommer fram. Sedan kommer USPS att sätta en streckkod i nederkant också, som pricken över i.

Att man inte längre kan få ett kuvert handstämplat är mitt största I-landsproblem just nu. Stackars mig.

Det var banne mig bättre förr!

tisdag 30 december 2014

Om barndomens betydelse för skapande eller skapandets betydelse för barndomen, kanske?




Louisiana lade ut den här lilla filmen på sin Facebook-sida häromdagen och nu har jag äntligen hunnit se den. Det är mycket på det här temat som jag går och grubblar på nu, bland annat men inte uteslutande för att jag tror att det här med kreativitet och "mugglare" (o-kreativa människor) är temat för barnboken som jag håller på med.

Det var mycket jag kände igen mig i här och en del som gjorde lite ont. Men det var också skönt att se att människor kan hitta sätt att rädda sig själv ur en besvärlig situation.

Fler flottar åt folket!




söndag 28 december 2014

Soundtrack of my Week

Men åååh, Damien Rice har ju släppt en ny skiva i år! Varför har ingen sagt något?!?!?

Jag kan i och för sig inte höra hans röst utan att genast transporteras till busshållplatsen i Svalöv, den gistna, nedklottrade busskuren i trä och väntan, väntan, väntan på en gul buss medan huvudet snurrade av intryck och avtryck av egna och andras texter och samtal kring dem. 

Men ändå.

Det kan det väl vara värt.



fredag 26 december 2014

Tove Jansson på radio

Jag lyssnar sällan (aldrig) på radio, men häromdagen tipsade biblioteket här i Malmö om en radiodokumentär om Tove Jansson som sänts tidigare i år i serien SR Minnen/ Radiofynd, och det var jag förstås tvungen att lyssna på. 

Bästa citatet:


"- Jo, det var en gång, en av alla gångerna, jag körde fast och inte kunde skriva och inte kunde hitta nånting att skriva om, som ju händer för alla författare. Och så gick jag helt enkelt till henne, till min mamma, och sa att "Vad i HELVETE ska jag skriva om?"


Vilken tröst det är att höra sådant, från någon som man föreställt sig hade ett så avslappnat och lekfullt förhållande till sitt skapande.



torsdag 25 december 2014

Nej, se det snöar!



Så blev det en vit jul(dag) i alla fall och den berömda Malmö-vinden skapade fina ränder på trädstammarna i parken här intill. Och som om det inte räckte med snön som gnistrade och lyste upp efter allt det gråa och geggiga som har varit hösten -14, så kom solen också på besök.  

God jul till mig, minsann!

Gräset var grönt i botten av snöänglarna och snötäcket ligger nog inte kvar särskilt länge om man ska tro meteorologerna men jag är tacksam för det lilla vi fick. Det är så skönt att få uppleva lite årstidsväxlingar istället för att ha konstant grått och blött från oktober till mars.




onsdag 24 december 2014

En julönskan



Julefriden har till sist infunnit sig. 

Pepparkakshuset har kollapsat och granen barrar men det doftar hyacint, pepparkakor, clementin och gran och ingen förväntar sig något av mig på en stund. Väggen ovanför soffan är full av jul- och nyårskort från hela (nåja) världen och jag har valt ut min favorit. 

Han förstår, lille Nalle. 

Att det ska inte så mycket till. 

En liten gran. En liten present. 

En liten omtanke.

Det räcker långt. 


Just idag önskar jag mig bara en sak: 

Att alla människor på jorden kunde stanna upp och tänka sig för. Att de kunde visa välvilja. Att de kunde förstå att vi är precis lika olika allihop. Att vi hör ihop. 

Att ingen tog till våld, inte höjde några vapen. Inte hatade eller föraktade. Att alla förstod, hade överseende, förlät. 

En dag om året.

Jag tror att det är möjligt.

Men för säkerhets skull tänker jag inte kolla på nyheterna ikväll.







tisdag 23 december 2014

Tråkig TV är kanske inte det sämsta

Jag var en riktig tv-knarkare i min ungdom. Ni vet, förr i tiden, innan internet och mobiltelefoner och nutiden var uppfunnen. För det mesta hade vi bara två kanaler, utom åren i Norge då vi bara hade en, och antingen tittade man på ena kanalen, eller så tittade man på den andra. Var det inget på tv tittade man på testbilden.















Den såg ut ungefär så där. Då brukade man kunna höra radion samtidigt, så att det ändå hördes röster inifrån burken. Mer än så behövdes inte.

Jag brukar lägga hela äran för min eventuella allmänbildning på det faktum att vi bara hade två kanaler när jag växte upp. Och om det inte var något på ena kanalen såg man på den andra. Oavsett vad det var för program där. 

Alltså fick man se en himla massa program om en himla massa saker som man aldrig själv skulle ha valt att se ett tv-program om, och lite information fastnade allt, eftersom man var ung och hjärnan var mottaglig för sådant.

Nu för tiden tittar jag nästan aldrig på tv på tv:n. Och jag skulle aldrig se ett tv-program om jag inte i förväg hade bestämt mig för att det här vill jag se. Och då missar man förstås mycket. Man ser bara program som man vet att man tycker om och upptäcker aldrig något nytt, om det inte pushas för i någon tv-blogg eller på Twitter. 

Fördelen med nutiden är väl i så fall att om Twitter exploderar av lovprisande av ett visst program så kan man oftast kolla in det senare på SVT Play. Men oftast blir det ju inte av. 

Vem har tid att titta på tv? liksom. När internet sänder tjugofyra timmar om dygnet.

Men visst saknar vi det lite? Att alla såg på samma program och det var det som det snackades om på skolgårdarna, i rökrutorna och i fikarummen dagen därpå.

Visst är det därför TV-cirkeln är så poppis och därför som folk låter bli att ladda ner nya Homeland utan glatt väntar en dag för att kunna se den tillsammans med alla andra och diskutera det som sker på Twitter i realtid.

Det är väl det närmaste vi kommer live-TV.

Det är väl det närmaste vi kommer att känna samhörighet som folk, som nation.

Och kanske är det anledningen till att de här norska TV-satsningarna i TED-föreläsningen nedan har blivit så populära. För att de har varit något som alla har kunnat ta del av och interagera med, samtidigt, i realtid, i hela riket. Kanske även hemma på sin egen farstukvist, om man råkar bo längs järnvägen eller kusten.

Själv skulle jag hemskt gärna se ett flera dagar långt TV-program från Hurtigruten. Bara jag slipper tillbringa en natt till i sovsäck på golvet mellan en väggfast soffa och ett soffbord som var fastskruvat i golvet. För det blir sjögång ibland längs den norska kusten. Och det är inte så lätt att sova när man rullar fram och tillbaka och smäller i än den ena kanten, än den andra.

Det är mitt ena minne från Hurtigruten. 

Det andra är när en av killarna i min klass slänger ut en läskflaska (Solo!) från båten och en av de andra killarna kastar sin flaska efter och träffar den första, mitt i prick så att båda flaskorna exploderar i luften och det regnar glittriga glasbitar ner över vattnet. 

Det var det häftigaste mitt tolvåriga jag någonsin hade sett. Förmodligen ligger det fortfarande kvar på topp 10, mer än trettio år senare. Så mycket häftigt har jag inte sett i mitt liv att det skulle falla ur topplistan.

Undrar om det finns på Youtube. 



söndag 21 december 2014

En liten försmak av julen - Del 4

Four candles 5/52 2014 by Gabludlow, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Gabludlow 

Fjärde advent och den här veckan var det verkligen svårt att välja. Men till sist valde jag det här, från Harry Potter and the Philosophers Stone, Harrys första jul på Hogwarts.

***

     Before he could say or think anything else, the dormitory door flung open and Fred and George Weasley bounded in. Harry stuffed the cloak quickly out of sight. He didn't feel like sharing it with anyone else yet.
     "Merry Christmas!"
     "Hey, look - Harry's got a Weasley jumper, too!"
     Fred and George were wearing blue jumpers, one with a large yellow F on it, the other with a large yellow G.
     "Harry's is better than ours, though," said Fred, holding up Harry's jumper. "She obviously makes more of an effort if you're not family."
     "Why aren't you wearing yours, Ron?" George demanded. "Come on, get it on, they're lovely and warm."
     "I hate maroon," Ron moaned half-heartedly as he pulled it over his head.
     "You haven't got a letter on yours," George observed. "I suppose she thinks you don't forget your name. But we're not stupid - we know we're called Gred and Forge."
     "What's all this noice?"
    Percy Weasley stuck his head through the door, looking disapproving. He had clearly come halfway through unwrapping his presents as he, too, carried a lumpy jumper over his arm, which Fred seized.
     "P for prefect! Get it on, Percy, come on, we're all wearing ours, even Harry got one."
     "I - don't - want -," said Percy thickly, as the twins forced the jumper over his head, knocking his glasses askew.
    "And you're not sitting with the Prefects today, either," said George. "Christmas is a time for family."
     They frog-marched Percy from the room, his arms pinned to his sides by his jumper.

***

Soundtrack of my Week

Ja, kära nån. Det är ju det här med att hitta balansen i tillvaron. Att ta i lagom mycket och lägga ribban där man har en chans att komma över den.

Det är inte precis det jag är mest känd för, om man säger så. Och om det har varit ett lite (ha!) småpissigt år vill man kanske gärna kompensera det med en sjuhelvetes jävla J-U-fuckin'-L som får det att tindra till och med i mina trötta, rödsprängda ögon.

Men orka, som ungdomarna säger. Det gör man ju inte. Om man alltid bara måste jobba och har en Att göra-lista som aldrig tar slut och dagarna bara blir kortare och kortare och stubinen lika så... Då är det dags att ge sig, igen.

Igen.

Och så accepterar man att det inte blir någon übermysig Disneyfierad superjul i år heller. Granen kommer inte att kunna mäta sig med den på Rockefeller Center och julbordet kommer inte att digna under överflödet och granen kommer inte att vingla på ett berg av genomtänkta och vackert inslagna och rimmade klappar. Och så nöjer man sig med ett kok kola, en julmust eller två, ett paket eller två till barnen och två eller kanske rentav tre dagar i sträck då jag inte tänker jobba. 

Och inte heller tänker ha dåligt samvete för att jag inte jobbar.

Då är det kanske bäst att undvika de mest maniska av julhitsen och istället varva ner lite med något som det här. Och tänka att nej, inte den här julen, men kanske nästa?

Kanske.

tisdag 16 december 2014

Vikten av att kunna uttrycka sig

Eftersom det inte är något bra på tv nu för tiden kollar jag mer och mer på TED och annat klokt jag hittar på nätet. Den här tyckte jag var så bra att jag var tvungen att se den en gång till. Jag skulle aldrig ställa mig på en scen, varken med något jag själv skrivit eller någon annans texter, men jag har också upplevt den där känslan av att få höra från en annan att de blivit berörda av något jag gjort och vet hur enormt mäktigt det är. 

I dessa tider av rädslor och förtal och fördummande fördomar som grasserar genom samhället är det väl viktigare än någonsin att vi lär oss att tala ut, att tala öppet och ärligt och berätta precis hur det känns, att vara just jag, att leva i just den här kroppen, högt och tydligt så att alla andra hör och förstår att vi allihop är precis lika olika som alla andra.

Ironin i att just jag skrev just den meningen... Suck.

Jag ska vara tyst nu, jag lovar.

söndag 14 december 2014

Soundtrack of my week

Den här veckan har jag behövt pepp, något upplyftande, hoppfullt och en lite snabbare rytm än jag brukar röra mig i takt med.  Och så hittade jag den här låten på en workout-spellista som jag slumpade fram en morgon på motionscykeln och den funkade perfekt. Nästa vecka kommer jag kanske att kräkas på den men den här veckan har den gått på repeat.



En liten försmak av julen - Del 3

Den tredje julskildringen jag kom på var den här, från Tillsammans är man mindre ensam eller Ensemble, c'est tout av Anna Gavalda, när Camille precis har följt Philibert till tåget. Den engelska titeln är Hunting and Gathering och nej, jag har inte sett filmen.

***

   She decided to walk back, but took a wrong turn without realizing it. Instead of heading left down the boulevard Montparnasse as far as the École Militaire, she went straight and ended up on the rue de Rennes. It was beacause of the boutiques, the Christmas garlands, the atmosphere.
   She was like an insect, drawn to the light and the warm blood of the crowds.
   Camille wanted to be one of them, to be like them - busy, excited, in a hurry. She wanted to go into shops and buy silly things so she could spoil the people she loved. She began to walk more slowly: who, in fact, did she love? Come on, come on, she scolded, lifting the collar of her jacket, don't start, please, there was Mathilde and Pierre and Philibert and her comrades of the mop. Surely here in this jewellery shop she could find some pretty things for Mamadou, who was so careful about her looks. And for the first time in a very long time, Camille did the same thing everyone else was doing at the same time everyone else was doing it: she was walking along, trying to work out how much her bonus would be. For the first time in a very long time she stopped thinking about tomorrow. And that wasn't just a manner of speaking. It really was about tomorrow, the very next day.
   For the first time in a long time the very next day seemed... conceivable. Yes, that was exactly it: conceivable.

***
candles by Carlo Err, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Carlo Err 

fredag 12 december 2014

Plötsligt händer det!

Och så plötsligt en dag, när man minst anar det, så börjar tanten skriva igen.

Och går i mål!!!
















Visst, det är mycket kvar innan boken är färdig. Men jag skrev tretusen ord på en dag! Helt nya, alldeles oanvända, splitter nyuppackade, blanka och fina ord! Flera scener som jag inte ens hade en aning om skulle in i boken!

Den känslan!

Den lyckan!

Om man kunde spara den i en ask...

onsdag 10 december 2014

Antagligen antagen



Om man svarar på sitt antagningsbesked nästan en timme innan man får antagningsbeskedet, är man lite ivrig att komma in på en kurs eller två då?

Eller är man rent av synsk?

Making Mail - om bara Om inte fanns...

Å, om jag bara hade tid, om jag hade råd, om jag hade konstnärliga talanger, om jag hade någon att skicka ett brev till, om jag vågade, om jag hade något att säga, om jag hade förmågan att uttrycka mig visuellt....

Om, om, om.

Då hade det här varit en given nästa älsklingshobby.







söndag 7 december 2014

En liten försmak av julen - Del 2







Till den andra advent har jag rotat fram en jul-smakbit ur The Time Traveler's Wife. (Som Audrey Niffenegger håller på att skriva en uppföljare till!!! Förväntansfull? Vem, jag???) 

***

Henry: It's a dark winter afternoon. I'm in the basement in Meadowlark House in the Reading Room. Clare has left me some food: roast beef and cheese on whole wheat with mustard, an apple, a quart of milk, and an entire plastic tub of Christmas cookies, snowballs, cinnamon-nut diamonds, and peanut cookies with Hershey's kisses stuck into them. I am wearing my favorite jeans and a Sex Pistols T-shirt. I ought to be a happy  camper, but I'm not. Clare has also left me today's South Haven Daily; it's dated December 24, 1988. Christmas Eve. This evening, in the Get Me High Lounge, in Chicago, my twenty-five-year-old self will drink until I quietly slide off the bar stool and onto the floor and end up having my stomach pumped at Mercy Hospital. It's the nineteenth anniversary of my mother's death.

***




A dos velas by melibeo, on Flickr

Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  melibeo 

Soundtrack of my week


Kajsa Grytt ställer in sin turné på grund av allt näthat hon överösts med efter sin medverkan i tv-programmet Så mycket bättre skrev Dagens Nyheter i veckan. 

Näthat är ett obegripligt fenomen som väl ingen hade kunnat förutspå när de kopplade ihop de där första datorerna för bara några få år sedan.

Kanske skulle de ha låtit bli? Kanske blir det en gång så illa att vi väljer att släcka ner skiten för att slippa det där giftet. Livet är väl ändå svårt nog utan att vi ska använda den nya tekniken för att förstärka mänsklighetens allra sämsta sidor?

Jag har fått så mycket tröst av att se Kajsa göra sin grej, vara precis sig själv, på bästa sändningstid lördag efter lördag. Jag har vuxit någon millimeter i strumplästen av att se någon inte kompromissa, inte skämmas, inte låtsas hela tiden bara för att passa in. Av att se att någon som är så annorlunda också har fått lov att vara med. Vara en i gänget.

Så att jag nästan vågat hoppas på att en gång få uppleva det själv.

Men bara nästan.

Det de där näthatande grobianerna inte begriper är att vissa dagar är det här det enda som hjälper. Vissa dagar är det här det enda som håller oss vid liv. Kajsa Grytt är inte här på jorden för att underhålla dem. 

Hon är här för min skull.


tisdag 2 december 2014

Konsten att be om hjälp




Just nu håller jag på att läsa den här boken som jag har haft svårt att undvika eftersom jag följer Amandas man på Twitter och han förstås är väldigt stolt över vad hon har gjort. Men precis i början av boken berättar hon om sin TED-föreläsning och då blev jag tvungen att byta ut min Moon+ Reader-app mot TED-appen och kolla in den först, innan jag kunde läsa vidare. Och det var ett väldigt bra och inspirerande och hoppingivande och skönt föredrag, så det ville jag inte glömma att tipsa om. Och för en gångs skull gjorde jag inte det! Heja mig!

Så, nu ska jag bara läsa boken också. 

måndag 1 december 2014

Aaaargh!

Å nej. December. Inser ni vad det här innebär? Det innebär att året snart är slut. Och har jag skrivit klart min bok? Nej, det har jag inte. Har jag lyckats med alla mina NyMånadsLöften och blivit en avsevärt bättre människa? Nej, det har jag förstås inte. Och finns det tid att rätta till de här bristerna innan klockan slår tolv och vi slår över till 2015?

Inte en chans.

Men okej då. Livet går vidare, med lite tur, och det är inte kört förrän den tjocka tanten sjunger så det är väl bara att bita ihop och kämpa vidare, lite smått.

Det var så mycket jag ville det här året, som det inte blev något av. Det är tyvärr inget nytt. Nyårsaftnar är traditionellt en dag för att gräma sig och älta sina misstag och gripas av panik när man ser alla nya rynkor, gråa hår och kilon kring midjan. 

Jaså, är det bara jag? Ni andra går på fest, säger ni? Klär upp er, äter god mat och minglar med era nära och kära?

Ja, ja. Gör ni det.

Jag sitter här och gråter en skvätt istället. Suckar över alla drömmar det aldrig blev något av, alla förhoppningar som rann ut i vasken och alla dörrar som stängts utan att några fönster har öppnats istället.

Lär jag mig sedan av mina misstag och låter bli att lägga ribban så förbaskat högt nästa år?

Knappast. Det skulle ju ha varit ett framsteg.


Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.


Den första december. Den första riktigt kalla morgonen för säsongen och nu räcker det inte med benvärmare, nu åker vinterjackan på. Vinteroverall för de som har en sådan. Det är en ynka plusgrad på termometern när vi går till skolan och himlen är isblå. Molnen är på väg in samtidigt som solen är på väg upp och det blir vackra rosa, glödande kanter och konturer där borta i öster. Det är hopplöst att försöka fånga dem ostört på bild om man inte är hundra meter lång och kan sträcka sig över alla träd och hustak. Men jag försöker i alla fall. 

För en månad sedan var det dimma och fuktigt och grått. Om en månad är det kanske snö och glittrigt frostigt överallt. Men idag är det måndag i Malmö och det känns som att det kommer bli vinter.