torsdag 6 november 2014

Månadens djur är givetvis…



... hunden!



My life as a dog by Helgi Halldórsson/Freddi, on Flickr


Det var ett par rubriker på Onekligens bloggrubrikslista som fick mig att tveka, men den som höll på att få mig att banga helt och hållet var nog nr. 10.

Kolla! Här har jag ritat en hund.


Happy dog with tongue out by Tambako the Jaguar, on Flickr

De andra rubrikerna som skrämde mig kunde jag se att det skulle gå att lirka sig undan genom att göra generösa tolkningar, men den...



Senast på måndag ska jag alltså ha ritat en hund.

Och jag har verkligen ingen som helst aning om hur man gör det.


Tur då att hundar kan se ut ungefär precis hur som helst.





Det här att hundar kan se ut hur som helst hade min förstfödde lite svårt med, när han var i den där åldern när han satt i barnvagnen och pekade på saker för att få en förklaring. "E de?"-åldern.

När man är ute och går med barnvagn är nämligen en oproportionerlig del av de andra man möter ute och går med hundar.

Men oavsett om det var en liten Chihuahua eller en enorm Sankt Bernhardshund blev alltså svaret på frågan "E de?" att det var en hund. Och det hade han lite svårt att acceptera. Det fanns ju inga som helst likheter mellan de olika varelserna, som han kunde se.

En dag när vi genade över Spetsamossen på väg in till stan hade någon slagit upp ett stort, runt färgglatt tält där. Runt omkring stod en massa lastbilar och vagnar och det var uppenbart att cirkusen hade kommit till stan. Uppenbart för mig i alla fall. Inte för  mitt stackars barn som aldrig hade sett något liknande. När vi passerade upptäckte vi en liten inhägnad bakom tälten.

"Nej, men, har du sett. Där står det en häst!", sa den ömma modern. "Och en get! Ser du? Ser du geten?"

Det stackars barnet nickade. Visst såg han geten. Och hästen också. Han blev kanske inte särskilt imponerad, men om man är så liten har man kanske inga förutfattade meningar om vilka slags djur som brukar vistas på Spetsamossen.

Och så rasslade det till i tältduken bakom inhägnaden.

Sonen stirrade storögt på snabeln som stack ut genom glipan i tältduken och på det enorma huvudet med de viftande öronen som följde på den. Sedan kom ett par ben i storlek trädstam, en jättemage och sedan ett par ben till.

Sonen stirrade på djuret och vände sig sedan mot mig med en skeptisk min. Det var som att han redan visste vad jag skulle svara på den eviga frågan, så han förekom mig.

"E hund?"




(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar