söndag 30 november 2014

En liten försmak av julen - Del 1

The Candle by Rickydavid, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License

   by  Rickydavid 



Första advent och jag tänkte försöka komma på fyra julskildringar jag gillar för att kunna bjuda på smakbitar under de här fyra söndagarna.

Den första som slog mig var den när Amelia i Guppies for Tea har checkat ut sin mormor från ålderdomshemmet för att hon ska få fira jul hemma:


***
     Christmas Eve morning was mild and misty. Dagmar rang the doorbell at Ashcombe and Amelia opened, snatching her inside. "Did anyone see you?"
     Dagmar looked offended. "Happy Christmas, Amelia. What do you mean, 'Did anyone see me?'"
     Amelia took her into the kitchen and Dagmar wrinkled her nose at the newly installed, leaded, dark oak cupboards that had replaced Selma's white and blue painted ones. "Ye olde yuk," she said, sitting down.
     When Amelia had finished explaining, Dagmar burst our laughing. Then she said, "How will you get her to go back?"
     Amelia was pouring water into Selma's silver coffee pot. "I don't know." She put the kettle at the side of the old beige Aga, left from Selma's days, and sat down. She smiled at Dagmar but she kept rubbing her forehead hard with her fingers. "I don't know," she said finally. "I just don't know."
     "But that's no good," Dagmar said, getting up and pouring herself a cup of coffee.
     "All right!" Amelia shouted. "I'll tell more lies, that's how I'll do it. I'll tell lies until I can't tell any more and then I'll have to drag her back and that'll destroy her and Sister Morris will tell me she always knew it would end like that, and you'll say something helpful like 'Amelia, that's no good', and bloody Uncle Robert will make a miraculous return to England just in time to tell me I should never have interfered. Of course the only person who won't come back is Henry because he really would be of some use and we can't have anything nice happen now, can we?"
     "Now you're being silly," Dagmar said.
***

Kom ihåg

... att den här senaste månaden har varit ett undantag. 

Jag kan inte föreställa mig att jag kommer att blogga dagligen, någonsin igen. Så mycket har jag inte att säga.

Men det har varit en kul övning. En väldigt stor del av mig trodde aldrig att jag skulle klara av det. Den delen brukar ha rätt om sådana saker, så därför är det extra skönt att skriva det här sista inlägget, mot alla odds. Jag har bloggat varje dag, hela den här månaden! Heja mig, litegrann.

Jag har lärt mig massor om bloggande på de här trettio dagarna, både om själva skrivandet och om det tekniska runt omkring. Jag har skrivit inlägg som jag aldrig trodde att jag skulle skriva och publicerat dem, dessutom. 

Men framför allt har jag lärt mig massor om mig själv. Vad jag tycker om att skriva om. Vad som inte känns riktigt lika bra. Hur och när det passar mig att skriva mina inlägg. Att jag behöver låta dem ligga och mogna lite innan jag trycker på Publicera. 

Och det är bra att ha med sig inför framtida inlägg. För att inte tala om resten av livet. 



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

lördag 29 november 2014

Det var onekligen väldigt roligt när…





.. jag grävde upp de sista potatisarna häromdagen. Det var inte utan att jag hajade till när jag såg vad jag hade fått upp.

Sedan gick jag hela vägen hem och funderade på hur nyheten måste ha rapporterats i media. 


"Familjetragedi på Östra!

"Grannarna i chock: Inte ens hunden klarade sig!"

"PotatisNytt har förgäves sökt Storpotäten för en kommentar."


Man har inte roligare än man gör sig, eller hur var det nu?





(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

fredag 28 november 2014

Hepp! Det här tycker jag alla bör läsa.

Jag är väldigt snabb med att lägga till en massa bloggar i Feedly när det är något speciellt ämne som fångar min uppmärksamhet (matlagning, odling, geocaching, vykort, skrivande, osv). Sedan tröttnar jag och rensar ganska våldsamt när det blir för mycket poster och jag inte hinner läsa.

Men den sista bloggen jag kommer att plocka bort är också en av de jag har följt längst.


too much august not enough snow



Sherry O'Keefe bloggar inte särskilt ofta, men när hon gör det är det nästan alltid så att jag tappar andan av beundran. Det är så klarsynt. Så vackert. Hon är poet, och det märks. Jag läser aldrig lyrik, men älskar det här.

Och när jag blir rik ska jag köpa ett av hennes vackra halsband på Etsy.






(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

torsdag 27 november 2014

Ibland skulle jag vilja…

... att det spelade någon roll vad jag ville. Eller att det jag ville inte bara stannade vid en viljeyttring eller kanske bara en tanke utan faktiskt förändrade någonting. 

Att vilja men inte kunna, det är det värsta öde som kan drabba en människa.

Det är ju så tragiskt mycket jag vill. Jag vill bo någon annanstans. Jag vill kunna skriva alla de här böckerna som bara irrar omkring inuti mitt huvud och letar efter utgången. Jag vill kunna leva ett fullgott liv trots alla mina brister och jag vill kunna vara allt som mina nära och kära behöver att jag är.

Men i vardagen är det nog så att det enda jag kan påverka är vad vi ska äta till middag eller om jag ska köra vittvätten eller kulörtvätten först. 

Och det är faktiskt inte alls samma sak.






(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

onsdag 26 november 2014

Kolla! Här jobbar jag.



Visst har jag ett skrivbord någonstans, men det försvann en dag under en massa stök och sedan dess sitter jag här och jobbar. Ergonomiskt är det kanske inte helt optimalt, men det är det inte mycket i mitt liv som är. 

Drömmen är förstås, som jag tidigare har skrivit om, att ha ett riktigt arbetsrum med utsikt över något vackert och rogivande, men i nuläget är det så att jag sitter i soffan och jobbar hela dagarna. Eftersom det är en bit till fönstret är det ganska mörkt och svårt att ta bild med stackars mobilen, men i gengäld slipper jag se utsikten över parkeringsplatsen, och det tycker jag helt klart att det är värt.


(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

tisdag 25 november 2014

5 grejer jag alltid har i kylskåpet

1. Mjölk. Massor av mjölk av olika slag. Mjölk är livet. Så det så.

2. Lagrad prästost. På kex, macka, pizza eller gratäng. Funkar i alla lägen.

3. Philadelphia. Har börjat ersätta både grädde och crème fraiche. Smarrigt i pastasås och är hemligheten bakom världens godaste köttfärssås.

4. Massor av frukt. Det finns de som gillar sådant.

5. Vissna och ledsamma grönsaker. Det är det ingen som äter här hemma, men jag köper det ändå, eftersom man måste.



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

måndag 24 november 2014

Månadens klädesplagg är givetvis…

...benvärmarna!

För nu är det dags igen. Även om vi har haft en extremt varm och mild höst så är det bara en tidsfråga innan vargavintern är över oss och om man då enbart har leggings i garderoben är benvärmarna en given livförsäkring.

Jag rensade ur garderoben i våras och slängde då alla mina benvärmare utom ett par, eftersom de hade sett sina bästa dagar. När nu löven började gulna greps jag en aning av panik. Tänk om modet hade vänt. Tänk om det inte fanns några benvärmare i butikerna i år?!?

Och det fanns det minsann nästan inte.

Hittills har jag inte hittat några som jag gillar, men jag har köpt sammanlagt åtta par och borde därför kunna överleva en genomsnittlig skånsk vinter. Men blir det vargavinter på riktigt får jag gå i ide.




(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

söndag 23 november 2014

Hepp! Dagens måltidstips!


När jag inte vet vad jag ska laga till middag, då blir det pizza. Vi har alltid alla ingredienserna hemma, alla tycker om det och det går att variera i all oändlighet om man mot förmodan skulle tröttna på det.


Nu är jag ingen sådan som kan laga mat, så om ni vill veta hur man egentligen ska göra får ni googla det. Men så här gör jag.

Först en deg:


Micra 5 dl mellanmjölk i 2.5 min. Häll under tiden lite salt, lite sirap eller brun farin, lite olivolja och lite Milda i bunken till matberedaren. När mjölken piper häller jag över den och slår på maskinen. Sedan häller jag i ett paket röd torrjäst, någon deciliter grahamsmjöl och drygt en liter Manitoba Cream. (Jag är ledsen, Kungsörnen, men det finns inget annat mjöl för mig,) Matberedaren får gå i tjugo minuter och under de första fem häller jag i ett par, tre deciliter mjöl till, tills degen fått rätt konsistens. Den ska inte vara klibbig när man petar på den, men får gärna vara lite mjuk. 

Efter tjugo minuter slår jag av matberedaren, drar upp kroken och lägger en ren handduk över. 

Sedan plockar jag fram allt som finns hemma som kan vilja vara med på dagens pizza. Har man lite smårester över från olika middagar är det här de ska användas. Jag har lagt typ allt på pizza genom årens gång och det blir aldrig något annat än gott. Visst, vissa pizzor blir godare än andra. Men även en misslyckad pizza blir godare än mycket annat jag kan prestera i köket.

Just nu gillar vi bäst rester av slow cooker-kyckling eller fejkad pulled pork (också från slow cookern). Men om vi inte har några sådana rester blir det bacon och/eller något smörgåspålägg. 

Ja, vi är köttätare, allihop. Vill ni ha vego-recept får ni googla. Men jag har hört ryktas att det går att lägga grönsaker på pizza också. Själv har jag aldrig träffat en grönsak som inte vissnade och dog på vägen hem från affären, så jag håller mig till bacon.

Och nu själva pizzan:


När allt är framplockat, strimlat, rivet osv smörjer jag två plåtar. På den ena gör jag en liten, rund pizza till minstingen som är lite (ha!) petig med maten. Eftersom jag är en enkel människa kör jag med ketchup i botten. Det går att koka tomatsås i timmar om man gillar sådant. Jag gillar ketchup.




Sedan är det bara att ösa på allt det andra. Minstingen hade en bra dag, just den här dagen och kunde minsann tänka sig både skinka och ananas och banan. Åtminstone i teorin. Vid matbordet skrapade han sedan av allting, eftersom han kommit på att han inte gillade ost...




Överst ska osten vara.



Skjuts in i ugnen på 225 grader tills det ser gott ut. Knacka lite med nageln på kanten om du är osäker på om botten är klar. Om pizzan blir bränd skulle du förstås ha tagit ut den för länge sedan.

Medan den lilla pizzan är i ugnen gör jag en pizza till. Det blir en helplåtsvariant med lite mer avancerade smaker för oss andra i familjen. (Ha! Skojar bara. Oftast är den enda skillnaden att  jag har pizzakrydda på den stora pizzan när jag har tagit ut den från ugnen.)



Av degen som blir över gör jag frallor, En näve deg rullas till rund, slät boll, får jäsa under bakduk ca 30 minuter eller tills vi har ätit färdigt (eller tills min man påminner mig om att jag har frallor på jäsning...). Gräddas i 13 minuter på 225 grader. Låt svalna på galler under en ren kökshandduk.











(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

lördag 22 november 2014

Kolla! Här bor jag

Och det är väl ungefär lika kul som det ser ut. Dvs inte speciellt. Men det är lugnt och stilla för det mesta och nära till makens jobb och minstingens skola.

En fullt adekvat bostad är inte samma sak som ett hem. 

Jag borde inte klaga. Det bor människor i tält här i stan. Tält som hjärtlösa svin sätter eld på för att de inte kan hantera sina känslor och frustrationer.  Jag har tak över huvudet och uppskattar det inte ens efter förtjänst. 

Men jag har utsikt över en parkeringsplats. Och allt är rakt och vinkelrätt och standard och bara precis... adekvat. 

Det finns ingen skönhet här. Ingen skapade de här husen av kärlek. Ingen kan tycka att de är vackra.

Inte jag heller.






(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

fredag 21 november 2014

5 saker jag blir irriterad på i vardagen


1. De där små klistermärkena som sitter på varenda jävla frukt. De är mina ärkefiender. Mitt första beslut som Universums Härskare blir att förbjuda klistermärken på frukt. 

2. Att det ska vara så himla svårt att göra ganska enkla saker. Att hitta nya filter till en dammsugare som har en tre-fyra år på nacken kräver helt orimliga ansträngningar. Jag har ändå pinsamt många års universitetsstudier bakom mig och är en jävel på att googla och borde klara av lite enkel research.  Det slutar med att jag ger upp och köper en ny dammsugare istället

3. Att den här valfriheten som skulle bli en sådan välsignelse har gjort samhället helt omöjligt att leva i. Det är hopplöst att få en tid på vårdcentralen om man inte är alldeles lagom sjuk. Det har blivit helt omöjligt att få plats på en bra skola till sina barn om man inte har stått i kö sedan man kom hem från bb. Det går inte att få en bostad om man inte redan har en annan bostad att byta med. Det går inte att få ett jobb om man inte redan har något och du får bara låna pengar på banken om du kan bevisa att du inte behöver dem. Vi stressar ihjäl oss över om vi har valt rätt elbolag, rätt försäkringsbolag, rätt bank, rätt mobiloperatör, rätt kabeltv-paket och rätt kö på Konsum. Och om man trots stressen lyckas överleva till pensionsåldern och vill ha något att leva på under de sista ljuva åren är det nog bäst att börja skrapa Trisslotter med detsamma.

4. De där som inte kan hantera det faktum att vi har 40 i hela Malmö sedan länge och klistrar fast sig på dragkroken varje gång jag är ute och kör. Jag önskar att jag hade en Bond-bil som kunde såga upp grillen på dem eller något.

5. Mig själv. För att jag låter sådana här världsliga saker irritera mig. Jag har faktiskt riktiga problem att stressa ihjäl mig över.



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

torsdag 20 november 2014

Om jag skulle skaffa mig en ny ovana så skulle det bli…


... inget nytt under solen, precis... 

Jag har många gånger tänkt att jag glatt skulle byta alla mina knäppheter och dårskaper mot städmani eller något annat användbart, men ovanor? Vill jag ha fler sådana? Jag tror att jag har så jag klarar mig på den fronten, ärligt talat.

Vad ingår egentligen i kategorin Ovanor? Att rapa efter maten och peta i näsan? Eller att avbryta folk  när de pratar och ligga för nära framförvarande bil när det är halt? Inget av det lockar mig speciellt.

Nej, om jag inte kan få utveckla städmani får jag väl bli arbetsnarkoman. Det måste väl räknas som en ovana, att bara jobba hela tiden och inte bry sig om något annat. 

Då kanske jag äntligen skulle få något gjort.









(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

onsdag 19 november 2014

Kolla! Det här åt jag idag.

Idag var det Jorden Runt-pannkakor på menyn här hemma hos oss. Det är pannkakor som är fyllda med kyckling, bacon, ananas och currysås och serveras med sallad och vinägrett. De är inspirerade av men har egentligen inga som helst likheter med de enormt smarriga pannkakorna som man kan äta på Café Jorden Rundt som ligger vid Strandvejen på väg ut ur Köpenhamn om man åker norrut, mot till exempel Louisiana. Och det gör man ju gärna.

Det syns inte på den här bilden men på andra sidan vägen ligger stranden och Öresund och utsikten är lika läcker som pannkakorna. Den runda byggnaden byggdes ursprungligen som toaletter här vid ändhållplatsen för en spårvagnslinje, och det är ju en kul detalj att briljera med om man skulle ta med sig någon hit för att käka någon gång.

café JORDEN RUNDT by Blastframe, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Blastframe 





(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

tisdag 18 november 2014

Ibland retar det mig att…

... jag är så fruktansvärt dålig på namn. Att försöka berätta om en film jag har sett eller vilka som är med i den där nya tv-serien jag börjat kolla på utan att ha Google eller IMDB nära till hands kan lätt förvandlas till minnesterapi-onsdag på demenscentrum. 

"Men du skulle gilla den, hon är med, hon som du gillar."
"Vem?"
"Hon som var med i den där filmen vi såg, kommer du ihåg?"
"Vilken film?"
"Den där hon spelade mot han, du vet, som var så rolig i den där andra filmen, där de rånade en bank."
"???"
"Du vet, den som var så rolig. Och han var med där, och han var också med i den där andra filmen, där han spelade hennes man, hon som var med i den här filmen som jag såg igår."
"Vem talar du om nu?"
"Du vet, hon. Med håret. Du gillar henne."
"???"

Det är bara att se det som repetition inför vad som komma ska. Alla kvinnor i min släkt har blivit dementa när de blivit gamla och enligt de senaste rönen får man mer eller mindre garanterat alzheimer om man är orolig och stressar mycket under lång tid. Så där har jag ännu en anledning att oroa mig.

Suck.









(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

måndag 17 november 2014

Hepp! Dagens tv-tips!

Å, tv. Det är ju något av det bästa jag vet. Men att välja bara en serie att rekommendera här... Uj, det är omöjligt.

Men om jag av någon anledning blev förvisad till en öde ö utan wifi i 10 år eller så och bara fick ta med mig en bärbar dvd-spelare och 5 dvd-boxar skulle jag ta med mig följande.


Gilmore Girls



Om ensamma mamman Lorelei och hennes dotter Rory och deras liv i småstaden Stars Hollow.

För att man får både skratta och gråta åt varje avsnitt och för de rappaste dialogerna på tv sedan Buffy.

Om du bara tänker se ett avsnitt: Scene in a Mall. (Säsong 4, avsnitt 15)







Buffy



Om tonårstjejen Buffy som får veta att hon är utvald för att döda vampyrer och rädda världen. Samtidigt som hon måste göra läxorna och vara hemma innan mamma börjar oroa sig.


För att man får både skratta och gråta åt varje avsnitt och för de rappa dialogernas skull, så klart.

Om du bara tänker se ett avsnitt: Musikalavsnittet Once more with feeling. (Säsong 6, avsnitt 7).










The West Wing


Om den amerikanska presidentens närmaste medarbetare som jobbar i Vita husets västra flygel.  

För att det är det bästa och smartaste som gjorts för tv, någonsin. För att man får både skratta och gråta åt varje avsnitt (är det någon mer än jag som börjar se ett mönster här?!), och för de fantastiska walk and talk-sekvenserna, så klart. Bartlet for president!

Om du bara tänker se ett avsnitt (så måste du se två): Säsong 2, avsnitt 1&2: In the Shadow of two Gunmen.





Mitt liv som död




Odrägliga tonåringen George dör när en toasits från rymdstationen MIR trillar ner i huvudet på henne under lunchrasten. Men det är inte över för det. Hon får jobb som Lieman (-kvinna) och i uppdrag att samla in själar från personer som ska dö. Hennes chef spelas av underbara Mandy Patinkin som jag älskat sedan Chicago Hope och numera njuter av i Homeland

Hemskt kul, mörk humor och en påminnelse om att hur jobbigt det än är så kan det alltid bli värre! 

Om du bara tänker se ett avsnitt: se då det första.


Mitt så kallade liv


Och på tal om Homeland, så var Claire Danes fenomenal på tv långt innan hon blev knäpp och började jobba för CIA.

Det här är nog tidernas bästa ungdomsserie för alla åldrar. Långt innan OC fick de vuxna egna storylines istället för att bara vara gnälliga kulisser och till och med lillasysterns karaktär tas på allvar (av manusförfattarna, om än inte av de andra karaktärerna).

Om du bara tänker se ett avsnitt: Other people's mothers ( Avsnitt 10)







(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

söndag 16 november 2014

Kolla! Så här ser min autograf ut.

Nu skriver jag av förklarliga skäl inga autografer, men häromdagen skrev jag under ett kontrakt och det ser väl ungefär likadant ut. 

Jag har på fullt allvar tänkt att jag inte kan bli författare eftersom jag inte kan signera böcker med den där gräsliga så kallade handstilen, men nu tänker jag att det kanske går att lösa på något annat sätt. 

Om inte annat känner jag (typ) en tjej i Malaysia som är en hejare på att karva stämplar. Jag skulle kunna leja henne till att karva ett stiligt bomärke åt mig som jag bara kan stämpla i varje bok. Bonk bonk, bara. Jag blir snabbaste signeraren på hela bokmässan. 

Eller så får jag gå en intensivkurs i kalligrafi.



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

lördag 15 november 2014

5 saker jag blir glad av i vardagen














När jag hittar fina vykort i brevlådan. (Händer ganska ofta.)

















När jag lyckas odla fram något fint från ett ynkligt litet frö. (Händer rätt sällan.)




När jag ser barn så uppslukade av lek att de är helt omedvetna om omgivningarna och bara ÄR I LEKEN. (Händer alltför sällan.)


När jag (äntligen) får tid att skriva en stund och orden bara faller på plats. (Händer alldeles för sällan!)












När jag glömmer hur gammal jag är och irrar mig in på Youtube och hittar något som det här, De är så jäkla duktiga och de verkar ha så himla kul. Vad di kan, ungdomarna! (Händer rätt sällan.)







(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

fredag 14 november 2014

Om jag skulle skaffa mig en ny hobby så skulle det bli…


...filateli! Och det hade jag väl aldrig trott, så sent som för ett år sedan. Där ser man.


Men det finns ju så många fina frimärken här i världen, och oavsett vad man har för intressen eller vad man går i gång på så kan man säkert hitta frimärken på det temat. 

En kvinna i USA som jag skickade vykort till ville ha så många frimärken som möjligt på sitt kort. Anledningen till det var att hon ansåg att frimärken var "affordable art" och det hade hon faktiskt rätt i. Många frimärken är små konstverk, även om man kanske inte ser det så lätt om man inte scannar in dem och förstorar dem på datorn.



Eftersom barnböcker är lite fokus för min uppmärksamhet just nu har jag plockat fram lite exempel ur samlingen. 


















De här finska Mumin-märkena är så fina och jag älskar att de har gjort speciella Airmail-klistermärken också.




















Finaste Nalle Puh har fått egna frimärken, av originalteckningarna förstås.




Stålmannen fyllde 75 bast förra året men ser fortfarande ut att vara i fin form.

















Det här är en illustration från en australisk barnbok som heter "Who sank the boat?" Det ena djuret efter det andra vill åka med i båten och till sist kommer en liten mus och sätter sig högst uppe i masten och då kapsejsar skutan. Och det var förstås den lilla musen som var för tung och inte kon, hästen, grisen eller fåret.










Varje år ger de europeiska postverken ut frimärken på ett gemensamt tema, så kallade Europa-frimärken. 2010 var temat barnböcker.



Italien bidrog med Pinocchio.
















Och Åland med Sandvargen.















(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

torsdag 13 november 2014

Kolla! Här är en av mina favoritplatser



Det är kanske inte helt lätt att förstå varför en grå dag i november, men vår odlingslott är faktiskt verkligen min absoluta favoritplats. Det är så otroligt välgörande att ha en sådan att gå till ett par gånger i veckan. När man bara sitter vid datorn hela tiden, både för jobbets skull och på fritiden, behöver man komma ut ibland, få lite frisk luft och utföra lite hederligt kroppsarbete. Dessutom får man färska jordgubbar. Bara en sådan sak.

Det här är vår trädgård. Jag odlar sådant som inte funkar så bra på balkongen, t ex potatis och äppelträd, vi har en liten gupplig gräsmatta för att sitta och sola och fika på och plats för att leka lite. Minstingen har en liten plaskdamm för att svalka sig i eller bara segla med båtar i om det inte är så varmt. Det är rätt så lugnt i vår gång och trots att det ligger precis vid golfbanan behöver man inte ha störtkruka à la grannarna i Sällskapsresan.

Jag har inte tillbringat särskilt mycket tid där i år, och det både syns och känns. Ogräset har vunnit på walk-over och inget har egentligen gett någon skörd, förutom det som fåglar och andra djur har smaskat i sig. Men det får man väl bjuda på, om man inte tar vara på sina grödor.
Vindskyddet är i desperat behov av en ommålning. Det stod här när vi tog över, annars hade jag minsann aldrig fått något skydd från vinden. Inne i vindskyddet står redskapslådan där spindlarna bor. Den törs jag inte alltid öppna. De gångerna får jag klara mig utan min grep.








Lilla äppleträdet har i alla fall fått på sig benvärmaren. Det kom faktiskt äpplen på några av grenarna i år (det är ett s k familjeträd, så det är olika sorters äpplen på olika grenar), men det var jag inte beredd på och när jag fattade att det var på riktigt hade fåglarna käkat upp dem. De är inte lika tröga som jag.






Här har vi en liten gräsmatta där vi kan sitta och gõtta oss om somrarna. Den delen av gräsmattan som är mellan syrénbuskarna har jag gjort själv! Det är en alldeles hisnande tanke. Precis som jag inte riktigt kan begripa att jag äger en skottkärra. Vem hade kunnat tro något sådant? Inte jag, i alla fall. De amerikanska blåbärsbuskarna och hösthallonen har jag planterat. Syrénerna har vi ärvt.






Även om det är väldigt mycket brunt och visset så här års så finns det en del färgklickar, allihop självsådda. Det är ju skönt att lotten sköter om det själv om inte jag hinner eller orkar. 

Grannens ringblommor, till exempel, lyser upp så fint när inget annat blommar att de är välkomna att bre ut sig.


Och den här har jag ingen aning om var den kom ifrån. Det dök upp några solrosor i ena rabatten förra året och i år dök de upp mitt i bön-landet. Eftersom det ändå inte blev några bönor fick de vara kvar.  















Förra årets ettåringar har också fröat av sig och dyker upp lite här och var, fast inte i rabatten där jag sådde dem.  Jag kan inte för mitt liv komma på vad den här heter. Jag hade allt jag sådde så snyggt organiserat i Springpad och det var så lätt att kolla upp sådant men de har lagt ner och nu finns (inte riktigt) allt huller om buller i Evernote och jag kommer aldrig att få veta vad det är som växer i mina rabatter. Eller utanför dem. Suck.




Efter bara två år på lotten skaffade vi förra året en enkel klotgrill, och det gjorde vi faktiskt rätt i. Grillad korv ute i friska luften är något av det godaste som finns och det får man så sällan avnjuta om man bara sitter inne i en lägenhet framför en dator.














(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

onsdag 12 november 2014

Hepp! Dagens filmtips!

Å film! Det kollar jag alltför sällan på nu för tiden. Och när jag ser på film är det sällan jag blir riktigt berörd. Det kanske är åldern.  Men de filmer som jag går och tänker på långt efter är oftast dokumentärer. De här till exempel:

Blackfish


Hur vettigt är det egentligen att hålla enorma rovdjur i fångenskap och få dem att sitta fint och göra konster inför publik? Inte alls, visar det sig. Det här är sådant som mardrömmar är gjorda av, men alla (vuxna) borde se och ingen borde gå på Seaworld eller motsvarande på sin nästa USA-semester.











Bondens tid på jorden



En fantastiskt vacker och ömsint skildring av ett äldre par och en livsstil som utvecklingen rusat ifrån. Om livet på en gård i Småland där tiden mer eller mindre har stått stilla, där man kör med häst och vagn istället för med traktor och gör saker så som man alltid har gjort dem.

En otroligt rörande och berörande film som jag plockar fram och ser om då och då, för att mätta längtan efter en egen liten gård i Småland. 




Exit through the Gift Shop




Ja, kära nån. Vad är egentligen konst och kan vem som helst bli konstnär?

Den här dokumentären handlar om en man som får lov att följa olika gatukonstnärer och dokumentera deras arbete med sin videokamera för att göra en film så småningom. Det blir inte riktigt som han eller de har tänkt sig. Väldigt roligt men också tankeväckande. Regi av ingen mindre än Banksy himself.




At night I fly



En fruktansvärd skildring av livet på ett av världens tuffaste fängelser och vad som händer när man ger de intagna ett nytt språk och sätt att uttrycka sig på, istället för våld.

Vad skulle det innebära för samhället om alla barn fick lära sig det språket från första början, om alla som gick in i puberteten och sedan vuxenvärlden hade med sig förmågan att uttrycka sina känslor och upplevelser genom konst i någon form? 











(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

tisdag 11 november 2014

Månadens färg är givetvis…

... svart, så klart. Finns det någon annan färg?

Svart därför att det är tufft nu. Det är mörkt när man vaknar och mörkt innan man hunnit få middagen på bordet. Jobbet är svårt och tiden räcker inte till för allt som behöver göras, än mindre sådant som man skulle vilja göra.

Svart därför att jag letat högt och lågt efter en svart toasits till vår mindre än tre år gamla toastol (borde de inte hålla längre?) bara för att upptäcka att det bara finns en (1!) i hela världen som passar och den kostar skjortan. Flera skjortor, om man handlar i rätt affär. Jag trodde i min enfald att det fanns någon slags standard för sådant och att en toasits var en toasits och kunde monteras på vilken mugg som helst. Dumma mig. 

Svart därför att jag börjar ångra att vi valde svarta vitvaror till vårt vita kök när vi gjorde om det häromåret. Det blev så snyggt att det var värt den extra utgiften, men nu har vi målat in oss i det svarta hörnet och det går inte att byta ut till exempel en trilskande svart diskmaskin mot något annat än en annan svart diskmaskin, och det finns ett väldigt begränsat utbud av sådana. Nu verkar vi slippa byta diskmaskin i alla fall, men det är bara en tidsfråga innan något pajar på riktigt och om ett par år kanske det inte finns några svarta vitvaror alls. 

Sådana som jag borde bo i hyresrätt, det är ju uppenbart. Eller under en gran i skogen.



(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

måndag 10 november 2014

Kolla! Här har jag ritat en hund.



Bättre än så här blir det inte, är jag rädd.

Stackars jycke.





(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

Jepp. Känner mig lite träffad. Eller mycket.

Källa: xkcd.com



söndag 9 november 2014

5 saker jag borde ta tag i


Bara fem? Suck...

Men det mest angelägna är väl:

1. Boken om Konrad behöver skrivas (så klart).

2. Datorn behöver backup:as på allt viktigt och sedan fabriksåterställas så den blir snäll igen.

3. Alla vykort behöver scannas och organiseras i Flickr.

4. Kameran behöver jag lära mig att använda + jag borde ta mycket mera bilder.

5. En ordentlig arbetsplats här hemma behöver jag verkligen också.


Lätt som en plätt, alltihop. Men jag kan slå vad som att inget av det kommer att vara gjort om ett år. Eller fem.




(Jag har beslutat mig för att anta Lisa Bjärbos utmaning och blogga varje dag i november månad på en given rubrik. Det här är ett av de inläggen.)

lördag 8 november 2014

Ännu en bokmässa!

Den där evighetslånga dagen i Göteborg räckte visst inte för att mätta min bokmässeaptit, så idag begav jag mig till Köpenhamn och Bella Center för att besöka Bogforum och lyssna på Kate Atkinson.

Det här huset har jag åkt Metron förbi många gånger men aldrig varit inne i. Hela sträckan från Örestad in till stan är som en enda arkitektuturställning med det ena häftiga huset efter det andra.



Som vanligt var det kallt och blåsigt kring Örestad och Bella Center. Och ingången låg på rakt motsatt sida av byggnaden, så det blev en lååång omväg. Som tur var hade de skyltat ordentligt. Det var inte som i Göteborg att man bara kunde följa efter en klunga bibliotekarier.






Eftersom jag varit nojig nog att köpa biljett i förväg på hemsidan fick jag gå in i VIP-fållan och behövde inte köa alls. 


Väl inne i första hallen blev jag lite ställd. Jag hade förväntat mig något lite mer blygsamt, men det här var i minsta laget. 


Där fanns en barnscen och ett café och några få montrar på ena sidan. Lite längre bort fanns en myshörna där det lästes sagor och ett område med poesibygge som jag verkligen gillade. Lite som kylskåpspoesi, fast i större skala och tredimensionellt.


Men så hittade jag en karta och insåg att det fanns en hall till. Där inne såg det lite mer ut som jag hade förväntat mig av en bokmässa, om än med mycket mindre folk. Det passade mig utomordentligt, förstås. 

Den enda anledningen till att jag åkt hit var för att lyssna på Kate Atkinson, men jag kom ett par timmar innan för att hinna se mig omkring. Det räckte gott och väl. Jag kan ärligt säga att jag inte hade hört talas om en enda av de danska författarna vars böcker signerades och diskuterades överallt. De få namn jag kände igen var antingen svenska, norska eller engelskspråkiga. Och det kan jag tycka är lite tråkigt. Samtidigt var det inte många av de svenska författarna som jag hade läst heller, i någon utsträckning. Jag läser nästan uteslutande på engelska och det gör att jag har väldigt dålig koll på hemmamarknaden. Och den danska bokmarknaden har jag absolut ingen som helst uppfattning om. 


Precis bredvid scenen där Kate Atkinson skulle bli intervjuad fanns ett café, så jag passade på att äta lite lunch medan jag väntade på att den föregående programpunkten skulle ta slut. Så fort den publiken reste sig skyndade jag mig att ta en plats på andra raden. (Första raden ska man aldrig sätta sig på. Det visste jag ju sedan tidigare. Mycket riktigt kom Danmarks Radio med tv-kamera och mikrofon och började ställa frågor till kvinnan som satt mitt framför mig. Jösses!)

Kvinnan som intervjuade heter Elsebeth Egholm och är också författare. Hennes böcker ska tydligen ha översatts till svenska, men jag har aldrig stött på henne tidigare. Hon var i alla fall ett stort Atkinson-fan.


Kate Atkinson sa hennes böcker handlar om att vara engelsk och att det som kännetecknar många av hennes karaktärer är att de är just väldigt engelska. 

Anledningen till att hon skrev boken Life after Life var att hon ville skriva en bok om andra världskriget. (Det hade jag ingen aning om att den handlade om...) Nu har hon skrivit en bok till om huvudpersonens lillebror. Det är inte en uppföljare utan en "companion book" och den ska komma ut nästa år. 




Hon har också planer på en ny Jackson Brodie-bok som ska bli som en Agatha Christie-deckare. Hon tyckte att det skulle bli så kul att skriva eftersom han säkert kommer att hata att befinna sig i en sådan situation. Däremot måste hon vänta lite med att skriva den boken eftersom hon behöver distansera sig från Jason Isaacs gestaltning i tv-serien Case Histories. Hon tyckte att han var väldigt bra, men det var inte hennes Jackson Brodie.

Trots att Life After Life har en så underlig kronologi tyckte hon att det hade varit ganska lätt att skriva, eftersom hon haft strukturen klar för sig från första början. Hon tycker om att jobba på det sättet. Karaktärerna var viktiga, men utan struktur och "plot" funkade det inte.

Det här var slutet på pr-turnén för Life After Life. Den kom ut för ett och ett halvt år sedan och hon har varit över halva jorden och pratat om den.  Att tala om böcker och att skriva böcker var två helt olika världar för henne och hon upplevde vissa "re-entry"-svårigheter när hon skulle börja skriva igen. Nästa bok tänker hon därför inte göra någon pr för. Tanken är att se om det blir lättare att komma igång med skrivandet igen.


Efter intervju gick jag ett varv till, och då såg jag faktiskt någon jag kände igen! Det var ju självaste fru Skjern i Matador som satt där och signerade! Det var inte bara jag som drog fram mobilkameran. 







Det var faktiskt en programpunkt till som intresserade mig, men den råkade inträffa samtidigt som Kate Atkinsons intervju. Annars hade jag hemskt gärna lyssnat på Jens Andersen berätta om sin nya Astrid Lindgren-biografi. Den släpptes i Danmark nu i veckan och har tydligen blivit väldigt omtalad. Den kommer på svenska i vinter.

Sedan köpte jag några vykort och åkte hem. Hej då, Bogforum. Vi ses kanske inte nästa år.