måndag 15 september 2014

Post Election Stress Disorder.


Dagar som den här är farliga om man är lite för överkänslig och inte tål stress och ovisshet. 

Eller om man är lite kluven, som jag.

En del av mig vill resa mig upp, ta befälet och leda landet i en helt annan riktning. Förklara var skåpet ska stå och hur fel alla andra har. (Jag vet ju så mycket bättre, visst!) Kanske är det så att alla andra bara inte riktigt har förstått frågan och behöver mig att förklara den för dem???

En annan del av mig vill bara krypa ihop i soffan under min lurviga filt och gråta en skvätt. Den delen vinner just nu.

När den första chocken hade lagt sig greps jag av en känsla av att jag måste göra något. Även om jag inte kan, även om jag inte törs. Jag kom så långt som in på hemsidan tillhörande det parti som jag trott låg mig närmast, ideologiskt. Men det var länge sedan jag varit där och läst och det visade sig att vi i själva verket inte hade något alls gemensamt längre.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam som i det ögonblicket. När jag insåg att jag var ensam om min ideologi. Att ingen annan tänker och känner som jag.

Jag menar, jag vet att jag är knäpp, avvikande, trasig på alla möjliga sätt. Det vet jag.

Men att allt det jag vet och tror på och mitt sätt att se på människan och världen bara är naivt och korkat och rent och skärt vansinne. Det gör mig ledsen,

Jag fick en länk till en eftervalsundersökning på mail och svarade lydigt på alla frågorna. "Ångrar du ditt val?" frågade de. Och jag svarade ja.

Att ha försökt och misslyckats är inte alls bättre än att inte ha försökt alls. Det är bara skitsnack. Att ha lagt ner så mycket tankekraft på något som jag ägnat åt valet och sedan se vad resultatet blir är rent nedslående. Nu stannar jag här på soffan under min filt tills det finns någon som jag verkligen känner att jag vill ha som min representant. 

Och ingen enda politiker kommer att sakna mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar