söndag 28 september 2014

Årets längsta dag... Del 2

Dagens andra seminarium hette Hjärnkoll på skolan, med Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Eftersom jag har en liten ettagluttare här hemma och en man som jobbar inom skolan kände jag att jag behövde lite mer kött på benen i de diskussioner om pedagogik och metoder som förs här hemma. Dessutom är neuropsykologi det mest intressanta ämnet i världen (enligt min gamla kursbok i ämnet). 

Det kändes som att de inte hann säga särskilt mycket innan det var slut och jag känner att jag verkligen måste läsa boken med samma namn innan jag har något substantiellt att bidra med i diskussionerna över matbordet där hemma. 

De förklarade att det finns vissa saker som man kan göra för att ett barn ska klara sig bättre i skolan. Se till att det får näringsriktig mat, tillräckligt med sömn, och tillräckligt med fysiska aktiviteter. Vad man sedan har för lärare eller hur stora barngrupperna är spelar inte så mycket roll. Vad jag har förstått finns det inga direkta samband mellan hur mycket resurser man lägger på en skola eller vilken sorts utbildning lärarna har och elevernas resultat. Det enda statistiskt säkerställda sambandet är mellan föräldrarnas socioekonomiska status och elevernas prestationer. Och det kan ju stämma ganska bra med att föräldrar som har sitt någorlunda på det torra lättare kan se till att barnen får en schysst middag, inte låter dem vara uppe halva natten och lätt kan skjutsa till fotbollsträning eller simskola.

Problemet är väl hur man hjälper de andra barnen. De som bara käkar nuggets och dricker saft och som sitter framför datorn från det att de kommer hem från skolan till klockan fyra på morgonen. Det blir som så mycket annat en klassfråga, och eftersom vi inte vill kännas vid klasskillnaderna här i landet är de så svåra att komma åt. En av de två frågor som kom från publiken på slutet handlade också om just det men den hann de inte svara på.

Sedan blev det en sen lunch med skrivarkollegorna från Näs efter en kort promenad i regnet. Mackan som jag beställde visade sig vara ett helt bröd, men innehållet var rätt gott och jag blev ju mätt förstås men det viktigaste var att få de där minuterna tillsammans med det här gänget som jag har saknat så. 

Alldeles för snart var det dags att skynda tillbaka för att hinna träffa min lillebror en stund också. Vi hittade lite lugn i en lounge på andra våningen och pratade om lite allt möjligt en stund över en Päronsoda och en Loka. Det är alldeles för sällan vi ses, så man får passa på när vi råkar vara i samma stad några timmar, 

På väg till sista seminariet sprang jag på äldste sonens gamla mentor från gymnasiet som gärna ville skicka en hälsning till minstingen när han hörde att han var ett Bolibompa-fan.

När någon plötsligt säger "Men då tar vi en bild!" är det lite svårt att förklara att jag har lite problem med självbilden och inte har lärt mig att ta självisar ännu. "Jag jobbar på det, men har bara hållit på i nio månader..." Nej. Fram med kameran bara, och låtsas att det inte besvärar mig alls. Suck. En vacker dag ska jag lära mig hur man gör.


Dagens sista seminarium handlade om Att skriva om det allra mest personliga, med Johan Kinde och Klara Zimmergren.


Johan Kinde hade skrivit en bok om en djup depression han gått genom och om hur han blivit diagnostiserad med bipolaritet. Klara Zimmergrens bok handlade om ofrivillig barnlöshet. Jag kunde känna igen mig i mycket av det de sa, och det var intressant att höra deras reflektioner när moderatorn, Eric Schüldt, bad dem att "byta" problem med varandra.

Johan Kinde hade helt rätt när han förklarade att det är svårt att förklara hur det känns att vara så deprimerad eftersom det är svårt att komma ihåg det riktigt när man inte längre befinner sig där nere. Det är ett helt annat tillstånd, en helt annan version av en själv och när ljuset har tänts igen har man inte längre kontakt med alla de tankarna och känslorna. 

Klara Zimmergren sade mycket intressant om den nya så kallade öppenheten som uppstår när alla blottar sina liv i bloggar och på Facebook, men gör det på ett tillrättalagt och stylat sätt som gör att vi i slutänden vet ännu mindre om varandras liv än vi gjorde innan Instagram. Det gör att vi kan känna oss så ensamma med våra problem, trots att det kanske finns personer alldeles i närheten med precis samma bekymmer som vi hade kunnat trösta och bli tröstade av. 

Sedan var det plötsligt bara en timme kvar till stängningsdag och jag fick rusa runt lite för att hitta någon present att ta med hem till minstingen. Det fanns så mycket jag inte hann se och alldeles för snabbt hördes en röst över högtalaranläggningen och klockan var sju och då var det slut på det roliga.

Medan jag hittade tillbaka till garderoben på andra våningen och packade ihop mina inköp tömdes mässhallen på besökare och utställarna korkade upp sina lådvin i montrarna nedanför.





Hej då, Bokmässan!

Ha det så kul utan mig, resten av helgen, så syns vi kanske nästa år igen!


P.S.

Konduktören på tåget hem hade ett lite eget sätt att "klippa" biljetter på.

D.S.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar