lördag 27 september 2014

Årets längsta dag... Del 1

Det började långt innan gryningen. Fem över sex avgick tåget och då hade jag redan varit varit vaken i mer än två timmar. Resfeber för att åka till Göteborg över dagen är kanske lite att ta i, men jag hade sett fram emot det här i nästan ett år...

Jag hade velat fram och tillbaka i flera månader om jag skulle åka eller inte, och till slut fick det bli en kompromiss. Jag är helt enkelt inte i form för fyra dagar i Göteborg, men ville inte missa Bokmässan helt. Det var så länge sedan jag var där senast, och så mycket jag ville se och göra. Därför fick det bli en enda dag på mässan, upp och ge sig iväg i svinottan och sedan hem på kvällen och sova i min egen säng. 

Dagens första punkt var ett litet monterframträdande av idolen Sven Nordqvist som släppt en ny bok med ett urval av sina illustrationer, skisser och konstverk, snickerier, vykort, reklamteckningar och allt vad han har skapat genom åren.

En alldeles underbar liten bok som jag genast sprang och köpte och sedan satt och bläddrade i så fort jag hade en stund över under dagen. Jag har älskat hans teckningar sedan någon gång under sent 80-tal när jag köpte några vykort på Åhléns City i Stockholm och hängde upp på väggen tillsammans med en massa annat som tilltalade mig. Inte förrän jag var på Näs förra året och såg en affisch för en utställning av Sven Nordqvists verk insåg jag att det var han som hade ritat dem.

Sedan har jag läst många av hans böcker genom åren, för båda mina barn, och om jag bara fick behålla en författares verk i bokhyllan så skulle det bli Pettson och Nasse-böckerna och inte minst Var är min syster? (Förlåt Astrid, men det är faktiskt sant.)


Efter Sven träffade jag några av kollegorna från Näs och växlade några ord. Eftersom alla hade späckade scheman på olika håll skildes vi snart åt igen, men jag fick sällskap till dagens första seminarium. Behövs det nya barnböcker? med Helena Bross, Mårten Melin och Johan Unenge.

Frågeställningen för seminariet var att om alla ändå tycker att det är viktigt att barn läser klassikerna, behövs det då några nya barnböcker? Vuxna vill gärna att deras barn ska läsa samma böcker som de själva läste som barn och pushar för sina egna gamla favoriter.  Dels för att man vill dela med sig att sådant som inneburit en behaglig läsupplevelse, förstås, men också för att det inte är så lätt att hitta nya bra böcker. Barnböcker recenseras inte i tidningarna och det finns inte heller något barnprogram som Boktipset längre.

Panelen verkade vara överens om att samhället förändrades så snabbt nu för tiden att även en bok som var 10-15 år gammal kunde kännas hopplöst omodern och att det var viktigt att barnen hade tillgång till böcker som speglade deras verklighet, så som den ser ut idag. Det lät som att de till slut kom fram till att det som mest behövs är böcker som skildrar barn i Rosengård eller motsvarande, och de beklagade att det inte kom fler nya författare ur den verkligheten. Inte så konstigt kanske, eftersom det är svårt att bli författare eller ens vilja bli författare, om man inte läser/älskar att läsa.

Däremot tycker jag att de hade fel när de sa att den verkligheten måste skildras inifrån, av någon med den bakgrunden. Vad är det för inställning? Får man bara skriva om sådant som man själv har varit med om? Hur många människor har Camilla Läckberg slagit ihjäl, egentligen? Hur långt ut i rymden åkte Douglas Adams innan han skrev Liftarens guide till galaxen? Jag tänker då minsann aldrig skriva om något som jag själv har varit med om. Vad är det för mening med det? Hela poängen med skrivandet är ju att det är ett skapande. Att man skapar något som inte tidigare har funnits. Om man skriver om sin egen barndom är det ju ett återberättande, och det är ju något helt annat. Utanförskap och barnfattigdom måste gå att skildra skönlitterärt, utan att man själv har levt det. Den dokumentära skildrandet är något annat. Det får journalisterna och socionomerna fixa. 

Fortsättning följer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar