söndag 28 september 2014

Årets längsta dag... Del 2

Dagens andra seminarium hette Hjärnkoll på skolan, med Martin Ingvar och Gunilla Eldh. Eftersom jag har en liten ettagluttare här hemma och en man som jobbar inom skolan kände jag att jag behövde lite mer kött på benen i de diskussioner om pedagogik och metoder som förs här hemma. Dessutom är neuropsykologi det mest intressanta ämnet i världen (enligt min gamla kursbok i ämnet). 

Det kändes som att de inte hann säga särskilt mycket innan det var slut och jag känner att jag verkligen måste läsa boken med samma namn innan jag har något substantiellt att bidra med i diskussionerna över matbordet där hemma. 

De förklarade att det finns vissa saker som man kan göra för att ett barn ska klara sig bättre i skolan. Se till att det får näringsriktig mat, tillräckligt med sömn, och tillräckligt med fysiska aktiviteter. Vad man sedan har för lärare eller hur stora barngrupperna är spelar inte så mycket roll. Vad jag har förstått finns det inga direkta samband mellan hur mycket resurser man lägger på en skola eller vilken sorts utbildning lärarna har och elevernas resultat. Det enda statistiskt säkerställda sambandet är mellan föräldrarnas socioekonomiska status och elevernas prestationer. Och det kan ju stämma ganska bra med att föräldrar som har sitt någorlunda på det torra lättare kan se till att barnen får en schysst middag, inte låter dem vara uppe halva natten och lätt kan skjutsa till fotbollsträning eller simskola.

Problemet är väl hur man hjälper de andra barnen. De som bara käkar nuggets och dricker saft och som sitter framför datorn från det att de kommer hem från skolan till klockan fyra på morgonen. Det blir som så mycket annat en klassfråga, och eftersom vi inte vill kännas vid klasskillnaderna här i landet är de så svåra att komma åt. En av de två frågor som kom från publiken på slutet handlade också om just det men den hann de inte svara på.

Sedan blev det en sen lunch med skrivarkollegorna från Näs efter en kort promenad i regnet. Mackan som jag beställde visade sig vara ett helt bröd, men innehållet var rätt gott och jag blev ju mätt förstås men det viktigaste var att få de där minuterna tillsammans med det här gänget som jag har saknat så. 

Alldeles för snart var det dags att skynda tillbaka för att hinna träffa min lillebror en stund också. Vi hittade lite lugn i en lounge på andra våningen och pratade om lite allt möjligt en stund över en Päronsoda och en Loka. Det är alldeles för sällan vi ses, så man får passa på när vi råkar vara i samma stad några timmar, 

På väg till sista seminariet sprang jag på äldste sonens gamla mentor från gymnasiet som gärna ville skicka en hälsning till minstingen när han hörde att han var ett Bolibompa-fan.

När någon plötsligt säger "Men då tar vi en bild!" är det lite svårt att förklara att jag har lite problem med självbilden och inte har lärt mig att ta självisar ännu. "Jag jobbar på det, men har bara hållit på i nio månader..." Nej. Fram med kameran bara, och låtsas att det inte besvärar mig alls. Suck. En vacker dag ska jag lära mig hur man gör.


Dagens sista seminarium handlade om Att skriva om det allra mest personliga, med Johan Kinde och Klara Zimmergren.


Johan Kinde hade skrivit en bok om en djup depression han gått genom och om hur han blivit diagnostiserad med bipolaritet. Klara Zimmergrens bok handlade om ofrivillig barnlöshet. Jag kunde känna igen mig i mycket av det de sa, och det var intressant att höra deras reflektioner när moderatorn, Eric Schüldt, bad dem att "byta" problem med varandra.

Johan Kinde hade helt rätt när han förklarade att det är svårt att förklara hur det känns att vara så deprimerad eftersom det är svårt att komma ihåg det riktigt när man inte längre befinner sig där nere. Det är ett helt annat tillstånd, en helt annan version av en själv och när ljuset har tänts igen har man inte längre kontakt med alla de tankarna och känslorna. 

Klara Zimmergren sade mycket intressant om den nya så kallade öppenheten som uppstår när alla blottar sina liv i bloggar och på Facebook, men gör det på ett tillrättalagt och stylat sätt som gör att vi i slutänden vet ännu mindre om varandras liv än vi gjorde innan Instagram. Det gör att vi kan känna oss så ensamma med våra problem, trots att det kanske finns personer alldeles i närheten med precis samma bekymmer som vi hade kunnat trösta och bli tröstade av. 

Sedan var det plötsligt bara en timme kvar till stängningsdag och jag fick rusa runt lite för att hitta någon present att ta med hem till minstingen. Det fanns så mycket jag inte hann se och alldeles för snabbt hördes en röst över högtalaranläggningen och klockan var sju och då var det slut på det roliga.

Medan jag hittade tillbaka till garderoben på andra våningen och packade ihop mina inköp tömdes mässhallen på besökare och utställarna korkade upp sina lådvin i montrarna nedanför.





Hej då, Bokmässan!

Ha det så kul utan mig, resten av helgen, så syns vi kanske nästa år igen!


P.S.

Konduktören på tåget hem hade ett lite eget sätt att "klippa" biljetter på.

D.S.

lördag 27 september 2014

Årets längsta dag... Del 1

Det började långt innan gryningen. Fem över sex avgick tåget och då hade jag redan varit varit vaken i mer än två timmar. Resfeber för att åka till Göteborg över dagen är kanske lite att ta i, men jag hade sett fram emot det här i nästan ett år...

Jag hade velat fram och tillbaka i flera månader om jag skulle åka eller inte, och till slut fick det bli en kompromiss. Jag är helt enkelt inte i form för fyra dagar i Göteborg, men ville inte missa Bokmässan helt. Det var så länge sedan jag var där senast, och så mycket jag ville se och göra. Därför fick det bli en enda dag på mässan, upp och ge sig iväg i svinottan och sedan hem på kvällen och sova i min egen säng. 

Dagens första punkt var ett litet monterframträdande av idolen Sven Nordqvist som släppt en ny bok med ett urval av sina illustrationer, skisser och konstverk, snickerier, vykort, reklamteckningar och allt vad han har skapat genom åren.

En alldeles underbar liten bok som jag genast sprang och köpte och sedan satt och bläddrade i så fort jag hade en stund över under dagen. Jag har älskat hans teckningar sedan någon gång under sent 80-tal när jag köpte några vykort på Åhléns City i Stockholm och hängde upp på väggen tillsammans med en massa annat som tilltalade mig. Inte förrän jag var på Näs förra året och såg en affisch för en utställning av Sven Nordqvists verk insåg jag att det var han som hade ritat dem.

Sedan har jag läst många av hans böcker genom åren, för båda mina barn, och om jag bara fick behålla en författares verk i bokhyllan så skulle det bli Pettson och Nasse-böckerna och inte minst Var är min syster? (Förlåt Astrid, men det är faktiskt sant.)


Efter Sven träffade jag några av kollegorna från Näs och växlade några ord. Eftersom alla hade späckade scheman på olika håll skildes vi snart åt igen, men jag fick sällskap till dagens första seminarium. Behövs det nya barnböcker? med Helena Bross, Mårten Melin och Johan Unenge.

Frågeställningen för seminariet var att om alla ändå tycker att det är viktigt att barn läser klassikerna, behövs det då några nya barnböcker? Vuxna vill gärna att deras barn ska läsa samma böcker som de själva läste som barn och pushar för sina egna gamla favoriter.  Dels för att man vill dela med sig att sådant som inneburit en behaglig läsupplevelse, förstås, men också för att det inte är så lätt att hitta nya bra böcker. Barnböcker recenseras inte i tidningarna och det finns inte heller något barnprogram som Boktipset längre.

Panelen verkade vara överens om att samhället förändrades så snabbt nu för tiden att även en bok som var 10-15 år gammal kunde kännas hopplöst omodern och att det var viktigt att barnen hade tillgång till böcker som speglade deras verklighet, så som den ser ut idag. Det lät som att de till slut kom fram till att det som mest behövs är böcker som skildrar barn i Rosengård eller motsvarande, och de beklagade att det inte kom fler nya författare ur den verkligheten. Inte så konstigt kanske, eftersom det är svårt att bli författare eller ens vilja bli författare, om man inte läser/älskar att läsa.

Däremot tycker jag att de hade fel när de sa att den verkligheten måste skildras inifrån, av någon med den bakgrunden. Vad är det för inställning? Får man bara skriva om sådant som man själv har varit med om? Hur många människor har Camilla Läckberg slagit ihjäl, egentligen? Hur långt ut i rymden åkte Douglas Adams innan han skrev Liftarens guide till galaxen? Jag tänker då minsann aldrig skriva om något som jag själv har varit med om. Vad är det för mening med det? Hela poängen med skrivandet är ju att det är ett skapande. Att man skapar något som inte tidigare har funnits. Om man skriver om sin egen barndom är det ju ett återberättande, och det är ju något helt annat. Utanförskap och barnfattigdom måste gå att skildra skönlitterärt, utan att man själv har levt det. Den dokumentära skildrandet är något annat. Det får journalisterna och socionomerna fixa. 

Fortsättning följer...

tisdag 16 september 2014

Livet går vidare, trots allt

Det är fortfarande ganska tungt, men jag distraherar mig från civilisationens undergång med små, mer påtagliga katastrofer som en trasig tvättmaskin och ett fönster som fastnat i öppet läge. Inget behandlar ett trauma som ett mer akut sådant.

Det här var det smartaste jag har läst om valresultatet hittills. 

Någon gång i ett tidigare liv, typ 1987-88 någon gång, satt jag i telefon med en väldigt klok person som på den tiden hade en hög position inom ett politiskt parti och försökte få honom att förstå att vi måste "ta debatten". Det var då det började, förstår ni. Det var då de började krypa fram under stenarna, på allvar och ta plats. Jag tyckte att man inte kunde låta alla deras vanvettiga påståenden förbli oemotsagda. Vi måste säga emot. Säga sanningen. Han tyckte inte det. Det skulle bara ge dem legitimitet och uppmärksamhet, tyckte han. 

Det är alltså inte bara jag som har fel ibland. 

Jag har faktiskt (suck) haft dåligt samvete för att jag inte lyckades övertala honom om att jag hade rätt, för om jag hade gjort det kunde historien ha tagit en helt annan vändning. (Hybris, jag vet!) Men efter att ha läst Schyfferts smarta krönika känns det lite bättre. 

Det går inte att föra en seriös debatt om invandringspolitik med SD m fl. För de debatterar inte seriöst. De slänger ur sig populistiska påståenden och förvrängda statistiska uppgifter som är omöjliga att resonera med. Om man ska ta debatten måste man sänka sig till deras nivå. Påstå att de vill skicka hjälplösa barn i döden, att de vill att den svenska sjukvården ska haverera fullständigt. Nästan var fjärde anställd inom Stockholms Läns Landsting är utlandsfödd. Om de tog sitt pick och pack och drog skulle vi dö. Så enkelt är det. 

Men om man inte vill sänka sig till sådana nivåer är det bäst att göra som Schyffert föreslår. Dränk dem i möteshandlingar och beslutsunderlag och tvinga dem att svara på fråga efter fråga om sådant som väljarna tycker är viktigt, men som inte har med invandring att göra. Så fort de försöker byta samtalsämne och styra in diskussionen på segregation eller invandring så tutar man med en mistlur i örat på dem så de håller sig till ämnet.

Kill 'em with oändliga Kulturnämndssammanträden! Filibusta deras asses tillbaka ner under stenarna igen, där de hör hemma. 

Det här kommer vi en dag se tillbaka på och betrakta som den gamla goda tiden. Innan helvetet bröt lös. Men jag fick igång tvättmaskinen igen, och det bevisar att ingenting är omöjligt. 

Det här är bara ännu en jävla tisdag som måste överlevas.

måndag 15 september 2014

Post Election Stress Disorder.


Dagar som den här är farliga om man är lite för överkänslig och inte tål stress och ovisshet. 

Eller om man är lite kluven, som jag.

En del av mig vill resa mig upp, ta befälet och leda landet i en helt annan riktning. Förklara var skåpet ska stå och hur fel alla andra har. (Jag vet ju så mycket bättre, visst!) Kanske är det så att alla andra bara inte riktigt har förstått frågan och behöver mig att förklara den för dem???

En annan del av mig vill bara krypa ihop i soffan under min lurviga filt och gråta en skvätt. Den delen vinner just nu.

När den första chocken hade lagt sig greps jag av en känsla av att jag måste göra något. Även om jag inte kan, även om jag inte törs. Jag kom så långt som in på hemsidan tillhörande det parti som jag trott låg mig närmast, ideologiskt. Men det var länge sedan jag varit där och läst och det visade sig att vi i själva verket inte hade något alls gemensamt längre.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam som i det ögonblicket. När jag insåg att jag var ensam om min ideologi. Att ingen annan tänker och känner som jag.

Jag menar, jag vet att jag är knäpp, avvikande, trasig på alla möjliga sätt. Det vet jag.

Men att allt det jag vet och tror på och mitt sätt att se på människan och världen bara är naivt och korkat och rent och skärt vansinne. Det gör mig ledsen,

Jag fick en länk till en eftervalsundersökning på mail och svarade lydigt på alla frågorna. "Ångrar du ditt val?" frågade de. Och jag svarade ja.

Att ha försökt och misslyckats är inte alls bättre än att inte ha försökt alls. Det är bara skitsnack. Att ha lagt ner så mycket tankekraft på något som jag ägnat åt valet och sedan se vad resultatet blir är rent nedslående. Nu stannar jag här på soffan under min filt tills det finns någon som jag verkligen känner att jag vill ha som min representant. 

Och ingen enda politiker kommer att sakna mig.

torsdag 11 september 2014

Cerebral channel surfing

Det är alldeles för få timmar kvar till deadline på senaste jobbet och alldeles för många ord som måste strykas på den tiden. 

Inte ens i teorin klarar jag av mitt jobb. Det blir till att jobba över i kväll. Natt.

Trots att jag har mycket mer tid till jobbet i år är jag ändå alltid ute i sista minuten. Hur många gånger jag än har lovat mig själv att det ska bli ändring på det. 

Men det är så hopplöst svårt att få något gjort om dagarna när hjärnan inte begriper att den också måste vara med och jobba. Omöjligt att koncentrera sig på en sak, hur viktig den än är, när hjärnan tror att den måste hålla kolla på alla andra saker också, samtidigt. Som att försöka se på tv när någon sitter bredvid och klickar på fjäkon gång på gång. Hela tiden. Blipp, blipp, blipp.

Jag slår mig ner vid datorn, kollar på klockan och ser att jag har massor av timmar framför mig att jobba på. Nu jäklar ska här översättas.

Ok, hjärnan, nu sätter vi igång.

Visst, säger hjärnan. Jobba sa du. Men hur är det, har du vattnat i dag?

Och det har jag ju förstås inte och det räcker med att kasta en blick ut på balkongen för att se hur det slokar där ute. Så jag går och vattnar. Sedan sätter jag mig vid datorn igen. 

Nu ska vi jobba, säger jag med emfas.

Visst, säger hjärnan. Men du, det där rymdkalaset som du ska ordna till minstingens födelsedag? Hur gör man egentligen alien muffins?

Det vet jag inte, svarar jag, men jag får kolla upp det sedan. Just nu måste jag jobba.

Visst, säger hjärnan, gör du det. Jag funderar på hur man gör en rymdraketstårta så länge.

Nej, protesterar jag. Jag behöver din hjälp. 

Men... säger hjärnan. Tårtan då? Och har du förresten dragit igång diskmaskinen?

Ja då. Eller... nej, kanske inte. Jag går och startar diskmaskinen och försöker igen. 

Nu måste jag jobba. Klockan är nästan tio. Kom igen nu.

Visst säger hjärnan. Men hur är det, har du kollat mailen idag? Har du mjölkat korna och fyllt alla produktionslinjer i HayDay? Har du kollat kalendern så att det inte är något du missat eller är på väg att missa, plockat fram något ur frysen till middagen, backup:at fotona, hängt upp tvätten och lagt in en ny, fyllt i blanketten om nytt körkort, skrivit ett vykort, lagt in räkningarna, kollat Facebook, skrivit upp bröd på inköpslistan...?

Inte nu, säger jag sammanbitet. Jag får göra allt det där sedan. Nu måste jag jobba.

Visst, säger hjärnan. Men jag hoppas att du har skrivit upp det någonstans, för jag tänker inte påminna dig igen. En påminnelse per grej, så funkar jag. 

Ok, suckar jag och går och gör allt det andra som också är viktigt men faktiskt inte lika viktigt som jobbet.

Plötsligt är det dags för lunch. Och inget har blivit gjort. Eller, tusen saker har blivit gjorda, men inte det som jag skulle ha gjort.

Och efter lunch börjar det om igen. Jag försöker koncentrera mig på en sak och hjärnan sitter och skjuter gummisnodd efter gummisnodd i nacken på mig. 

Har du beställt nya gummistövlar? Va? Har du kollat om det finns tågbiljetter till bokmässan? Va? När ska du så perennerna, hade du tänkt? Va? Hur länge sedan är det egentligen du skurade toaletterna? Va? Och när ska du lära dig att använda den nya kameran? Va? Ska den bara ligga där i kameraväskan, hade du tänkt? Va? Och hur var det nu, skulle inte du lära dig franska? Va? Vill du ha en chokladbit? Va? Eller något att dricka? Jag hör inte tvättmaskinen längre. Tror du att den är färdig? Va? Vad är klockan egentligen? Va? Har du inte kommit längre? Du var ju på sidan 48 för en timme sedan? Va?

Det är kanske inte så konstigt att jag inte får något gjort. 

Men nu har jag inte tid att sitta här och blogga. 

Dags att jobba! 

Kom nu hjärnan, så går vi. 

Va?