måndag 25 augusti 2014

Dagar då man önskar att man kunde flytta till en öde ö...

Jag mår så dåligt av sammandrabbningarna på Limhamns torg i helgen och de fortsatta sammandrabbningarna i sociala och andra media som bara fortsätter och fortsätter. 

Måste de hata så högt? Har de aldrig hört talas om att internalisera sin vrede!?!

Dagens tidning är full med sida upp och sida ner av fördömanden och förakt och oförstående och jag känner att jag vill tvätta händerna efter att jag har läst. 

De a-sociala medierna är fulla av vidriga, hatiska, kortsynta uttalanden från människor som jag tycker väldigt mycket om och respekterar djupt och jag kan inte svara på deras inlägg, jag kan inte det av flera olika skäl, men i mitt huvud kan jag inte sluta att försöka resonera med dem. Diskussionerna spårar hela tiden ut, trots att jag är ensam i debatten. Det är hopplöst. Jag kan bara inte sluta tänka på det här.

På hur svårt det är att stå utanför (som jag ju faktiskt gör) och se hela spelplanen så tydligt och förstå hur det hänger ihop och vad det kommer att få för konsekvenser det här, och inte kunna kommunicera det till de som befinner sig mitt i skeendet och har en mycket mer begränsad utblick och både handlar och uttalar sig i affekt.

Rasism är i mina ögon så uppenbart rädsla + okunskap och hur i hela fridens namn kan man bota rädsla och okunskap genom att hata och skrika och kasta saker på folk? På vilket sätt blir någon situation bättre genom att man skriker och slåss och skräms och hatar? Och sedan när är polisen en enhet, en varelse med en egen vilja och egna motiv? Jag trodde att poliskåren bestod av individer med bra och dåliga dagar som gick till jobbet och gjorde så gott de kunde, precis som jag?

Jag vet inte var jag ska ta vägen när det blir så här. Var på jorden finns det en plats där man kan få slippa hat, konflikter, trångsynthet och xenofobi? Där människor bara är rent allmänt schyssta mot varandra och låter varandra finnas och förstår att det inte är någon större skillnad på alla de där andra och jag själv. 

Och så kan jag inte sluta tänka på den stackaren som körde över någons ben. Hur det måste svida i magen i det ögonblicket när man känner att det är något under bilen, när det redan är för sent att göra något åt det. Och hur man ska kunna bearbeta den ångesten när alla människor hatar en och skriker (på insändarsidorna och i de a-sociala medierna) att man är en nasseälskare och en fascist och ett monster. Tala om en dålig dag på jobbet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar