lördag 30 augusti 2014

God morgon!

Klockan är halv nio en lördagsmorgon och om man har rensat ogräs och röjt sin enligt Malmö stad ovårdade odlingslott i över en timme får man lov att ta en paus nu. Det har jag bestämt.

Bara sådär bestämde jag det. Och då blev det så. Bara inte makten stiger mig till huvudet eller vad det nu heter.

Dagens trädgårdstips: Om man spänner en gummisnodd över skottkärran så trillar inte allt skräp av på vägen till containern. Varsågoda för tipset. Förmedla kunskapen väl.

Sju års universitetsstudier och det är den smartaste tanke som någonsin har uppstått i min hjärna.

Undra på att CSN vill ha tillbaka sina pengar.

måndag 25 augusti 2014

Dagar då man önskar att man kunde flytta till en öde ö...

Jag mår så dåligt av sammandrabbningarna på Limhamns torg i helgen och de fortsatta sammandrabbningarna i sociala och andra media som bara fortsätter och fortsätter. 

Måste de hata så högt? Har de aldrig hört talas om att internalisera sin vrede!?!

Dagens tidning är full med sida upp och sida ner av fördömanden och förakt och oförstående och jag känner att jag vill tvätta händerna efter att jag har läst. 

De a-sociala medierna är fulla av vidriga, hatiska, kortsynta uttalanden från människor som jag tycker väldigt mycket om och respekterar djupt och jag kan inte svara på deras inlägg, jag kan inte det av flera olika skäl, men i mitt huvud kan jag inte sluta att försöka resonera med dem. Diskussionerna spårar hela tiden ut, trots att jag är ensam i debatten. Det är hopplöst. Jag kan bara inte sluta tänka på det här.

På hur svårt det är att stå utanför (som jag ju faktiskt gör) och se hela spelplanen så tydligt och förstå hur det hänger ihop och vad det kommer att få för konsekvenser det här, och inte kunna kommunicera det till de som befinner sig mitt i skeendet och har en mycket mer begränsad utblick och både handlar och uttalar sig i affekt.

Rasism är i mina ögon så uppenbart rädsla + okunskap och hur i hela fridens namn kan man bota rädsla och okunskap genom att hata och skrika och kasta saker på folk? På vilket sätt blir någon situation bättre genom att man skriker och slåss och skräms och hatar? Och sedan när är polisen en enhet, en varelse med en egen vilja och egna motiv? Jag trodde att poliskåren bestod av individer med bra och dåliga dagar som gick till jobbet och gjorde så gott de kunde, precis som jag?

Jag vet inte var jag ska ta vägen när det blir så här. Var på jorden finns det en plats där man kan få slippa hat, konflikter, trångsynthet och xenofobi? Där människor bara är rent allmänt schyssta mot varandra och låter varandra finnas och förstår att det inte är någon större skillnad på alla de där andra och jag själv. 

Och så kan jag inte sluta tänka på den stackaren som körde över någons ben. Hur det måste svida i magen i det ögonblicket när man känner att det är något under bilen, när det redan är för sent att göra något åt det. Och hur man ska kunna bearbeta den ångesten när alla människor hatar en och skriker (på insändarsidorna och i de a-sociala medierna) att man är en nasseälskare och en fascist och ett monster. Tala om en dålig dag på jobbet.


tisdag 12 augusti 2014

Clownen som fick alla att gråta

Jag vet inget om livet, om döden, om kärlek eller konst eller sport eller matematik eller något annat som kloka människor har huvudet fullt av. Men jag vet varför han gjorde vad han gjorde. Jag vet hur det känns. Jag har varit där, som Peter LeMarc sjunger.



Jag har inte åstadkommit något i mitt liv och kommer förmodligen aldrig att göra det. Min enda prestation att vara stolt över är kanske just det att jag vet hur det känns att inte vilja leva och ändå gör jag det. Tar ett andetag till. Försöker en dag till.



Twitter skulle inte explodera av sorg om jag plötsligt inte fanns här längre. Många miljarder människor skulle aldrig ens märka något. Jag är inte säker på att livet i sig själv har något värde. Kanske lever jag i hundra år utan att någonsin bidra med något eller göra någon glad. Men man vet aldrig.



Jag kan ha fel. Kanske vänder det en vacker dag. Kanske blir det en dag annorlunda. Kanske kommer det en dag att kännas som att det har varit värt allt det här. Och därför kämpar jag på en dag till.



Ännu en jävla tisdag.