torsdag 10 juli 2014

En sådan kick!

Igår fick jag ett vykort. Det hör ju faktiskt inte till ovanligheterna, men just det här vykortet gav mig en sådan kick (mentalt eller där bak, vilket som) att jag kände att jag ville blogga om det.

När jag började läsa insåg jag nämligen att DET HÄR RIMMAR!

Vykortet i fråga
Min första tanke var på fullt allvar att någon hade skrivit ett meddelande till mig på vers och det var ju korkat, förstås. Min andra tanke vara att HJÄLP! Då måste jag nästan skriva Hurra-meddelandet på vers!?!

Och min tredje tanke var att JIPPI! Jag får skriva ett Hurra-meddelande på vers!!!

Ett Hurra-meddelande är för alla icke invigda ett kort tack-meddelande som man kan skriva när man registrerar vykortet man har fått via Postcrossing. Registreringen genererar ett automatiskt mail till avsändaren där rubriken är: Hurray! Your postcard (ID-nummer) to (Land) has arrived! Om man skriver ett tack-meddelande så bifogas det i mailet. Så det gör man förstås alltid. 

Men att få skriva ett på vers!

Sedan läste jag lite mer noggrant och insåg att den där versen på vykortet förmodligen var en standardvariant av samma slag som töserna förr i tiden skrev i varandras dikt-böcker och vän-böcker och allt vad det nu hette. Ni vet, innan Facebook och Instagram tog över och förstörde våra barns förmåga till socialt umgänge.

Men i alla fall. Jag verkar ha svårt att hålla mig till ämnet idag...

Trots standardkänslan i versen jag fått kunde jag inte släppa tanken på att skriva ett svar på vers. På engelska.

Så här såg versen ut på kortet jag fick:

If postie gives your house a miss
The reason's often simply this - 
We'd like to keep our friendships bright
but find it such a bore to write

Och så här blev mitt svar:

A bore to write? Who could ever be
bored by putting words on paper, not me!
I love to scribble, compose and rhyme,
and writing postcards is a splendid pastime!
To receive from countries far and near
jokes and wisdom, worries and cheer
is the best part of the day, for sure!
Who could ever ask for more?
Perhaps one thing ... It would be nice
if that postie could come by twice!

Känslan när jag fick ihop den där versen var så nära eufori man kan komma en helt vanlig onsdag i Malmö. Och det var en välbehövlig påminnelse om att DET ÄR JU DET HÄR JAG VILL GÖRA! Det är kanske rent av det här jag är bäst på!?! Om man nu törs ens tänka något sådant utan att Jante ska hoppa fram ur närmsta buske med en machete och göra slut på en.

Men i alla fall. I går fick jag ett vykort. Och det vykortet påminde mig om en sak som jag hela tiden glömmer, trots att det är så himla viktigt. Nämligen att jag älskar att skriva. Älskar att hittepå och rimma och få ihop det.

Men hur jag ska kunna komma ihåg det, och få tid och utrymme för det, är en annan femma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar