torsdag 31 juli 2014

Äntligen - en utflykt!



Och så kom det till sist, regnet. Och temperaturen sjönk några grader och plötsligt kunde man både andas och röra sig igen, utan att omedelbart smälla av.




Vi kastade oss på tåget till Helsingborg och Dunkers Kulturhus utställning om Barbro Lindgren som har skrivit några av mina favoritböcker. Och den var precis lika bra som jag hade hoppats på, och kanske lite bättre.




Här fanns massor av underbara miljöer från Loranga-böckerna, från giraffen som låg och sov på sophögen med huvudet i en konservburk...

... till tigrarna som satt i bilen i det översvämmade garaget och väntade på att Masarin skulle simma ner och pipa dem i magen.



Det fanns tigrar som låg och sov i ladan också men det var så mörkt där inne att det inte blev några fina bilder.

Det fanns en korvkiosk och ett fängelse och Loranga och Masarins hus med olikfärgade rum och en guld-toalett och Dartanjangs hus och ett fängelse och ... Ja, det mesta man kunde förvänta sig att se.

Den vilda bebin hade också fått en vacker miljö med en enorm trappa som ledde upp till fönstret där han hoppade ut. Därifrån fanns en lång rutschkana ner i en stor säng med en massa gosedjur i. Helt underbart.



På golvet bredvid hade en blå trasmatta blivit ett hav som bebin och hans gosedjur seglade iväg på.

Och i taket hängde en lampkrona där bebin satt och tittade ner på alla besökare.








Det fanns en läshörna med underbara små "bokhyllor" av upp-och-nervända stolar som jag föll pladask för. Här läste vi lite snabbt in oss på böckerna om Den vilda bebin som minstingen hade hunnit glömma av.








Överallt små detaljer, underbart fantasifullt och roligt och allting fick man röra och leka med.


Den här boken (Nu är vi gorillor låssas vi) hade vi inte ens läst, men det gjorde inget. Minstingen tillbringade lika mycket tid där som på de andra "avdelningarna".

Det var inte så mycket folk den här dagen och det gick att ta sig tid och verkligen leka sig genom alla miljöer, gå fram och tillbaka och även slå sig ner och kolla på filmer här och var. 

Det blev en del kära återseenden, bland annat Benny som var en älskad kompis här för några år sedan, men som minstingen hade glömt. 

Originalen av illustrationerna, både Barbros egna och Eva Erikssons och Olof Landgrens, var också väldigt roliga att se. Jag blev som vanligt väldigt sugen både på att rita och att skriva. Det räckte med att läsa några rader av Den vilda bebin för att rimgeneratorn skulle gå igång...


söndag 27 juli 2014

Burlöv by day

Det är för varmt. Alldeles för varmt. Och jag vet att man inte ska klaga på vädret, men det ÄR FÖR VARMT!

Det är för varmt och jag tål inte solen och värmen och uv-strålningen och pressen på allt man ska göra bara för att det är sommar och varmt och skönt (Ha!). Jag vill ha kallt och blåsigt och regnigt så att jag kan dra på mig en kofta till och krypa ner under en filt och kolla på en film eller läsa en god bok.

Jag vill INTE ta av mig nästan alla kläder och trängas med vilt främmande människor på en strand eller i en bassäng eller på valfri turistattraktion.

Därför är det kanske bäst att bara åka till ett ställe som Burlöv Center en dag som den här, när termometern närmar sig trettio och luften bara dallrar. Där kan man (efter att ha inhandlat de nödvändiga förnödenheterna) slå sig ner under en högtalare som spelar en inte helt oäven låt med en (för mig) okänd singer/songwriter och äta årets första (enda?) McFlurry. Med Dajmsmak. För det är den enda godkända, officiella, rätta smaken på en McFlurry.

Och det är klimatkontrollerat så det är alldeles lagom varmt, det är ganska öde, eftersom alla andra trängs på stranden, det är lugnt och avslappnat, eftersom man inte har några måsten just precis nu. Och man har sin DajmFlurry som är alldeles precis lagom god och smakar precis som man visste att den skulle komma att smaka, redan långt innan man ställde sig i kön.

Träbänken jag sitter på är lagom hård och väldigt lång och det sitter ingen i närheten av oss.

Fem meter åt ena hållet ligger frissan där Tiffany Persson brukar klippa sig när hon vill vara extra fin. Jag har också klippt mig där en gång. Det blev inte alls bra. Men det var förvånansvärt dyrt. Numera nöjer jag mig med den egna saxen. Jag har lärt mig hur man gör på Youtube. (Sant!)

Till höger om mig passerar en äldre kvinna på ett uppseendeväckande sätt. Hon sitter på en rullator och sparkar ifrån med benen så att rullatorn får fart och hon åker baklänges genom köpcentrat. Det går otäckt fort och det är uppenbart att hon har gjort det förut. Undan eller väck, här kommer jag. Det är knappt att hon ids snegla över axeln för att se att hon inte kör på någon. Om det händer en olycka är det ändå ingen som kommer att klandra tanten med rullatorn. Licence to kill!

Till vänster kommer en rätt så ordentligt hunsad tönt-pappa med en skock barn om benen och en väldigt bestämd fru och han är så blek och otydlig i sin personlighet att han knappt ens har några ögonfransar men på hans nästan lika blekta t-shirt står det Guns N' Roses och man anar ett djup, en längtan inom honom efter att få skaka av sig de gnälliga ungarna, knuffa in den dominanta frun i klädstället med ofattbart stora tunikor till nedsatt pris utanför Zizzi och kasta sig upp på en Harley och bränna av in i solnedgången med någon av de brådmogna tolvåringarna i kortkorta jeansshorts som passerar honom i en fnittrig klunga utan att ens registrera hans existens.

Det är söndag. I Burlöv. Och jag vet att jag borde hata det här men jag känner mig mer avslappnad och lugn och samlad än jag har gjort på mycket länge.

Och så glass på det.

måndag 14 juli 2014

torsdag 10 juli 2014

En sådan kick!

Igår fick jag ett vykort. Det hör ju faktiskt inte till ovanligheterna, men just det här vykortet gav mig en sådan kick (mentalt eller där bak, vilket som) att jag kände att jag ville blogga om det.

När jag började läsa insåg jag nämligen att DET HÄR RIMMAR!

Vykortet i fråga
Min första tanke var på fullt allvar att någon hade skrivit ett meddelande till mig på vers och det var ju korkat, förstås. Min andra tanke vara att HJÄLP! Då måste jag nästan skriva Hurra-meddelandet på vers!?!

Och min tredje tanke var att JIPPI! Jag får skriva ett Hurra-meddelande på vers!!!

Ett Hurra-meddelande är för alla icke invigda ett kort tack-meddelande som man kan skriva när man registrerar vykortet man har fått via Postcrossing. Registreringen genererar ett automatiskt mail till avsändaren där rubriken är: Hurray! Your postcard (ID-nummer) to (Land) has arrived! Om man skriver ett tack-meddelande så bifogas det i mailet. Så det gör man förstås alltid. 

Men att få skriva ett på vers!

Sedan läste jag lite mer noggrant och insåg att den där versen på vykortet förmodligen var en standardvariant av samma slag som töserna förr i tiden skrev i varandras dikt-böcker och vän-böcker och allt vad det nu hette. Ni vet, innan Facebook och Instagram tog över och förstörde våra barns förmåga till socialt umgänge.

Men i alla fall. Jag verkar ha svårt att hålla mig till ämnet idag...

Trots standardkänslan i versen jag fått kunde jag inte släppa tanken på att skriva ett svar på vers. På engelska.

Så här såg versen ut på kortet jag fick:

If postie gives your house a miss
The reason's often simply this - 
We'd like to keep our friendships bright
but find it such a bore to write

Och så här blev mitt svar:

A bore to write? Who could ever be
bored by putting words on paper, not me!
I love to scribble, compose and rhyme,
and writing postcards is a splendid pastime!
To receive from countries far and near
jokes and wisdom, worries and cheer
is the best part of the day, for sure!
Who could ever ask for more?
Perhaps one thing ... It would be nice
if that postie could come by twice!

Känslan när jag fick ihop den där versen var så nära eufori man kan komma en helt vanlig onsdag i Malmö. Och det var en välbehövlig påminnelse om att DET ÄR JU DET HÄR JAG VILL GÖRA! Det är kanske rent av det här jag är bäst på!?! Om man nu törs ens tänka något sådant utan att Jante ska hoppa fram ur närmsta buske med en machete och göra slut på en.

Men i alla fall. I går fick jag ett vykort. Och det vykortet påminde mig om en sak som jag hela tiden glömmer, trots att det är så himla viktigt. Nämligen att jag älskar att skriva. Älskar att hittepå och rimma och få ihop det.

Men hur jag ska kunna komma ihåg det, och få tid och utrymme för det, är en annan femma.

lördag 5 juli 2014

Ledig lördag

Och så blev det sommar till sist. Riktigt varmt och skönt. Och man kan ju inte jobba jämt. Inte ens jag. 

Lite sand mellan tårna. Lite fika under parasollet. Kanske rent av en glass.

Livet är inte bara pest. Inte idag.

torsdag 3 juli 2014

Ännu en arbetsdag, ännu en dagdröm

Den här bilden har jag snott från Hemnet
Som om det inte är träligt nog att behöva jobba hela sommaren lockar Hemnet med ett nytt drömhus i mitt flöde på Fejan. Jag visste att det fanns en anledning till att jag inaktiverade mitt konto där i höstas.

Tänk om man fick sitta här istället och skriva på sina egna böcker, istället för att kura i sovrummet i grilloset från gården och deppa över ännu ett kärlekspar som är någon annan författares påfund.

Ja, tänk.

tisdag 1 juli 2014

Alla rätt!

Ja, om man någonsin ska lyckas med något får man väl lägga ribban platt på marken...

Alla junis nymånadslöften har i alla fall hållits, kors i taket och bugar och bockar för alla applåder och så vidare.
Bara hitta en avskild plats och ta det lite lugnt...

Tårta har bakats, minst fem inlägg har bloggats och kursen är avklarad och avslutad och godkänd och lagd till de akademiska handlingarna. 

Vad ska jag försöka lyckas med i juli då?

Kanske borde jag, trots att jag ska jobba hela sommaren, försöka hitta lite lediga stunder trots allt. Tidpunkter när jag inte tänker på alla måsten och tråk utan bara slappnar av och "är", antingen ensam eller med familjen.

Juli månads nymånadslöften blir alltså: 
- att ha pseudosemester vid minst 3 tillfällen. Avkoppling, nedkoppling och allt vad det kallas nu för tiden.

(Och alla de där timmarna jag spelar Hay Day räknas inte!)