fredag 13 juni 2014

Dags att ge sig

Ibland är den största konsten att veta när det är dags att sluta kämpa. Sluta stressa. Bara släppa taget och sluta försöka.

Som till exempel idag. 

Idag var det meningen att jag skulle skriva min ansökan till Saltkråkan-stipendiet, som är ett stipendium som man kan söka om man har gått den här kursen som jag har gått i år. Men redan från början var det uppenbart att jag inte hade drivkraften som krävdes. Under kursens gång har jag flera gånger tänkt att det var klart att jag skulle söka, om jag bara lyckades ta mig igenom kursen och fick godkänt på den. Inte för att jag trott att jag självklart skulle vinna, inte alls. Det finns många på kursen som förtjänar det här mer än jag. (Typ alla.) Men för att det att få tillbringa en hel vecka på Näs med att bara skriva och förkovra sig vore en lyx och ett äventyr och ett privilegium och sjutton andra saker.

Men idag känner jag mig bara helt slut. Helt förbi. Och när jag föreställer mig hur det skulle vara om jag vann känner jag enbart en överväldigande stress. Panik inför tanken på att åka bort en hel vecka och vad det skulle innebära för familjen och vardagslogistiken. Panik inför tanken på att åka själv till Vimmerby och skaka hand med viktigt folk och kanske bli omnämnd i Kjell-Åkes blogg och bli betraktad och studerad och utfrågad och... Ja, ni hör ju. Rena rama mardrömmen för någon som mig, som helst inte vill bli sedd överhuvudtaget.

Och om man känner så inför chansen att vinna är det kanske rena rama idiotin att stressa ihjäl sig över ansökan.

Så fort jag tänker tanken att jag lägger ner, att jag inte ska söka, känner jag att jag slappnar av. En tallrik mindre att snurra på, den här hemskt jobbiga och stressiga veckan. 

Det blir ingen vecka på Näs för mig. Det blir kanske inte ens någonsin någon bok. 

Men idag har jag fattat ett beslut som känns bra.

Idag har jag gett upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar