fredag 20 juni 2014

Spenatpaj i form av en solros till midsommar!

Och nej, det här blir aldrig någon matlagningsblogg, aldrig i livet. Någon ordning får det vara här i världen. (Någon liten, snälla!?!)

Men när jag för en gångs skull lyckas laga något som nästan till och med skulle platsa på Instagram kan jag inte låta bli att ta ett kort. 

Receptet har jag hittat här, och ja, hennes ser ju mycket läckrare ut än min. Men mitt fat är snyggare än hennes skärbräda. Så det så.

Att pajen sedan inte var särskilt god behöver jag kanske inte påpeka. Så går det när man inte har alla ingredienserna hemma och försöker improvisera. Vinäger är inte lika med vin. Om det nu var någon som hade fått för sig det.

lördag 14 juni 2014

Alt: Jag har ställt in timern fel på pallkragarna. Det är ju inte midsommar förrän om en vecka!

Om det har gått ett par dagar sedan ens senaste deadline. Och terminens sista inlämningsuppgifter är inlämnade och responderade. Och det är lördag och sommarlov och inga ungar ska lämnas i plugget och inga tider måste passas. Då kan man antingen tryna ner näsan i kudden och somna om en sisådär tio, sjutton gånger. Eller också kan man skutta upp klockan 06.00 på lördagsmorgonen och pinna iväg till den gravt försummade odlingslotten. Om man kan hitta den under allt ogräs, förstås.

Och om man gör det. Och rensar lite ogräs och kupar lite potäter och plockar bort läskiga larver från sitt äppleträd och gör nitton andra saker som borde ha gjorts för länge, länge sedan. Då. Då kanske lotten blir glad. Och då kanske den säger TACK. 

På följande sätt:




Det var så lite så, lotten lilla. Nöjet var helt och hållet på min sida!



fredag 13 juni 2014

Dags att ge sig

Ibland är den största konsten att veta när det är dags att sluta kämpa. Sluta stressa. Bara släppa taget och sluta försöka.

Som till exempel idag. 

Idag var det meningen att jag skulle skriva min ansökan till Saltkråkan-stipendiet, som är ett stipendium som man kan söka om man har gått den här kursen som jag har gått i år. Men redan från början var det uppenbart att jag inte hade drivkraften som krävdes. Under kursens gång har jag flera gånger tänkt att det var klart att jag skulle söka, om jag bara lyckades ta mig igenom kursen och fick godkänt på den. Inte för att jag trott att jag självklart skulle vinna, inte alls. Det finns många på kursen som förtjänar det här mer än jag. (Typ alla.) Men för att det att få tillbringa en hel vecka på Näs med att bara skriva och förkovra sig vore en lyx och ett äventyr och ett privilegium och sjutton andra saker.

Men idag känner jag mig bara helt slut. Helt förbi. Och när jag föreställer mig hur det skulle vara om jag vann känner jag enbart en överväldigande stress. Panik inför tanken på att åka bort en hel vecka och vad det skulle innebära för familjen och vardagslogistiken. Panik inför tanken på att åka själv till Vimmerby och skaka hand med viktigt folk och kanske bli omnämnd i Kjell-Åkes blogg och bli betraktad och studerad och utfrågad och... Ja, ni hör ju. Rena rama mardrömmen för någon som mig, som helst inte vill bli sedd överhuvudtaget.

Och om man känner så inför chansen att vinna är det kanske rena rama idiotin att stressa ihjäl sig över ansökan.

Så fort jag tänker tanken att jag lägger ner, att jag inte ska söka, känner jag att jag slappnar av. En tallrik mindre att snurra på, den här hemskt jobbiga och stressiga veckan. 

Det blir ingen vecka på Näs för mig. Det blir kanske inte ens någonsin någon bok. 

Men idag har jag fattat ett beslut som känns bra.

Idag har jag gett upp.

torsdag 12 juni 2014

Skolavslutning = tårta



Det traditionella tårtkalaset på avslutningen på barnens skola talas det om hela året, med goda skäl. Att det i år inföll på samma dag som jag hade deadline och jag därför var tvungen att stressa fram en tårta när jag faktiskt inte alls hade tid med det är ju faktiskt varken skolans eller tårtans fel.

Att det skulle vara så svårt att vispa maränger när man är stressad och inte riktigt har koll på vad man gör hade jag väl aldrig heller kunnat tro, men på fjärde (!) försöket blev det i alla fall en tårta. Eller något liknande. Kvæfjordkake heter den i min värld och har en gång i tiden utsetts till Norges godaste tårta (fast då var det förstås inte jag som bakade den). Nu förekommer den i tusen olika varianter i alla tidningars sommarbakbilagor (nej, det ordet finns inte på riktigt) och jag tror att jag kommer att försöka tweaka den lite nu när jag gjort den i original några gånger. Inte för att jag har tröttnat på den, alls inte. Utan bara för att jag kan.
Tårtan överlevde mirakulöst transporten till skolan och trots att jag glömt att fota den innan vi gick hemifrån lyckades jag få syn på den när den dukades fram och jag kastade mig fram med mobilen i högsta hugg för att få ett foto, som jag ju lovat skulle publiceras här.

Sedan kunde jag ju inte låta bli att knäppa en Efter-bild också, en liten stund senare. Det är ingen elegant tillställning, det där tårt-knytkalaset. Men ungarna får äta tårta tills de blir gröna om gälarna och det tycker jag att alla barn borde få göra en gång om året.

måndag 9 juni 2014

Skojiga skrivregler!

Superstjärnan och geniet Neil Gaiman retweetade nyss den här bilden som tydligen ska föreställa en lapp på en kyl någonstans på BBC.

Jag hittar ingenstans på Twitter en knapp för att dela ett tweet till Blogger så det får bli på det här sättet istället.

Och när man har läst färdigt den här lappen kan man fortsätta med att läsa Neils barnbok som kom i höstas någon gång.

Fortunately, the milk...

Något av det roligaste jag har läst, både för mig själv och för minstingen.


söndag 8 juni 2014

Kom ihåg!

Tomheten när jag har skickat in mina sista responser och kompletteringar och loggar ut från kurssidan, kanske för sista gången. Den får jag inte glömma.

Sorgen som griper mig när jag tänker att det kanske är över nu. Den måste jag komma ihåg.

För annars kanske jag inte fortsätter att skriva. 

Nu har jag ingen mer deadline. Om jag fortsätter skriva nu är det enbart för min egen skull.

Och det vet vi ju hur det brukar gå.

Kom igen nu, Konrad, Hallis, Bertil och alla andra som spökar i bakhuvudet på mig och vill att jag ska berätta era historier. Låt mig inte komma undan.

Låt mig inte glömma.

Att det är det här jag vill göra.

Att det är det här jag mår bra av.

Låt mig inte glömma.

Måtte jag inte glömma.

söndag 1 juni 2014

Redovisning igen!

Och vips så var det juni.

Jag begriper inte riktigt hur det gick till, men nu är det så.

Majlöftena minns jag knappt men det går ju att kolla upp sådant nu för tiden och när jag gjorde det insåg jag att det inte hade varit en alldeles förlorad månad, trots att det kanske har känts så större delen av tiden.

Tomatplantorna lever, i alla fall de som jag kan se. Fyra plantor fick flytta ut på lotten igår och de kommer att behöva klara sig själv ett tag. Men de på balkongen växer så det knakar och även om inte alla har hunnit planteras om så blir det nog tomater så det räcker i år om inget oförutsett inträffar.

Det blev inga tre böcker lästa den här månaden men två hann jag med. The Book Thief och 11/22/63 .
Ingen av dem levde upp till mina kanske orimligt höga förväntningar, men det kanske beror på att det är för mörkt att läsa här nere i brunnen. Varför The Book Thief har klassats som ungdomsbok begriper jag inte heller. Men det är väl grötens fel.

Anledningen till att jag inte har hunnit läsa så mycket den här månaden är väl till viss del Hay Day fortfarande, även om tjusningen börjar avta en aning. Men huvudsakligen beror det nog på att jag kommit på att jag fick ALLA SÄSONGER av Gilmore Girls i julklapp och att det är ett alldeles utmärkt tidsfördriv när man sitter nere i en brunn och deppar.

Visst blir det lite sorgligt ibland, men jag älskar blixtsnabba repliker och obskyra popkulturella referenser.

Två sidor i ritblocket har jag lyckats fylla med kladd som inte liknar något direkt, men det var inte heller målet. Det tog kanske sammanlagt en timme att åstadkomma det, så nu är det bara 9 999 timmar kvar tills jag blir riktigt duktig på att rita! Och det ser jag fram emot.

Jag minns inte om det blev någon ny maträtt den här månaden, så det får bli IG på den punkten. Till mitt försvar ska sägas att jag inte har lagat särskilt mycket mat alls, eftersom det varit jobb 7 dagar i veckan och morgon till kväll.

Sammanfattningsvis går det alltså lite sådär. Men det går. Och med tanke på dagsformen är det minsann en seger.

Junis löften:
- Baka en smaskens tårta till skolavslutningen, fota den och redovisa här på bloggen.
- Blogga minst 5 dagar om minst 5 olika saker.
- Gör klart alla uppgifter till kursen så att jag kan avsluta den ordentligt. Inga gamla kompletteringar och restuppgifter ska ligga och skramla över sommaren!