torsdag 29 maj 2014

Tack, tack, tack!


Som en present från mig själv till mig själv.

Så känns det när jag sätter mig i allra sista minuten för att trots allt försöka mig på den allra sista inlämningen på kursen. 10 sidor text. De sista 10 sidorna. Jag vet redan att det aldrig kommer att gå, att det aldrig kommer att funka.

Det går inte att skriva när hjärnan är en skål med gröt, det har vi redan konstaterat.

Men så öppnar jag Scrivener, för första gången på evigheters evigheter, och upptäcker att minst hälften redan finns där. Och tillsammans med det som jag kommit på måste klämmas in på slutet kommer det säkert att bli 10 sidor. Minst.

Vad snällt och omtänksamt av mig att ha skrivit några sidor extra, när jag ändå höll på, sist jag skrev. Sist jag kunde.

Det var verkligen gulligt av mig. Jag borde skicka tackkort eller något.

Men det kommer jag aldrig att komma ihåg.

Gröt har ett himla dåligt minne.

onsdag 21 maj 2014

Gröt i hjärnan

Att döma av hur mycket jag bloggar nu för tiden skulle man ju kunna tro att jag aldrig gör annat än att skriva. Men tror man det har man fel.

Här skrivs minsann inte alls.

Det faktum att jag har deadline om tio dagar på de tio sista sidorna i Konrad-boken och bara har skrivit lite halvhjärtat på de första fem för flera månader sedan är något som jag inte orkar bekymra mig över idag.

Det ska jag ta itu med en annan dag.

Dagarna rinner mig mellan fingrarna och trots att läkarvetenskapen har slagit fast att det egentligen inte är något fel på mig känner jag mig fortfarande sjuk. Eller kanske inte så mycket sjuk som fel.

Och hjärnan känns som kall och klumpig havregrynsgröt och vem som helst som har försökt att tänka eller skapa något med en skål kall och klumpig havregrynsgröt kan säkert intyga att det inte alls går särskilt bra.

Så jag sitter här och rullar tummarna, för det mesta. Jobbar så gott det går (inte särskilt), försöker komma ihåg att vattna (tomatplantorna börjar bli stora nu och borde ha planterats om för länge, länge sedan!) och spelar Hay Day varje morgon, hela lunchrasten och hela kvällarna i brist på lust och ork att göra något annat.

Jag har ju ändå tio dagar på mig till deadline.

Oceaner av tid.

Och Tom är nog redo för ett nytt ärende när som helst nu, så tack för idag.

onsdag 14 maj 2014

Ännu ett av livets många mysterier

Jag letade efter ett gammalt foto som jag glömt bort att jag hade men plötsligt bara måste titta på. Tills sist, när jag hade kollat överallt, tittade jag i mitt Picasa-album. Jag vet inte varför jag tittade där. Jag är bara vagt medveten om att jag ens har ett Picasa-album och jag har då verkligen aldrig laddat upp några foton dit. Men där låg det.

Tydligen hade jag laddat upp fotot till min blogg. Den gamla. Den första. Den som jag slutade skriva på för många herrans år sedan, men som fortfarande finns.

Jag kunde inte låta bli att gå in och kolla lite på ett par gamla inlägg. Lite nyfiken är man ju.

Det var bara tänkt att bli en kort promenix längs Memory Lane, från tiden innan minstingen föddes. Men döm om min förvåning när jag kommer på mig själv med att skratta högt. Flera gånger. Och fortsätta läsa, inlägg efter inlägg, trots att de inte handlade så mycket om (den på den tiden ännu ofödda) sonen som jag kanske hade trott.

Jag minns verkligen inte att jag har skrivit ett ord av de där inläggen, men vissa av dem var förvånansvärt roliga.

Hur har nu detta gått till? Att jag skulle ha skrivit något roligt är ju alldeles helt och hållet omöjligt. Det kan vem som helst intyga som någonsin har läst något jag har skrivit. Skriftligt. Är det någon som har hackat mitt blogger-konto och varit inne och redigerat och skrivit om min 7-8 år gamla blogg som aldrig haft en enda läsare? Vem skulle ha gjort det? Och varför?

Jag begriper det inte.

Och att mitt liv någonsin skulle ha varit en sådan källa till glädje är ju inte heller särskilt troligt.

Men roligt var det. Att läsa om, i alla fall.



tisdag 6 maj 2014

Skratt-terapi!



Det här var det roligaste jag visste när jag var liten. Det är det kanske fortfarande. Synd bara att det är så dålig bild.

Om någon galen vetenskapsman en vacker dag lyckas knåpa ihop en tidmaskin som fungerar någorlunda tycker jag att det borde vara första prio att åka tillbaka och filma sådana här framträdanden i full HD.

Först det och sedan knuffa Hitler framför en buss.

(Gnäll lagom. Om jag hade behärskat den ädla konsten att prioritera hade jag väl inte legat här och mått så dåligt!)

måndag 5 maj 2014

Kanske önskar jag att jag vore mer som hon?



Idag kom ett Mumin-kort på posten, och det var ju fint men det jag föll mest för var faktiskt frimärket med den jubilerande Tove Jansson på. Och Flygpost-klistermärket.

Jag vet inte om jag ens kan förklara varför jag blir alldeles tårögd när jag ser sådant här.

Nej, det kan jag nog inte.

Så ni får nöja er med en inskannad bild.

söndag 4 maj 2014

Fortfarande tvärstopp

Och det går inte över. 

Trots att jag inte jobbar ett dugg under hela den långa långhelgen, utan bara ligger i soffan och kollar på Gilmore Girls på dvd, skriver ett par vykort, spelar Hay Day mer än någon människa borde spela något spel, någonsin... Och bara återhämtar mig och återhämtar mig så mycket jag bara orkar (inte så värst mycket)...

Så går det inte över.

Fan.

Skulle jag säga om jag orkade uppbåda så kraftfulla känslor.

Men det gör jag inte.

Åh, Greg, vad ska jag ta mig till!?!?!?!?

torsdag 1 maj 2014

Tvärstopp

Det är meningen att jag ska jobba idag, för att ta igen lite av det jag missat under de två studiedagarna som minstingens skola har klämt in de senaste två veckorna, men det blir inget jobba av. Istället ligger jag bara raklång på soffan och mår dåligt i precis hela kroppen och själen på en och samma gång.

Här blir inga böcker översatta. Här blir ingen textrespons skriven. Här blir inget ogräs rensat.

Här blir ingenting.