söndag 13 april 2014

Det är aldrig för tidigt att ge upp

Det gäller att hålla kvar i känslan från Vimmerby. Att det här är möjligt. Att jag kan skriva den här boken eller julkalendern eller vad det nu vill bli.

Annars kommer det här aldrig att gå.

Men det är svårt när man får ännu en självbiografisk skrivövning som ännu mer än den förra hotar att skjuta en i sank, precis när man är som svagast för den typen av torpederingar.

För det är mycket nu.


Mycket jobb, mycket plugg, mycket med hus och hem, mycket med man och barn, mycket med lotten och vykorten och tvätten och allt som behöver handlas och toaletterna som behöver skuras och bröden som behöver bakas och blommorna som behöver vattnas och någonstans här börjar det värka strax innanför ögonen på ett sätt som får mig att knäa.




Jag biter ihop och kämpar som en liten myra, men det känns som att stacken är helt omöjligt långt borta och kanske är det ingen bra idé att ta i så våldsamt. Kanske vore det bättre att bara slappna av och låta något falla.

Jag kan ändå inte hålla alla de här olika snurrande tallrikarna i luften, hur jag än springer fram och tillbaka. Jag kan inte lyckas med allt det här.

Kanske måste jag snart välja vad jag kan tänka mig att misslyckas med. Vad kan jag offra? Vad av allt det här viktiga bryr jag mig minst om? Vad är minst viktigt av allt det här dödsviktiga?

Det är jobbigt att tänka så här, att förbereda sig på att misslyckas. Jag tycker inte om att misslyckas.

Trots att jag nu börjar få in en viss rutin.

Och kanske är det här med hundra glada dagar inte alls till någon hjälp. 

I alla fall inte de dagar när man irrar omkring strax innan läggdags och letar febrilt efter något, vad som helst, som kan anses ha gjort en glad,  åtminstone litegrann. Och det har inte ens gått en vecka ännu. Har jag redan slut på glad-saker i mitt liv?


Om man måste ta i så förbannat, kanske det vore bättre att låta bli.


Lyckan kan inte tvingas fram.

Och inte heller den här boken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar