onsdag 30 april 2014

Va? Månadsskifte nu igen?

Utan att jag riktigt vet hur det gick till har ännu en månad gott och det här månadsskiftet höll jag på att missa helt och hållet.

Men i alla fall, här är månadens misslyckanden:

Under april månad lovade jag att:
- Läsa minst fyra böcker som jag inte har läst förut. (Ja, det gjorde jag med råge. 5 utlästa böcker blev det under april månad. Mycket tack vare påtvingad kurslitteratur och pålurad Suzanne Collins, så om det var någon egentlig seger kanske kan diskuteras)
- Skriva minst tre avsnitt av julkalendern. (Nej, jag har inte skrivit ett ord på hela månaden)
- Skriva minst en novell. (Va? Var kom det ifrån?) (Se ovan)
- Göra minst två ordentliga dagsverken uppe på lotten. (Nej, bara ett halvt. Men jag fick grillad korv efteråt, så det känns ändå rätt bra)
- Göra minst två övningar i teckningsboken. (Nej, jag har inte ägnat den en tanke)

Mina löften för maj:
- Håll tomatplantorna vid liv.
- Läs minst tre nya böcker.
- Rita något på minst tre sidor i ritblocket (skit i teckningsboken, den är ändå så himla trist!)
- Laga en ny maträtt

lördag 26 april 2014

Att vilja men inte kunna, del 2456324897452215...

Jag och minstingen tar en gul buss till grannstaden där det pågår en litteraturfestival för barn och unga, nämligen Litteralund. Inte så mycket för litteraturens skull, utan för ett par teaterföreställningar som verkar intressanta.

Men i foajén på Stadshallen där vi ska hämta ut biljetterna pågår en liten utställning om böcker och läsande och även om jag inte tar till mig ett enda av alla de intressanta fakta som förmedlas via den så faller jag pladask för de här bok-konstverken.


Det är nästan så man bli sugen att åka hem och rota fram saxen!

Som så många gånger förut när jag stöter på konst som verkligen talar till mig är den mest påtagliga känslan "Varför har ingen sagt att man kan göra så här?"

och

"Jag vill också!"

söndag 13 april 2014

Det är aldrig för tidigt att ge upp

Det gäller att hålla kvar i känslan från Vimmerby. Att det här är möjligt. Att jag kan skriva den här boken eller julkalendern eller vad det nu vill bli.

Annars kommer det här aldrig att gå.

Men det är svårt när man får ännu en självbiografisk skrivövning som ännu mer än den förra hotar att skjuta en i sank, precis när man är som svagast för den typen av torpederingar.

För det är mycket nu.


Mycket jobb, mycket plugg, mycket med hus och hem, mycket med man och barn, mycket med lotten och vykorten och tvätten och allt som behöver handlas och toaletterna som behöver skuras och bröden som behöver bakas och blommorna som behöver vattnas och någonstans här börjar det värka strax innanför ögonen på ett sätt som får mig att knäa.




Jag biter ihop och kämpar som en liten myra, men det känns som att stacken är helt omöjligt långt borta och kanske är det ingen bra idé att ta i så våldsamt. Kanske vore det bättre att bara slappna av och låta något falla.

Jag kan ändå inte hålla alla de här olika snurrande tallrikarna i luften, hur jag än springer fram och tillbaka. Jag kan inte lyckas med allt det här.

Kanske måste jag snart välja vad jag kan tänka mig att misslyckas med. Vad kan jag offra? Vad av allt det här viktiga bryr jag mig minst om? Vad är minst viktigt av allt det här dödsviktiga?

Det är jobbigt att tänka så här, att förbereda sig på att misslyckas. Jag tycker inte om att misslyckas.

Trots att jag nu börjar få in en viss rutin.

Och kanske är det här med hundra glada dagar inte alls till någon hjälp. 

I alla fall inte de dagar när man irrar omkring strax innan läggdags och letar febrilt efter något, vad som helst, som kan anses ha gjort en glad,  åtminstone litegrann. Och det har inte ens gått en vecka ännu. Har jag redan slut på glad-saker i mitt liv?


Om man måste ta i så förbannat, kanske det vore bättre att låta bli.


Lyckan kan inte tvingas fram.

Och inte heller den här boken.

tisdag 8 april 2014

Hundra dagars oförskämd lycka

Postcrossing-folket twittrade igår morse om hur roligt det var att så många fotade av sina vykort för utmaningen #100HappyDays.

Huh? tänkte jag. Och klickade blint på länken som en duktigt konditionerad följare.

Och möttes av det här:




Kan jag? Inte en chans, var min första tanke.

Men min andra tanke var att "lycklig" kanske var att ta i. Men "glad" kanske jag skulle kunna vara, åtminstone en liten stund om dagen. Åtminstone länge nog för att hinna dra fram mobilen och knäppa ett foto.

Det är väl en digital variant av Oprahs tacksamhetsdagbok, och den tror jag ju fungerar, det är bara det att jag inte har tid att skriva dagbok varje dag och jag vill kanske inte heller basera min eventuella lycka på något som en talkshowhost har propagerat för.

Men en anonym internet-sida? Javisst.

Så nu laddar jag inför dryga tre månader, fram till 16 juli närmare bestämt, med lycka och välmående och allmänt positiva vibbar.

söndag 6 april 2014

Sista träffen på Näs, sista dagen

The end. Slutet. Det är inte utan att det känns både sorgligt och vemodigt att inse att vi inte kommer att ses igen, de flesta av oss i alla fall, och att samtalet över middagen igår kväll var det sista. 


Men vi har en dag kvar och den ägnades helt och hållet åt Sabina Henriksson. Enligt visitkortet en musikant, föreläsare och författare som kom med massor av instrument och massor av idéer. Utifrån det jag sett på schemat innan jag åkte hit var jag lite skeptisk från början men det släppte snabbt och jag sjöng snart med efter bästa förmåga och ramsade och tramsade så det stod härliga till.


Hennes böcker Kalabalik på hemmet och Ju mer vi är tillsammans verkade huvudsakligen inriktade mot personal inom äldreomsorgen och även om jag inte har någon som helst erfarenhet av sådant kändes det som att de verkligen fyllde ett behov. Om jag själv hamnar på hemmet en vacker dag hoppas jag att personalen där har de här böckerna och använder sig av dem.

Sedan fick vi även höra om vår lärares projekt Bokhunden som verkade både spännande och intressant. För min del gick jag mest igång på vad det kan vara som händer i hjärnan/kroppen på de autistiska personer som plötsligt till exempel kan prata efter många års tystnad efter att ha suttit och läst med en hund i en kvart, men det föll tydligen utanför projektets ramar. Synd.

Sedan var det slut. Över. Förbi. Det var med tunga steg som jag sa hej då och släpade med mig min väska ut från salen där jag tillbringat helgen. Jag tog ett sista varv runt Näs för att ta farväl innan jag gick till tåget.



Hej då, barndomshemmet. Du såg väldigt mysigt ut. Jag önskar att jag hade haft ett barndomshem som du. Då hade jag kanske också kunnat skriva en massa bra böcker


Hej då, prästgården. Här lärde jag mig mycket mer än jag någonsin hade förväntat mig att kunna få ut av en prästgård...






Och sist men alls inte minst, hej då, Sockerdricksträdet. Vi ses kanske någon annan gång.

Och då tar jag gärna en Alla Tiders Hallonsoda, om du har.

lördag 5 april 2014

Sista träffen på Näs, andra dagen

Andra dagen vaknade jag i svinottan och eftersom jag inte hade några svin att ta hand om begav jag mig ut för att försöka hitta ett par geocacher. Det var knastrande kallt, men solen strålade från en klarblå himmel och det var alldeles vindstilla så det var bara behagligt att vara ute och vandra på de folktomma gatorna. 

På torget satt Astrid och skrev, trots att bordet och skrivmaskinen var täckta av frostrosor. Vilken arbetsmoral! Det är väl förklaringen till att hon skrev massor av böcker och jag knappt orkar hålla liv i en ynklig liten blogg...
Tanken var att jag skulle försöka lösa min första myst, men den gick jag bet på. Sedan sökte jag efter en helt vanlig cache, den enda inne i Vimmerby som jag inte redan hade tagit. Men den var också alldeles för klurigt gömd.

Nåja, det var ändå en trevlig morgonpromenad och de ligger väl kvar till nästa gång när jag kanske har någon klurigare människa med mig som kan hjälpa till att leta.

Efter en smarrig frukost följde först ett pass med Cecilia Davidsson och efter lunch ett pass med Malin Ivarsson.
Cecilia har bland annat skrivit Lill-Pär och jag som hela gruppen hade läst och berättade både om hur hon själv arbetade men också lite mer allmänt. Det blev också lite om barnbokens eventuellt uppfostrande roll. Eftersom hon både är författare och skrivlärare fick vi lite olika perspektiv på skrivandet och det var både givande och inspirerande.

Malins senaste bok hade vi också läst. Den hette Isnätterna och väckte en del känslor som ledde till en livlig diskussion. Jag försökte att inte säga något, men kunde förstås inte hålla mig. Om hon tog illa upp syntes det inte, men det gör det ju också sällan. Malin hade lite mer skrivverkstad och eftersom hon var en självutnämnd ordnörd utgick hennes skrivövningar ifrån olika ord. Det blev både roligt och underligt och det mest minnesvärda var väl jordankans uppkomst. Den skulle sedan vara ständigt närvarande under resten av helgen.

Även andra kvällen skulle vi gå ut och äta, men det var inte helt lätt att hitta någonstans där alla fick plats så att vi kunde sitta tillsammans och prata. Till sist hamnade vi på samma pizzeria som förra träffen och där blev vi väl allihop mätta och belåtna även om maten inte var lika fantastisk som ute på bryggeriet dagen innan.

En hallonsoda till slank ner innan det var dags att skynda tillbaka och sova för att orka med sista dagen.

fredag 4 april 2014

Sista träffen på Näs, första dagen




Så var vi här igen. Jag var så himla spänd, men samtidigt väldigt förväntansfull inför de här tre dagarna. Idag fick vi besök av Erik Titusson från Lilla Piratförlaget, som förutom att han berättade en massa spännande om livet inom förlagsvärlden dessutom hade läst texter som vi skrivit och kommenterade dem. Eftersom jag redan hade lagt tanken på Konrad som bok på hyllan och nu var helt inställd på att skriva manus till en julkalender var jag underligt lugn inför vad han kunde ha att säga om de sidor jag skickat in, och det var ju skönt. Sådant kan man ju annars lätt stressa ihjäl sig av. Samtidigt kan jag inte förneka att det pirrade till när hans första refererande till något som vi hade skrivit handlade om min Konrad. Nu blev det inga översvallande lovord, men helt saklig konstruktiv kritik är faktiskt också ganska kul att få. Kanske till och med roligare än ett yvigt tom-pepp. Han avslöjade också att förlagen får in många fler manus efter en regnig sommar, och vi drog raskt slutsatsen att man därmed borde ha bättre odds för att bli utgiven om man skickar in sitt manus i slutet av en varm och solig sommar. Då är risken mindre att man försvinner i ett hav av undermåliga manus...

Dessutom gav han oss en lista med saker att tänka på angående följebrevet:
1. Läs, titta, jämför.   (Man måste vara medveten om det sammanhang man verkar i. Det är viktigt att hålla sig uppdaterad om vad som finns på marknaden och vad som finns på det aktuella förlagets utgivningslista för att kunna förklara var man själv passar in.)
2. Var dig själv och framstå som den författare du vill vara.
3. Förklara varför just du har skrivit just den här texten.
4. Skriv en egen baksidestext.
5. Tänk på att det är det du skickar in som bedöms.

Eftersom det strulade med det tekniska fick vi sedan inte den föreläsning om Astrid Lindgrens arbete som förlagsredaktör som var planerad utan istället blev det lite små anekdoter om henne och om diverse böcker som en av våra lärare trollade fram ur sin bokväska.

Sedan var dagen över och det roliga kunde börja. Efter att ha lastat av vår packning och hämtat andan en kort stund gav vi oss ut på vandring till grannsocknen (kändes det som). Närmare bestämt över till andra sidan av järnvägen och ner till ån, där vi gick över en liten bro till ... (wait for it...) Å-bro. Get it?


Där följde ett underbart samtal om skrivande och texter och skrivuppgifter och livet, universum och alltihop. Trots att det var sida upp och sida ner av alkohol på menyn var maten fantastiskt god, och min Hallonsoda var precis lika god som jag mindes den från förra gången.

Jag åt en macka för 174 spänn och den var verkligen värd vartenda öre. Det enda jag ångrar är att jag inte smög ner en bit i fickan och skickade till ett laboratorium för att få den reverse engineered. Vad var det egentligen i den som var så himla gott?!? 

Det får jag nog aldrig veta. 

Jag kommer nog heller aldrig att få veta vad det här skulle föreställa, som jag fick syn på när jag skyndade tillbaka genom vinternatten efteråt. Mitt på gatan låg nämligen en liten gubbe. Var det ett budskap från ovan (eller nedan) så gick det mig alldeles över huvudet.